Annons

Beskedet ”en atombomb” – föräldrarna bröt totalt

”Det var nödvändigt, men nervöst och fruktansvärt svårt”, säger Leonora Christina Skov om romanskrivandet.
”Det var nödvändigt, men nervöst och fruktansvärt svårt”, säger Leonora Christina Skov om romanskrivandet. Foto: Sofie Amalie Klougart /TT

Hela livet kände hon sig oälskad av sin mamma. När hon kom ut som lesbisk bröt föräldrarna kontakten. Leonora Christina Skov skriver om sin uppväxt, präglad av anpassning och skuld – och om den stora förvandlingen.

Under strecket
Publicerad

Leonora Christina Skovs berättelse har engagerat sina läsare. En av dem har gjort den här handduken, med den danska titeln ”Den der lever stille” som mönster.

Foto: Anna Ehn Bild 1 av 2

En läsare har sytt en Leonora-docka och skickat till Leonora Christina Skov.

Foto: Anna Ehn Bild 2 av 2

Den danska författaren Leonora Christina Skov kallar det för udslettelsen, utplåningen. Ögonblicket när brytningen mellan henne och hennes föräldrar blev total, då när hon som 21-åring berättade att hon var lesbisk och hade träffat en kvinna som hon älskade. Beskedet var ”en atombomb” och ”den totala ödeläggelsen” av deras relation, skriver hon i sin autofiktiva roman ”Den som lever stilla”.

Efter utplåningen fanns hon inte längre för sina föräldrar. Mamman kallade henne för pervers.

– Det var hårt att bli bortstött. Men det svåraste var inte ensamheten utan skulden. Jag kände att jag hade gjort ett så stort fel, begått ett svårt brott. Och jag var rädd att mamma skulle dö av smärtan jag orsakat henne. Det var så hon hade styrt mig hela livet: genom skuld.

Det är speciellt att sitta i författaren Leonora Christina Skovs kök i stadsdelen Frederiksberg i centrala Köpenhamn, äta kladdig chokladkaka från bageriet i gatuplanet och bälga i sig kaffe, kopp efter kopp – jag vet ju så mycket om henne efter att ha läst ”Den som lever stilla”.

Annons
Annons

Eller gör jag? Det är trots allt en roman hon har skrivit.

Jag såg bara min mammas ogillande blick framför mig. Hon hade hatat den här boken.

Fast jo, det är hennes historia, säger hon.

Det er mig. Naturligtvis i litterär gestaltning och strängt subjektivt urval, men hon insisterar på rätten att få kliva fram och säga: Det här hände mig.

– I mina tidigare böcker har jag om och om igen återkommit till samma tema, fast i fiktiv form: att inte känna sig älskad av sin mamma. Att bli förskjuten av sina föräldrar. Familjehemligheter. När min mamma hade dött ville är jag skriva om det på ett annat sätt, rakare och öppnare. Det var nödvändigt, säger hon och tystnar ett ögonblick, donar med sin servett.

– Men också nervöst, och förfärligt svårt till en början. Under ett helt år fick jag ingenting ur mig. Jag såg bara min mammas ogillande blick framför mig. Hon hade hatat den här boken.

Den såriga relationen till föräldrarna, främst till mamman, är berättelsens smärtpunkt. Genom sidorna får vi följa Leonora Christinas försök att förstå vem mamman egentligen var – och varför Leonora Christina aldrig kände att hon räckte till som dotter. Och varför tog pappan alltid mammans parti? Varför blev det som det blev?

Intresset har varit översvallande, och överraskande. Jag som så länge kände mig så ensam.

Boken är också en kraftfull beskrivning av en människas utveckling. Eller förvandling, som Leonora Christina Skov kallar det. Hennes resa från anpassning till att stå för den hon är och leva det liv hon själv vill leva. Bryta sig loss, trots konsekvenserna det fick. Omskapas från ”Christina” som hon hette som barn till ”Leonora” som hon har som tilltalsnamn idag. Veckla ut sig som en fjäril.

Annons
Annons

Leonora Christina Skovs berättelse har engagerat sina läsare. En av dem har gjort den här handduken, med den danska titeln ”Den der lever stille” som mönster.

Foto: Anna Ehn Bild 1 av 1

Hon hade den visionen redan som barn, en hemlig bild av vem hon ville vara: en färgstark person som målar läpparna röda och omger sig med många vänner. Som kastar lockarna bakåt och skrattar högt. Leonora.

– Just den här förvandlingen har många känt igen sig i, såväl homosexuella som heterosexuella. De känner sig speglade i kampen för att bli sig själva. Människor ser och förstår mig i boken – och läser in sig själva i mig. Intresset har varit översvallande, och överraskande. Jag som så länge kände mig så ensam.

Leonora Christina Skovs berättelse har engagerat sina läsare. En av dem har gjort den här handduken, med den danska titeln ”Den der lever stille” som mönster.
Leonora Christina Skovs berättelse har engagerat sina läsare. En av dem har gjort den här handduken, med den danska titeln ”Den der lever stille” som mönster. Foto: Anna Ehn

Hon beskriver en sträng uppväxt, präglad av regler, ordning och krav på måttfullhet. I hemmet fanns en tydlig föreställning om hur ett traditionellt kärnfamiljsliv skulle se ut, och hur man skulle klä sig, äta och ha för åsikter. Ett ideal var att inte sticka ut. Det handlade om att ”leva stilla”, så som romantiteln lyder. Själv försökte Leonora Christina vara till lags och göra sina föräldrar nöjda. Det var bara när hon skrev dagbok eller berättelser som hon kände sig fri.

– Min uppgift som barn var att göra mamma glad, det förstod jag tidigt. Det var även min pappas mål och mening i tillvaron. Vi fanns där för att stötta henne.

Men hon var förstås en olycklig människa, led av depression och ångest.

I boken skriver hon att familjen var ”en religiös sekt som tillbad mamma”. Hon nickar när jag läser upp meningen.

Annons
Annons

– Mamma skulle ha det bra, det var viktigare än allt annat. Och jag misslyckades med min uppgift att vara en älskad dotter. Jag levde inte upp till kraven, hur hårt jag än försökte. Så här i efterhand låter det groteskt. Men hon var förstås en olycklig människa, led av depression och ångest och kände sig nog väldigt missförstådd i det lilla samhället där vi bodde.

Under många år efter brytningen hade Leonora ingen kontakt med sina föräldrar. Hon byggde upp ett yrkesliv runt litteratur och skrivande, och som feministisk debattör med starka åsikter. Och hon gifte sig med Annette, och reste världen runt med henne. Navet var den vackra våningen i Frederiksberg. Men sorgen fanns där, liksom tankarna. Sökandet efter förklaringar. Varför var hon inte älskad av sina föräldrar? Det var ett sår.

Jag var rädd att hon även skulle anklaga mig för sin kommande död.

När mamman blev sjuk i cancer närmade de sig varandra igen. Och det är nu jag skulle vilja skriva att det löste sig. Det blev bra. I dödens närhet hittade de tillbaka till varandra. Men så enkelt var det inte. Leonora skakar på huvudet. Hon beskriver en lång, komplicerad och utmattande period.

– Till en början anklagade hon mig för att ha orsakat hennes sjukdom. Det gjorde att jag senare inte vågade prata med henne om något smärtsamt eller viktigt. Jag var rädd att hon även skulle anklaga mig för sin kommande död – och jag visste inte om jag skulle orka leva vidare med den anklagelsen.

Under sjukdomsåren fick hon ändå en sorts tillträde till sin mamma. De träffades. Leonora hjälpte henne att söka bättre behandlingar. Att diskutera med läkare om medicineringen. Att hitta den där kospensalvan som hjälpte mot såriga händer. I det som rörde sjukdomen kunde de mötas.

Annons
Annons

En läsare har sytt en Leonora-docka och skickat till Leonora Christina Skov.

Foto: Anna Ehn Bild 1 av 1

– Hon ville leva och var glad över hjälpen jag kunde ge henne. Och jag ville ju att hon skulle leva så länge som möjligt, och hinna lära känna mig innan hon dog – och förhoppningsvis tycka om mig. Än en gång prövade jag allt för att hon skulle älska mig. Men jag lyckades nog aldrig med det. Och det är en smärta. Men för mig var det viktigt att ändå försöka.

En läsare har sytt en Leonora-docka och skickat till Leonora Christina Skov.
En läsare har sytt en Leonora-docka och skickat till Leonora Christina Skov. Foto: Anna Ehn

Jag frågar henne om skrivandet av romanen har förändrat hennes bild av mamman, eller ökat förståelsen för henne? Leonora Christina Skov serverar varsin bit kaka till. Hon säger att många frågor fortfarande är obesvarade. Mamman var, och förblir, en gåta. Men att viktiga pusselbitar ändå fallit på plats. Som när pappan efter mammans död berättade att mamman hade lidit av svår depression i flera år innan Leonora föddes.

– Hela livet hade jag känt skuld för att ha orsakat min mammas depression. Därför var det viktigt, en lättnad, att få veta att hon faktiskt var sjuk långt tidigare. Det var inte mitt fel att hon var ledsen. Om jag inte skrivit boken tror jag aldrig frågan hade kommit upp.

Mönstret upprepade sig. Min mamma kände aldrig att hon räckte till för mormor.

En annan insikt var hur skulden gått i arv mellan generationer. Medan hon skrev, kunde hon se att även hennes älskade mormor hade haft skulden som vapen för att få sin vilja fram. Inte mot henne – för Leonora var mormor alltid ett viktigt stöd i livet – men mot sin dotter, Leonoras mamma.

Annons
Annons

– Mönstret upprepade sig. Min mamma kände aldrig att hon räckte till för mormor. Och mormor såg aldrig hennes talanger och kvaliteter. Det var så sorgligt att inse det.

Pappan, och andra som är nämnda med namn i romanen, fick läsa manus i förväg, och ha synpunkter. Leonora väntade och väntade på pappans svar, nervös för vad han skulle säga och tycka. Efter en tid kom det.

Han skrev att hans upplevelse av det som hade hänt var annorlunda, att hans version var en annan – men att han erkände hennes historia. Och att han älskade och var stolt över henne. Och sedan var han med på releasefesten, och skålade för boken. Idag har de sporadisk kontakt.

– Han är den enda som fortfarande kallar mig Christina.

Vad tänker Leonora idag när hon ser tillbaka på 21-åringen, den unga kvinnan som blev förskjuten av sina föräldrar? Hur känner hon själv inför Christina?

– Jag tycker hon var modig. Jag läser mina gamla dagböcker, och blir stolt över mitt unga jag. Hon stod fast, trots att det var så hårt. Och jag tycker att hon har fått sin upprättelse nu.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons