Annons

Karl Steinick:Bilden av islamofoben bör nyanseras

Islamofobin tycks sprida sig i samhället, men ­definitionen av begreppet är oklar och avgränsningen ­därmed besvärlig. Att, som Andreas Malm i ”Hatet mot muslimer”, placera all kritik mot islam i den islamofoba fållan kan kväva debatten och gynna populistiska krafter.

Under strecket
Publicerad

UNDER STRECKET

Islamofobi har under senare tid blivit ett hett debattämne, om den saken behöver det åtminstone inte råda någon oenighet. Det vanligaste sättet numera att undersöka en företeelses betydelse är att googla och en sökning på islamofobi ger 136000 träffar. Väljer man den franska varianten kommer man upp i det dubbla och engelskans islamophobia resulterar i 671000 alternativ. Den intresserade har alltså en del att utforska. Från dessa länkar kan man gå vidare till sajter som helt är ägnade åt att kartlägga islamofobins utbredning, till exempel islamophobia.org och islamophobia-watch.com.

Det finns vid det här laget en tämligen omfattande litteratur med anknytning till islamofobin, särskilt på engelska och franska. Åtskilliga akademiska studier av islam och muslimer i Europa har gjorts utifrån antropologiska och religionsvetenskapliga infallsvinklar, där även aspekter på muslimernas bemötande från majoritetssamhället granskats. Inom kulturstudierna har den postkoloniala teoribildningen, inspirerad av Edward Saids orientalismdiskussion, spelat en betydande roll. ”Elfte september” innebar en avsevärd ökning av intresset och muslimerna i ickemuslimska samhällen blev plötsligt en central fråga för forskning och debatt, framför allt väcktes intresset för hur muslimer skildras i massmedierna. Ett utmärkt exempel på dessa nya studier är Elizabeth Pooles ”Reporting Islam” som utkom 2002, vars titel anknyter till Saids 20 år äldre ”Covering Islam”. Poole gör en detaljerad analys, både kvantitativ och kvalitativ, av de brittiska mediernas rapportering om islam och muslimer.

Annons
Annons

Islamofobibegreppet fick dock sitt genomslag främst i massmediala sammanhang, även om det numera också vunnit visst insteg i forskningen. Samma medier som inte sällan spred stereotypa bilder av muslimer och islam i tämligen alarmistiskt tonläge började också förhålla sig kritiskt till den ökande islamofobin. Samtidigt som en tilltagande medvetenhet och en större självreflektion inom medierna har nyanserat rapporteringen i stort har debatten dessvärre tenderat att bli allt hätskare, och islamofobi riskerar att bli ett enkelt okvädinsord med vilken alla möjligheter till djupare diskussion blir omintetgjorda. Det finns alltså all anledning att titta närmare på ordet och dess problematiska innebörd.

Åtskillig kritik har riktats mot det, bland annat för att den rädsla för islam, som ju är dess ordagranna betydelse, beskrivs med termen fobi, vilken oftast brukas om en sjuklig skräck för något. Är islamofobin ett patologiskt tillstånd bör den behandlas av psykiatrisk expertis, inte av opinionsbildare, och kanske kan den då botas med kognitiv terapi. Just den invändningen kan man väl ta sig förbi utan alltför stora ansträngningar, men det finns en rad andra. Definitionen är oklar och därmed blir avgränsningen besvärlig. Begreppet är därtill skapat med antisemitism som förebild, för att dra en parallell mellan hatet mot judar och hatet mot muslimer. Här börjar det bli riktigt komplicerat och konfliktfyllt.

Antisemitismen i sin moderna form, ordet är från slutet av 1800-talet, kan förenklat ses som en sekulariserad variant av den urgamla kristna traditionen att förfölja judarna främst för deras tros skull. Judehatet har i nyare tid inte varit direkt kopplat till religion, utan sprunget ur rasbiologiska föreställningar. Islamofobin tycks passa illa in i detta mönster. Muslimerna utgör ingen folkgrupp med gemensam etnisk eller kulturell tillhörighet, de är anhängare av en och samma religion, om än deras religiösa praxis skiljer sig avsevärt. Islamofobin skulle alltså vara ett slags stark motvilja mot religionen, inte nödvändigtvis mot dem som omfattar den. Det förefaller oskyldigare än att angripa människor för deras härkomst, hudfärg eller sexuella läggning. Ändå ter det sig inte riktigt så enkelt.

Annons
Annons

En bit in i sitt omfångsrika arbete Hatet mot muslimer (Atlas, 747 s) ger sig författaren och debattören, tillika doktorand i humanekologi, Andreas Malm i kast med att utreda detta problematiska begrepp, islamofobi, som hans studie försöker kartlägga. Det vore lögn att påstå att han lyckas komma fram till en exakt definition eller ens en väl avgränsad innebörd som de flesta skulle kunna enas om. Han konstaterar istället efter grundligt skärskådande att begreppet nu är så pass etablerat att det inte är meningsfullt att försöka hitta på ersättningar eller att, som vissa föreslagit, helt avstå från att bruka det.

På den punkten finns det ingen större anledning att motsäga honom, men när det väl gäller själva tillämpningen kommer naturligtvis problemen åter upp till ytan. Gränsdragningen mellan religionskritik och islamofobi blir genast mindre klar och hur avgör man vem som har onda avsikter och vem som inte har det. Det räcker inte med att säga att den som hävdar att alla muslimer är si eller så är islamofob. Även om generaliseringar är tvivelaktiga är de en del av vår språkliga vardag som det är svårt att komma ifrån. Att med generaliseringens hjälp bygga upp en bild som kollektivt stämplar vissa människor som hot är genast mer betänkligt, särskilt om denna fiendeproduktion får aggressivt populistiska drag.

Finns det en sådan elakartad islamofobi idag, liknande antisemitismen, och vilka uttryck tar den sig i så fall?

Att Malm svarar ja på frågan är givet, han har ju ägnat närmare 700 textsidor åt att dokumentera saken och han radar exempel sida upp och sida ner. Han ger otaliga belägg i form av citat och referat och han finner dem överallt, islamofoberna, inte bara bland extremhögern och dess gelikar. De finns i alla former: liberaler, konservativa, kristna, ateister, politiker, opinionsbildare och journalister. Malm skriver flödande ordrikt och när inte citaten och referaten riktigt räcker till för att få fram poängen lever han sig in och uttolkar och gestaltar. Man skulle kunna säga att han konstruerar en Islamofob, en generaliserad hotbild. Ibland kan man rentav undra om det finns ett slags islamofobisk konspiration världen över, när man plötsligt ser Islamofoben ta gestalt av en kulturredaktör, en liberal politiker, en religionskritiskt eller feministiskt anfäktad debattör. Överallt dessa islamofober, med sitt hat illa dolt som religionskritik. Några nyansskillnader medges inte, alla är de lika.

Annons
Annons

Det finns all anledning att som Malm kritisera en rad skribenter som med mer eller mindre framgång målat upp Europa som ett Eurabien, en världsdel numera översvämmad av muslimer, skäggiga fanatiker och undertryckta beslöjade kvinnor som med växande barnaskaror är i färd med att genomföra en demografisk erövring av en rad länder. Det finns också goda skäl till oro över att chauvinistiska krafter, inte minst i form av ultranationalistiska partier, tenderar att dra till sig fler anhängare. Detta problem kommer man emellertid inte åt genom att fösa in alla som har yttrats sig kritiskt om islam eller försökt debattera dess roll i samhället i den islamofoba fållan. Eftersom Malm valt att inte behandla något annat än vad han ser som uttryck för hat mot muslimer utesluter han varje försök att analysera de underliggande faktorer som utgör grund, osaklig eller ej, för den debatt som förs. Man diskuterar inte med fienden.

Inte bara dagens verklighet är för Malm en kampzon där islamofoberna måste bekämpas, också historien är indragen i striderna. Han finner inte oväntat muslimernas medeltida iberiska välde, al-Andalus, värt att ägna en del sidor och som så ofta får det lämna byggmaterial till de moderna ideologiska befästningsanläggningarna. Malm bjuder också på en krönika över senare års tilldragelser och denna sammanfattning refererar bland anat kända händelser som den danska karikatyrkrisen och den franska slöjdebatten. Definitionen av islamofobi görs mycket vid för att kunna fånga upp så många politiska meningsmotståndare som möjligt.

Annons
Annons

För att förstå Malms användning av begreppet islamofobi, som alltså fungerar som förkortning av boktitelns ”hat mot muslimer”, är det nödvändigt att återvända till begynnelsen, till första sidan av hans väldiga verk. Han beskriver där hur han tvingats ta itu med detta arbete. Det var inte självvalt, han hade hellre velat diskutera klimatfrågan och en del annat av betydelse för världens fortsatta välbefinnande. Ändå var islamofobin viktigare. Detta är inte en okänd retorisk vändning, men något förtjänar den att granskas. Den har till avsikt att understryka ämnets yttersta vikt, men också att framställa författaren som den lämplige för uppgiften. Vad som kan förefalla som ett välbehövligt varningsrop växer till en heroisk kamp. Det är ”vi” mot ”dom”. Ja, nästan ”jag” mot ”dom”.

”Dom” är, visar det sig, inte bara islamofoberna och muslimhatarna, det är ”fascisterna”. Vilka de är i Malms språkbruk framgår inte tydligt, men att döma av de diskursiva strategierna i hans framställning skulle det kunna vara alla från sverigedemokraterna till Dilsa Demirbag-Sten. Hur illa det är ställt och hur viktig kampen är framgår nederst på första sidan där Malm slår fast: ”Fascistiska krafter utövar idag mer makt i Europa än någon annan gång sedan andra världskrigets slut.” Ett uttalande som kan te sig något överraskande för den som minns, eller känner till, att det så sent som i början av 70-talet existerade inte mindre än tre fascistiska diktaturer i södra Europa – Spanien, Portugal och Grekland – och att italienska fascister med förgreningar långt in i statsapparaten vid samma tid försökte destabilisera demokratin med terrormetoder.

Annons
Annons

”När elitborgerliga akademiker och vitproletära populister möts i en ljuv västerländsk renedez-vous har de skilda drivkrafter. Islamofobins stora förtjänst är att ge dem samma kanal; de omfamnar varandra som icke- och antimuslimer.”

När Malm mot slutet av sin långa färd försöker sammanfatta fiendebilden blir det föga förvånande ”västerländsk” som bäst fångar in dem alla, dessa onda gestalter som ingår i islamofobins hatiska nätverk.

I sista delen av sitt arbete tar Malm upp kopplingen mellan de båda begreppen antisemitism och islamofobi. Han noterar att det finns likheter mellan dem, men att det också finns skillnader. För att understryka att även muslimer har utsatts för hat och våld, rentav folkmord, ger han en omfångsrik skildring av konflikterna på Balkan, särskilt Bosnienkriget, och de massakrer som då begicks på muslimerna. Som historisk parallell till den kristna judeförföljelsen lyfter han fram muslimernas öde i det kristna Spanien efter det att de sista resterna av al-Andalus föll samman 1492.

Problemet med dessa typer av jämförelser är att de lätt slår över i ett slags osmakliga studier i komparativt lidande. Vad gäller det omaka begreppsparet islamofobi och antisemitism ligger det också nära till hand att islamofobi reduceras till ett slags parasitärt begrepp som endast existerar som ett supplement till antisemitism. Det blir något som konstruerats för att ge muslimerna det judarna redan har, ett begrepp som visar på deras specifika lidande och utsatthet. Genom att koppla islamofobi till antisemitism tenderar det att framstå som ett ideologiskt redskap i en helt annan kamp än den mot den faktiskt existerande islamofobin.

En öppnare diskussion, som mindre handlar om att svinga fasciststämpeln och om att utkämpa strider mot påstått islamofoba meningsmotståndare, vore önskvärd. Medan revirmarkeringarna pågår lämnas fältet fritt för de verkliga fienderna.

Karl Steinick
Karl Steinick är frilansskribent

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons