Annons

Bibliotekarien: Föräldrar och äldre vänder i dörren

Det känns i magen när gänget kliver in på biblioteket. Och Mogert identifierar sig med mobbarna, skriver Einar Ehn, bibliotekarie i Vällingby och Hässelby.

Under strecket
Publicerad

Einar Ehn, bibliotekarie, reagerar på Roger Mogerts debattartikel om stöket på biblioteken.

Foto: Christine Olsson/TT, PrivatBild 1 av 1

Einar Ehn, bibliotekarie, reagerar på Roger Mogerts debattartikel om stöket på biblioteken.

Foto: Christine Olsson/TT, PrivatBild 1 av 1
Einar Ehn, bibliotekarie, reagerar på Roger Mogerts debattartikel om stöket på biblioteken.
Einar Ehn, bibliotekarie, reagerar på Roger Mogerts debattartikel om stöket på biblioteken. Foto: Christine Olsson/TT, Privat

Roger Mogert skriver i SvD att borgerliga debattörer som larmar om stökiga bibliotek ofta egentligen har en främlingsfientlig agenda och drivs av klassförakt. Borgarrådet identifierar sig med de stökiga ungdomarna och ser sin egen barndoms bildningstörst i deras utlevelse och brist på respekt.

Jag har svårt att ta in att det jag läser är skrivet av personen med det yttersta ansvaret för verksamheten jag arbetar i.

När bråkande gäng ledde till att Hässelby Villastads bibliotek fick ändra sina öppettider för ett par år sedan var det startskottet på den biblioteksdebatt som fortfarande pågår.

Roger Mogert lever kvar i samma föreställning om att det går att förändra verkligheten om man inte talar om den.

Stadsbibliotekets marknadsavdelning tyckte att det var en dålig idé att gå ut med orsaken till att vi stängde tidigare, mycket för att det skulle “spela främlingsfientliga krafter i händerna”.

Annons
Annons

Roger Mogert lever kvar i samma föreställning om att det går att förändra verkligheten om man inte talar om den, eller beskriver den så som man önskar att den såg ut. Vi som går till jobbet varje dag och driver den verksamhet som råkat hamna i Mogerts knä vet att det inte fungerar på det sättet.

Varför är det så viktigt för Stockholms kulturborgarråd att rikta uppmärksamheten bort från uppenbara problem, och mot dem som larmar om dem?

Inga borgerliga debattörer eller hyschande bibliotekarier har någonsin skrämt iväg en läshungrande unge. Det har däremot jämnåriga mobbare och hangarounds till kriminella gäng.

De småbarnsföräldrar och pensionärer som berättar för mig att de vänder i dörren till Hässelby Villastads bibliotek när de ser att gänget förskansat sig i någon av sofforna, drivs de av främlingsfientlighet? Eller de bokslukarungar i Hässelbygårdsskolan som aldrig besökt torgets nya fina bibliotek för att de vill slippa skolans mobbare på sin fritid, känner de klassförakt?

Och är det inte i själva verket Roger Mogert som antyder att underklassen och invandrare inte kan bete sig anständigt i möblerade rum?

Inga borgerliga debattörer eller hyschande bibliotekarier har någonsin skrämt iväg en läshungrande unge. Det har däremot jämnåriga mobbare och hangarounds till kriminella gäng.

En av många saker med Mogerts text som gör mig beklämd är att han identifierar sig med mobbarna. Inte med tioåringen som kommer för att låna del 64 i ”One piece”-serien, inte med småbarnsmorsan som vill läsa ”Totte” för sin unge, inte med tonåringen som måste göra läxorna på bibblan för att han inte ens har en egen säng hemma.

Annons
Annons

Men alla jag någonsin jobbat med vet hur det känns i magen när man ser det där gänget komma in.

På Vällingby bibliotek är det ganska sällan helt tyst. Ibland väsnas förskolebarn på barnavdelningen, och ibland pratar någon högt i mobilen så det ekar i takpanelerna. Det händer att någon vinddriven stammis blir irriterad för att “hans” dator är upptagen, och rätt ofta sitter ungdomar och diskuterar skoluppgifter. De flesta bibliotekarier vet att det här får man leva med, och man måste ha en rätt dålig dag om man ska gå igång på det.

Men alla jag någonsin jobbat med vet hur det känns i magen när man ser det där gänget komma in. De som använder biblioteket uteslutande som arena för sin egen maktdemonstration. Där varje konfrontation innebär förödmjukelse.

Det finns en spridd föreställning om att ett bibliotek har ett okränkbart värde i sig själv, och att det räcker med att befinna sig i själva lokalen för att ta del av den bildning och kunskap som ryms mellan bokpärmarna.

Men ett bibliotek är ingen magisk formel, utan utgör tvärtom en funktion där vissa villkor måste vara uppfyllda för att det ens ska vara ett bibliotek. Till exempel måste där finnas bibliotekarier, och även böcker i någon form. Det måste också finnas ett minimum av ro.

Annars är det bara en centralstation med bokhyllor, och därifrån tar man sig inte “till en annan, större värld”.

Einar Ehn
bibliotekarie i Vällingby och Hässelby

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons