Annons

Kristoffer Leandoer:Biblioteken är vårt gemensamma minne

”Om vi glömmer bort var vi varit och vad vi gjort, då är vi inte människor längre utan djur”, säger Samwell Tarly (spelad av John Bradley) i HBO:s  tv-serie "Game of Thrones.
”Om vi glömmer bort var vi varit och vad vi gjort, då är vi inte människor längre utan djur”, säger Samwell Tarly (spelad av John Bradley) i HBO:s tv-serie "Game of Thrones. Foto: Helen Sloan/HBO/AP

Den kunskap som förvaras i bibliotekens magasin, och den kollektiva känslan av att vara delaktig i denna kunskap tillhör vårt gemensamma arv. Vi förvaltar det bara. Och nu vill våra politiker att vi ska börja göra oss av med det. Det har vi inte rätt till, för det är inte vårt, skriver Kristoffer Leandoer.

Under strecket
Publicerad

Jag är yrkesförfattare, och jag besöker något av Stockholms bibliotek tre till fem gånger i veckan. Tranströmerbiblioteket, Kulturbiblioteket, Stadsbiblioteket vid Odenplan, Nobelbiblioteket med flera. I mitt yrke behöver jag dem alla, de fyller olika behov.

Det betyder att jag på köpet vet en del om vilka det är som faktiskt använder våra bibliotek. Och jag kan konstatera att de flesta har något gemensamt: de är på väg någonstans, från en fas i livet till en annan, de håller på att ömsa skinn.

Man kommer till biblioteket för att man behöver redskap att möta något nytt. Nya färdigheter för nya platser, nya språk för nya situationer.

Till biblioteket kommer barn som håller på att upptäcka världen. Studenter som är på väg ut i världen. Människor som tagit sig över hav och genom eld för att komma hit. Nyanlända i färd att möta vårt land och vårt språk. Resenärer, äventyrare, uppfinnare, entreprenörer. Människor som håller på att ta körkort. Människor som ska flytta, bygga hus, anlägga en trädgård, starta tidning, spela klarinett, bli fotbollsdomare, grunda ett företag, gå med i ett rockband eller en styrelse, skaffa ett husdjur, hitta en dikt att läsa på studentmottagning, bröllop, dop eller begravning. Människor som mist allt, människor som funnit allt. Människor som är kära, eller dumpade. Människor som tappat sin tro, eller hittat den. Människor som förlorat ett jobb eller fått ett nytt.

Annons
Annons

Till biblioteket kommer de som gör att vårt samhälle är levande, dynamiskt och föränderligt. Människor som inget samhälle har råd att avvara.

De som redan har allt och redan vet allt, de startar inga rörelser och de går inte på bibliotek. De som tror att kunskap är något fast, något man kan äga – de går inte på bibliotek. Det är en plats där människor sträcker sig efter det de ännu inte har – språk de ännu inte erövrat, kunskap och erfarenheter som ligger framför dem.

Den dynamiska kraften, den samlade nyfikenheten hos bibliotekets besökare är en betydligt viktigare samhällsresurs än de summor som eventuellt går att spara in på att kväva den.

Minne och kunskap är inget man har. Det är något man gör, och gör tillsammans: ett bibliotek utan bibliotekarier vore i praktiken rena hånet för de flesta, en låtsastillgänglighet. För varje bok har sannolikt någon som behöver just den som hävstång i sitt liv, men få hittar dem utan hjälp. Läser gör man visserligen enskilt, men bibliotek besöker man som samhällsvarelse.

Vi behöver alla tillgång till ett rum som är större än det privata, en plats som rymmer tankar och drömmar som är större än de privata. Det kostar inget, man avkrävs inget utom anständigt bemötande och respekt för andras elementära behov av läsro.

En plats där vi inte är konsumenter, se er omkring – såna är det ont om i vårt stadsrum. En plats där vi inte behöver betala, tro eller prestera. Vi behöver inte vara duktiga eller tycka rätt. Inte vara medlemmar i kyrka, parti eller idrottsförening. Vi får ändå komma in, de är de enda rummen som är tillgängliga för alla. På bibliotek är vi medborgare. De är medborgarrätt och yttrandefrihet omsatta i praktiken, demokrati i rumslig form.

Annons
Annons

Det som tillhandahålls på biblioteken är en demokratisk grundsyn, det som förvaras på biblioteken, även i källarmagasinens allra nedersta och dammigaste hörn, är vårt gemensamma minne – poängen är att man aldrig på förhand vet vilken del av detta minne som kommer att visa sig livsnödvändig. Varje utrensning sker på egen risk.

Ett samhälle som gör sig av med sitt minne är ett samhälle som är ovanligt illa ute.

Våra skogar brinner redan. De tillhör vårt gemensamma arv, det vi bara förvaltar åt kommande generationer. Och nu står de i brand. På samma sätt är det med den kunskap som förvaras i bibliotekens magasin, och den kollektiva känslan av att vara delaktig i denna kunskap: den tillhör också vårt gemensamma arv, vi förvaltar det bara. Och nu vill våra politiker att vi ska börja göra oss av med det.

Jag säger: det har vi inte rätt till, för det är inte vårt.

Alla de akuta hoten mot oss just nu – rasismen, klimatkrisen, de stängda gränserna, den hastigt ökande snedfördelningen av jordens och samhällets resurser – alla dessa hot har glömskan till förutsättning, en aktiv och viljestyrd glömska av vilka vi människor är, vilka vi varit genom historien och vilket utrymme vi har på jorden. Minnet och det vi har gemensamt är det enda verksamma skyddet vi har mot dem.

De som vill att vi ska göra oss av med det, de är inte våra vänner. För det är precis som Brandon Stark konstaterar i ”Game of thrones”: vill man förinta världen, så ska man börja med dess minne. Varpå Samwell Tarly svarar: ”Det är vad döden innebär, eller hur? Att glömma bort. Att bli bortglömd. Om vi glömmer bort var vi varit och vad vi gjort, då är vi inte människor längre utan djur.”

Som avslutning ber jag att få påminna om Samwell Tarlys yrke: han är bibliotekarie.

Ovanstående text är ett tal som Kristoffer Leandoer höll vid manifestationen ”Rädda biblioteken!” på Sergels torg i Stockholm under söndagen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons