Annons

Anders Q Björkman:Beviset för att det går att lämna Akademien ren dynamit

Det går inte att utträda ur Svenska Akademien, hävdar ledamoten Horace Engdahl. Ändå kan historien uppvisa exempel på just denna ”omöjlighet”.

Under strecket
Publicerad

Ständige sekreteraren Henning Hamilton avsade sig uppdraget i Svenska Akademien och lämnade stol nummer 9 år 1881. Han ersattes året därpå av en ny ledamot. Greven hade gjort skandal genom att förskingra motsvarande 80 miljoner kronor i dagens penningvärde.

Foto: Lars Pehrson

Ständige sekreteraren Henning Hamilton avsade sig uppdraget i Svenska Akademien och lämnade stol nummer 9 år 1881. Han ersattes året därpå av en ny ledamot. Greven hade gjort skandal genom att förskingra motsvarande 80 miljoner kronor i dagens penningvärde.

Foto: Lars Pehrson
Ständige sekreteraren Henning Hamilton avsade sig uppdraget i Svenska Akademien och lämnade stol nummer 9 år 1881. Han ersattes året därpå av en ny ledamot. Greven hade gjort skandal genom att förskingra motsvarande 80 miljoner kronor i dagens penningvärde.
Ständige sekreteraren Henning Hamilton avsade sig uppdraget i Svenska Akademien och lämnade stol nummer 9 år 1881. Han ersattes året därpå av en ny ledamot. Greven hade gjort skandal genom att förskingra motsvarande 80 miljoner kronor i dagens penningvärde. Foto: Lars Pehrson

Stärkta skjortkragar, glittrande juveler och praktfulla galaklänningar i all ära. Festernas fest lär ändå inte skimra lika vackert denna gång. En sjaskig sexskandal har smutsat ner Svenska Akademien och därmed också Nobelpriset.

Det som avslöjats om ”kulturprofilen” väcker frågor om jäv, vänskapskorruption och tystnadsplikt. Har Akademien blundat för hans ”oönskade intimitet” – som det kallas med en eufemism – på grund av att han är gift med en ledamot? Har nära relationer med ”kulturprofilen” spelat in när Akademien tillfört hans verksamhet medel? Och – med tanke på att han ska ha pratat bredvid mun om vem som får Nobelpriset – läcker det om De aderton?

Ytterligare en fråga som återkommer i spåren av skandalen är om det går att utkräva något ansvar bland De aderton. Kan man uteslutas? Kan man utträda? Svaret på den första frågan är ett klart och tydligt ja. Det bekräftar ständiga sekreteraren Sara Danius och det framgår av stadgarna: minst tolv ledamöter måste delta i beslutet och en uteslutning kräver minst två tredjedelars majoritet.

Annons
Annons

Det finns ett historiskt exempel på detta. Gustafs Mauritz Armfelt, på stol nummer 14, röstades bort 1794 efter att ha dömts för landsförräderi. 1805 togs han till nåder och tog plats på stol nummer 17, denna gång utan att formellt bli återvald. 1811 föll han i onåd igen och fick inte längre vara ledamot. Armfelt är unik: han har kastats ut inte bara en, utan två gånger, och han är den ende som suttit på två stolar.

Regelverket skulle därmed vara hårdare än i katolska kyrkan, som ju fått erfara att till och med en påve kan träda tillbaka.

Svårare är att svara på den andra frågan: kan man frivilligt lämna Akademien? När Claes Sandgren, professor i civilrätt, i en debattartikel för en dryg vecka sedan förde fram att de tidigare ständiga sekreterarna Horace Engdahl och Peter Englund bör avgå som en följd av skandalen kring ”kulturprofilen”, svarade Engdahl att det inte går att utträda, en akademiledamot måste helt enkelt dö på sin stol. Engdahl hänvisade till stadgarna och till en utredning i frågan som gjordes på 1980-talet. Regelverket skulle därmed vara hårdare än i katolska kyrkan, som ju fått erfara att till och med en påve kan träda tillbaka, vilket Thomas Steinfeld lakoniskt konstaterar i en artikel om skandalen i Süddeutsche Zeitung.

Men faktum är att stadgarna inte alltid har följts. Akademien har övergett regeln om att den ständige sekreteraren för evigt ska bliva vid sin post, trots att det redan i paragraf 2 i stadgarna slås fast att ”Directeuren och Cantzleren ombytas hvarje sjette månad” medan ”Secreteraren theremot blifver beständig”.

Annons
Annons

Historien uppvisar dessutom ett exempel på det som nu anses omöjligt: att en ledamot vid en skandal begär och får utträde ur Akademien. Det framgår av boken ”Gåtan Henning Hamilton” av Clas Göran Palmgren, en tegelsten på drygt 600 sidor – utgiven av Atlantis år 2000, med stöd från Akademien! – om greve Hamilton som på 1800-talet gjorde en makalös ämbetsmannakarriär. Han stod kungahuset nära och fick med tiden en osedvanligt imponerande titelkatalog: styrelseordförande, universitetskansler, landshövding, kammarherre, ecklesiastikminister och lantmarskalk, för att nämna några. Utöver detta var han ledamot i sex av landets sju akademier. I Svenska Akademien var han ständig sekreterare.

Men det fanns en annan, mindre vacker sida av Henning Hamilton: 1881 avslöjades att han var en storspelare och förfalskare som förskingrat 80 miljoner kronor (i dagens penningvärde). De flesta Stockholmstidningar var uppenbarligen mer lojala med kungahus och överhet än med sina läsare och teg om den hamiltonska skandalen. Eftersom grevens brorson betalade hans skulder slapp han fängelse och kunde i tysthet lämna landet. Förskingraren avsade sig, om än motvilligt, medlemskap i samtliga akademier – som var måna om att bli av med problemet, helst utan att det väckte uppmärksamhet.

Med Henning Hamilton ger historien oss belägg för att akademiledamöter faktiskt kan utträda ur De adertons sällskap.

Clas Göran Palmgren redovisar i sin bok tydligt att Hamilton inte blev utesluten, utan själv avsade sig uppdraget: ”Sålunda står det helt klart, att HH icke blev utesluten ur Svenska Akademien utan själv begärde sitt utträde. /.../ Det vill synas som om man bland akademiens ledamöter under diskussionerna 1881 aldrig ifrågasatt en ledamots rätt att fritt begära sitt utträde.”

Annons
Annons

Henning Hamilton lämnade stol nummer 9, som alltså inte – likt Kerstin Ekmans och Lotta Lotass stolar i dag – fick stå tom, utan fylldes upp av Esaias Tegnér d y året därpå. Den skandalomsusade greven levde i ytterligare drygt tre år, i exil i södra Frankrike.

Akademien må i dag hänvisa till stadgar som inte tillåter utträde, men den nuvarande ”lösningen” att inte ersätta avhoppade ledamöter så länge de är vid liv är alltså inte huggen i sten. Med Henning Hamilton ger historien oss belägg för att akademiledamöter faktiskt har kunnat utträda ur De adertons sällskap. Om samma princip fick råda i dag vore det dynamit. Det skulle öppna för möjligheten att ersätta Ekman samt Lotass och, inte minst, för ledamöter att utträda, till exempel i samband med en skandal.

Så skrev SvD om Henning Hamilton på 1880-talet

Laddar…

Med några enkla knapptryck kan du söka dig fram till SvD:s artiklar om Henning Hamilton, och hur tidningen skrev om honom på sent 1800-tal. Skriv in ett sökord själv i rutan ovan.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons