Annons

Catarina Kärkkäinen:Bidrag löser inte landsbygdens problem

Ministrar på pressträff i Björneborg.
Ministrar på pressträff i Björneborg. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Kommunerna straffas om de gör rätt, och kompenseras om de gör fel.

Under strecket
Publicerad

Nu ska statsministern rädda landsbygden igen. På en pressträff i det geografiskt genomtänkta valet Björneborg i Kristinehamns kommun i Värmland presenterade Stefan Löfven förslaget om att utöka omfördelningen i det kommunala utjämningssystemet.
Förslaget innebär att omfördelningen inom systemet ökar för både kommuner och landsting, från 9,7 miljarder till 11,5 miljarder kronor.

”Alla vinner på att också de omliggande kommunerna har en bättre välfärd. Det är hela Sverige som tjänar på detta”, sade statsministern. Region Stockholm, som förlorar 1,6 miljarder kronor, motsvarande kostnaden för ett närsjukhus, håller möjligen inte med. Eller de största norrlandskommunerna som betalar in 1,7 miljarder och endast ser 1,3 miljarder gå tillbaka till de mindre kommunerna i Norrland. Från flera håll i landet hörs nu missnöje med vad man uppfattar som orättvisor i systemet.

Det är ett problem i sig. Om man ska ha ett omfattande utjämningssystem är det viktigt att det uppfattas som legitimt av både givare och mottagare. Det gör inte det kommunala utjämningssystemet, som i stället för regeringens förslag skulle behöva en grundlig genomgång.

Annons
Annons

Det har sagts att det kommunala utjämningssystemet är så komplicerat att bara två personer begriper det. Och att dessa två på inga villkor får färdas med samma flygplan.

Vissa saker kan dock även en lekman förstå. Det största problemet med utjämningssystemet inte är kostnadsutjämningen, som regeringen vill öka, utan inkomstutjämningen, som jämnar ut skattekraften mellan kommuner och regioner. Det kommunala utjämningssystemet har en marginaleffekt på 95 procent för Sveriges kommuner.

Det betyder att en kommun som ökar sina skatteintäkter genom att få fler i arbete bara får behålla 5 procent av pengarna. Resten omfördelas. Om en kommun lyckas höja snittinkomsten per invånare från 200 000 till 300 000 kommer de ändå bara få 1 250 kronor mer per invånare i skatteintäkt. Incitamenten för att bedriva politik för arbete, tillväxt och företagande är alltså synnerligen svaga. Det visar rapporten ”Kommunalråd utan ansvar” (2016) från tankesmedjan Timbro.

Kommunerna straffas om de gör rätt, och kompenseras dessutom om de gör fel. Om en kommun bedriver en politik som minskar skatteintäkterna får de bara bära runt 5 procent av kostnaden själv. I vissa kommuner, som Öster-åker, är marginaleffekten över 100 procent. För varje hundralapp som skatteintäkterna ökar i Österåker kommer 109 kronor gå till utjämningssystemet. Kommunen förlorar alltså på att en invånare går från att leva på bidrag till att försörja sig själv genom arbete.

Inkomstutjämningen skapar varken incitament för kommuner att skapa förutsättningar för tillväxt eller vara återhållsamma med skattehöjningar. Det leder naturligtvis till spänningar när en kommun som Malmö tar emot miljarder kronor från skattebetalare i andra kommuner och samtidigt lägger pengar på till exempel en skatesamordnare på gatukontoret för rådgivning och planering av skateboardevenemang.

Om regeringen vill hjälpa landsbygden hade det varit skäligt att ta itu med andra problem som man har varit med och orsakat – som höga skatter för den som behöver färdas med bil, och låg polisnärvaro.

Det går naturligtvis också att diskutera orättfärdigheten i att som invånare i en landsbygdskommun betala bland de högsta kommunalskatterna i landet och samtidigt ha sämst tillgång till offentliga välfärdstjänster.

Men relationen mellan kostnader för kommunal verksamhet och kvalitet är svag, och om kommunerna runt om i landet ska ha en chans att överleva långsiktigt behöver dess politiker ta ansvar för konsekvenserna av den politik de bedriver.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons