Annons

Jesper Olsson:Besvärjelser mot den hotande undergången

Den trilogi som Lotta Lotass avslutar med romanen ”Örnen” fäster blicken på apokalypsen och det postapokalyptiska i vår samtid. Det kalla kriget med dess hot om en civilisation i sönderfall tycks leva vidare, men nu i form av en kamp mellan människa och natur.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Lotta Lotass.

Foto: BOBBO LAUHAGE/KAMERAPRESS

Lotta Lotass.

Foto: BOBBO LAUHAGE/KAMERAPRESS
Lotta Lotass.
Lotta Lotass. Foto: BOBBO LAUHAGE/KAMERAPRESS

På Flygvapenmuseum i Linköping kan man besöka en utställning som ägnas åt det kalla kriget – det vill säga den epok då Sverige för en tid hade världens fjärde största och mest avancerade flygvapen. Museet är inhyst i en jättelik hangar och mörkret hänger tungt i hörnen. Men flygplanen på golv och i tak är upplysta, liksom de olika rummen ägnade åt vardagsliv och militärpolitik från 50- tal till 80-tal. Likt märkliga sonder från en annan tid – en annan värld – svävar dessa rum i hangarens mörker. Jag går in i dem och ser 50-talets bonader med broderier om kommunisthotet och blir strax därpå påmind om 80-talets brutalt smaklösa bokhyllor fyllda av svanar och amoriner i porslin.

Det var en annan tid, en annan kultur. Och en annan föreställningsvärld. Så mycket har förändrats sedan dess. Denna förflutenhet har också packats in i museets ordningar, samtidigt som den fortsätter att vara verksam här och nu, som mest påtagligt genom den teknologi som utvecklades under perioden och som vi knappast har lämnat bakom oss. Är det något från det kalla kriget som fortsätter att lämna djupa spår i livsföring och vardag så är det sådant som cybernetik, kontrollsystem, övervakningsapparater och datorer.

Annons
Annons

**De stora skillnaderna **är likväl mer påträngande. När jag växte upp under 70- och 80-talen var hotet om ett tredje världskrig och den stora bomben faktiskt konstant närvarande. Även om de inte ständigt omtalades eller diskuterades så fanns de där, som en lågintensiv malande ton i kroppar och medvetanden. I hyreshusens källare låg skyddsrum, i vilka man kunde bryta sig in och undersöka förråden av gasmasker och konserver. En sådan stämning av hotande apokalyps utgör knappast fond för några kulturella fantasier och analyser i dag.

I samma veva som jag besöker museet får jag dock i mina händer ett par nyutkomna böcker som relaterar till denna stämning. Den ena är en fascinerande volym skriven av de amerikanska vetenskapshistorikerna Naomi Oreskes och Eric M Conway, verksamma vid Harvard-universitetet respektive California Institute of Technology, med den ominösa titeln ”The collapse of Western civilization” (Columbia University Press). Det är en fiktiv framtidsskildring vars historiska fokus ligger på vår egen tid. Men fiktionen och fabulerandet gäller inte beskrivningarna av vår samtid – dessa är nog så sakliga och underbyggda av hänvisningar till gedigen forskning – utan i berättelsens själva ram. ”The collapse of Western civilization” påstås nämligen vara författad av en kinesisk vetenskapsman som år 2393 försöker få grepp om hur de som levde kring år 2000, alltså vi, kunde ignorera de uppenbara hoten mot miljön, som till slut kom att leda till kollaps och apokalyps.

Den andra boken jag läser är Lotta Lotass nya roman, ”Örnen”, den sista delen i en trilogi som hon givit ut på eget förlag i en begränsad upplaga om 300 exemplar. I bägge dessa fall handlar det om böcker som blickar tillbaka på en civilisation i sönderfall, och trots att jag inte tänkt tanken, än mindre aktiverat termen, under läsningen av de tidigare delarna ”Sparta” (2010) och ”Mars” (2013), så blottlägger trilogin nu sina postapokalyptiska drag. Exakt vad som gått förlorat står inte lika klart som hos Oreskes och Conway. Men det rör sig om en undergång som måste beskrivas, besvärjas och undersökas.

Annons
Annons

”Örnen” fortsätter i de fotspår som de tidigare romanerna trampat upp. Och denna bildliga beskrivning är faktisk lika bokstavlig: i romanerna möter vi spåren av olika vandrare, som ibland tycks delta i en forskningsexpedition, ibland ett fälttåg, ibland under anfall, ibland på reträtt. Dessa namnlösa individer rör sig genom ett landskap av stor symbolisk dignitet, vilket ändå gestaltas med skarp konkretion i beskrivningarna. Men precis som människorna som passerar revy, så saknar de platser och orter som frammanas namn. Däri ligger abstraktionen: de tycks inte möjliga att identifiera på en karta (med vissa undantag – den första volymen heter ju ”Sparta”). Dessutom tycks den plats som skildras öppen och obestämbar. Frågan är vad den har för slags realitet. Har den alls funnits, eller är den blott fiktion, en representation? Kanske en film? Så här inleds ”Örnen”:

Landskapet förändrar sig beständigt. Bergen sänker sig, slätterna höjer sig mot himlavalvet. Rummet rör sig kring sin axel, rör sig längs sin fasta bana. Golvet följer markens skiftande, evigt växande skärning.

Bilderna vrider sig i sin fastställda, tätt slutna ordning. Anletena skimrar i det starka, ihållande ljuset. Scenerierna vilar i kantslagna, staplade travar. Drivverkens stålstämmor genljuder genom tallösa rymder.

Läsare av Lotass texter känner förstås igen sig. Sällsamma och undflyende tekniska konstruktioner tecknas, men den malande moderniteten hos dessa apparater och maskiner bärs upp av ett språk som klingar arkaiskt och som emellanåt stagas upp av lokala, dialektala vändningar. Det som är särskilt intressant, som skymtade fram redan i de tidigare romanerna och som blir än tydligare i ”Örnen”, är emellertid att det som vi tar del av i denna trilogi kanske inte gör anspråk på att tangera någon historisk verklighet, utan snarare handlar om myter och berättelser förmedlade till den skrivande via skärmar, dukar, boksidor, högtalare …

Annons
Annons

”Jag rullar ihop landskapen och lägger dem i deras hylsor”, som det heter betydligt längre in i ”Örnen”. Eller på ett annat ställe (kanske med en anspelning på Lotass teleprinterbaserade verk från 2011, ”Fjärrskrift”): ”Fjärrskrivarens stift skälver, tecknar en sönderbruten linje. I det svaga ljuset läser jag dess fullödiga pränt.” Som om det romanerna berättade vore ord mottagna från en avlägsen sändare i tid och rum, vilka sedan har nedtecknats, likt ett kontextlöst och oroande vittnesmål kring något som kan antydas, anas, men inte pekas ut, fångas in.

**Den kultur och civilisation **som faller sönder var utan tvekan en krigarkultur. Och den centralgestalt som träder fram i ”Örnen” rymmer tydliga drag av härförarens, konungens och diktatorns gestalter (”De upprepar mitt namn i alla fasans toner och valörer, men de anar likväl inte ledarens sanna natur”). En hel del av de observationer och reflektioner som tar gestalt handlar därutöver om att styra och ordna och – att skapa. Temat vävs även in i skildringen av landskapet som är ett slags legering av natur och kultur (ur bergen framträder stoder av marmor), och emellanåt leds man till kopplingar till själva litteraturen: ”En bokstav var i sig själv var sten.”

Det är därmed lockande att i detta skrivande om kriget och sönderfallet urskilja också en allegori om litteraturen som sådan, vilket i sin tur leder vidare i en allegori över vetandets och kulturens uppkomst och undergång, eller kanske snarare deras nedmontering. När ”Örnen” slutar är det inte bara historien som tar slut, utan också redskapen, rekvisitan och arkivet packas ihop och slår igen, och kommer även det att glömmas, till slut, förutspår romanens berättare. De materiella förutsättningarna för litteratur, historia och minnen suddas ut.

Annons
Annons

På så vis sätts Lotass tre romaner, ”Sparta”, ”Mars” och ”Örnen”, i kontakt med vetenskapshistorikernas inverterade science fiction. På ett plan är detta inte särskilt förvånande: såväl förödelsen och kriget (notera titlarna till romaner som ”Den vita jorden” och ”Den svarta solen”) som det kalla kriget mer specifikt (tänk på romanen om Gagarin, ”Aerodynamiska tal”) är framträdande ämnen i Lotass författarskap i stort. Så även, alltså, apokalypsen och dess efter.

Och kanske är det så att det kalla krigets mest ödesmättade tankefigur och potentiella realitet har börjat få ett tydligare fäste (igen). Men att den hotande undergångens källa är lokaliserad på annat håll än i en vilt växande kärnvapenarsenal hos två tydligt definierade politiska maktsfärer. Den har spritts ut och blivit mer diffus, mindre konkret. Om vi kopplar tanken på undergång till miljöhotet (det är kanske inte heller omöjligt att läsa Lotass öppna romaner i anslutning till exploatering av naturen), så kommer vi omedelbart att ställas inför en rad problem som är både politiska och kunskapsmässiga: det går knappt ens att förstå och omfatta den tidsliga och rumsliga skala på vilken växthuseffektens temperaturökningar och nedsmältningar av polarområdenas isar äger rum – och hur ska vi då handla inför detta ovedersägliga hot?

Det sorgliga faktum, den tragiska ironi, som gång på gång upprepas i Oreskes och Conways fiktion om västerlandets undergång, är att de/vi hela tiden visste varthän det barkade, men att de/vi inte förmådde stoppa det. Det är en refräng värd att beakta och begrunda.

På Flygvapenmuseum stöter jag i en annan sal på en kopia av den första bemannade varmluftsballongen från 1700-talet upphängd i taket, vilken givetvis, precis som den första bemannade rymdkapseln, skulle komma att fyllas av djur. Jag vill inte tänka på Noas ark (nyligen dramatiserad och filmatiserad av Darren Aronofsky) – men gör det givetvis. Det finns skäl, tror jag, att kalibrera blicken för apokalypsen och det postapokalyptiska i vår samtid.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons