Annons

Alexandra Borg:Bilderboken uppfinner seendet på nytt

Författare och illustratörer har sedan barnbokens födelse fått oss att se annorlunda genom att experimentera med form, materialitet och perspektiv. Boken ”100 great children’s picturebooks” är full av genialiska exempel på multi­modala böcker, där form och innehåll samspelar.

Under strecket
Publicerad

Tove Janssons "Hur gick det sen?" är en av få nordiska bilderböcker som behandlas i ”100 great children’s picturebooks”.

Bild 1 av 1

Tove Janssons "Hur gick det sen?" är en av få nordiska bilderböcker som behandlas i ”100 great children’s picturebooks”.

Bild 1 av 1
Tove Janssons "Hur gick det sen?" är en av få nordiska bilderböcker som behandlas i ”100 great children’s picturebooks”.
Tove Janssons "Hur gick det sen?" är en av få nordiska bilderböcker som behandlas i ”100 great children’s picturebooks”.

En av mina starkaste läsupplevelser är en barnbok: ”Krakel Spektakel köper en klubba” av Lennart Hellsing. Boken därhemma är från 1956, och hade säkert varit värd mycket pengar om den inte vore så tilltufsad. Men barnböcker ser ut så, åtminstone de som varit älskade: trasiga, nerklottrade och tuggade på.

Stig Lindberg, formgivaren, har illu­strerat denna liksom flertalet av Hellsings böcker. Bilderna är kongeniala med det lekfulla språket. Det är underfundigt, bjärt och alldeles, alldeles 50-tal, men ändå: fullt läsbart än i dag. Utan moraliska pekpinnar berättar Hellsing om sockrets lockelse. Tänk att få en karamellbutik! Obegränsad tillgång till lakritspipor och skumbollar. En fantasi som vi också känner igen från Roald Dahls ”Kalle och chokladfabriken”.

Annons
Annons

Att på samma gång vara ett med sin tid och tidlös kännetecknar den goda bilderboken. Författarna är medvetna om traditionen, men bryter också med konventionen. Estetiken i illustrationerna speglar samtida ideologier. Under ytan finns alltid ett ärende. Man vill ­tillgodose barnets behov, bildnings­mässigt och emotionellt. Det är en svår balansgång att vara rolig men inte ­ansträngande, pedagogisk utan att vara tråkig. Hellsing lyckades nästan alltid.

Traditionen att läsa godnattsaga uppstod under 1700-talet. Barnjungfruns berättelse lugnade ner barnet, förberedde det för natten. I dag visar undersökningar att föräldrar läser allt mindre för sina telningar. Det är tiden som inte räcker till. Detta är en tråkig utveckling, som borde mana till fler initiativ för att få vuxna att läsa för barn. Gång efter annan fastslås hur viktig högläsning är för språkutvecklingen. I begynnelsen var ordet. Bilderboken är första steget in i litteraturens värld. Alla borde vara förunnade att få vägledning in i denna av en vuxen.

I boken ”100 great children’s picturebooks” (Laurence King Publishing) visar Martin Salisbury, brittisk illustratör och författare till ett flertal böcker om barnböcker, att bilderböcker kan vara mer än barnkammarrim och käcka illustrationer. Hans genomgång av några av de mest banbrytande bilderboks­författarna under 1900-talet visar tvärtom på genrens otroliga spännvidd och potential. Eftersom bilderboken är ett medium där berättelse, bild och materialitet sammanstrålar blir också förutsättningarna för att lämna avtryck extra stora.

Annons
Annons

Barnlitteraturen har alltid haft ett pedagogiskt anslag. Under 1900-talet breddades detta från att röra fostran i seder och bruk till att sprida kunskap i bredare bemärkelse. Helen Bortens ”Do you see what I see?” (1959) är en upplysande färg- och formlära. Borten visar hur färger skapar olika slags stämningar, och hur mönster väcker känslor. Linjer, förklarar hon, ger olika intryck beroende på hur de vinklas. Ambitionen att förklara abstrakta begrepp återfinns också i Kickstarter-finansierande ”Hej Ruby. Äventyr i datorernas magiska värld” (2015) av finländska Linda ­Liukas, som gott kunde ha platsat i Salisburys översikt. En flickas jakt på ädelstenar blir här en introduktion till datalogiskt tänkande.

Borten är ett av många ­exempel på banbrytande författare som diskuteras ­i ”100 great children’s picturebooks”. Boken är en gottepåse till brädden fylld av ögongodis. Det första exemplet som presenteras är från 1910, och det sista har ännu inte kommit ut i handeln. Varje bok ägnas ett uppslag. Titeln är måhända något otymplig, den reducerar innehållet till ett slags topplista. Men det kanske den är? Salisbury, som stått för urval och innehåll, har utgått från sin egen barnbokssamling och har handplockat pärlor formgivna av namnkunniga tyska dadaister, ryska ­expressionister och italienska futurister – så gott som alla konst- och stilriktningar tycks representerade.

Teknikerna är många, från traditionella klipp- och klistra-montage (liksom digitala dito, som hos norrmannen Stian Hole) till gouache, grafik, olja och akvarell. Även författare som använder taktila element förekommer, som Anne Herbaut i ”De quelle couleur est le vent?” (Vilken färg har vinden?, 2012), där ett synskadat barn ställer frågor om sin omgivning. Genom reliefer och ojämnheter i pappersytan, tillåts fingertopparna stryka över en elefanthud, ett skrovligt berg eller en mjuk vind.

Annons
Annons

Barnlitteratur, och framför allt bilderböcker, är ett fält som blivit alltmer populärt på senare år. Intresset kan ses som ett slags motreaktion till digitaliseringen av bokens samhälle. Bilderböckerna är något materiellt som man bara kan ta till sig i nedkopplat läge. En fristad i en kultur genomsyrad av snabb visuell kommunikation – Facebook, Youtube och Instagram.

Å andra sidan är det tydligt att digi­taliseringen har haft en stimulerande effekt på bilderboken som föremål. När boken-som-medium är under omvandling, och dess territorium hotat, är det som om författarna mer än tidigare utforskar uttrycksformens gränser.

Få använder bokmediets inneboende möjligheter i lika hög grad som bilderboksförfattare. Salisburys bok är full av exempel, gamla som nya, på multi­modala böcker där form och innehåll samspelar. Kanske är det för att genren är mer tillåtande, och att utrymmet för experiment därmed blir större? Ett ­ypperligt exempel är den briljanta Sara Fanelli, som i sin ”The onion’s great ­escape” (2012) spränger bokens pärmar (se Under strecket 13/1 2014).

Ett annat, mycket tidigare, ­exempel är Peter Newells ”The slant book” från 1910, en berättelse om en skenande barnvagn. Boken har ett romboidiskt format (pärmarna är snedställda) vilket understryker att barnvagnen befinner sig i en brant nedförsbacke. Många bilderböcker berättar om en resa eller en passage, från ett tillstånd till ett annat. Resan iscensätts ofta både i berättelsen och i formen. Samtidigt som bladvändandet i ”The slant book” innebär ett överraskningsmoment illustrerar det också ekipagets framfärd.

Annons
Annons

Sydkoreanen Park Sunmis experimentella, svartvita ”The thorn mountain” (2012) är en allegori över barnets vuxenblivande. Den är en klättring uppför en kaktus. Strapatsen går genom mörka passager, och taggiga snår. Väl framme möter vi dock en utslagen rosa blomma. Den stigande rörelsen framhävs av att sidvändandet sker nerifrån och upp. Bokryggen är horisontell som i ett anteckningsblock.

Tove Janssons ”Hur gick det sen?” från 1952 (ett av få skandinaviska exempel) har även den färden som motiv. Här har varje sida ett litet utskuret hål – en dörr eller en tunnel eller en glänta i skogen – som tillåter läsaren att innan hon vänt blad få en glimt av fortsättningen.

Salisburys analyser av bilderböckerna är ofta klargörande. Exempelvis fick jag genom hans genomgång för första gången klart för mig vad det är som gör Maurice Sendaks bilder så suggestiva. Sendak, känd för de flesta som författaren till ”Till vildingarnas land” från 1963 (såld i över 19 miljoner exemplar) använder en pointillistisk teknik, vilket gör bildernas ständigt strilande månljus extra magiskt. Många av hans figurer är också avbildade i drömska, svävande poser, som frusna mitt i en rituell dans.

Flera av de mest framstående bilderboksförfattarna, som Paul Rand och Bruno Munari, arbetade parallellt inom reklam- och designbranschen. I Salisburys bok ser vi hur deras känsla för kompositioner spiller över på barnböckerna. Särskilt perspektiven, vilka både förebådar och samexisterar med andra medieformat, är nytänkande: det är närbilder, fågel- och grodperspektiv; författarna får oss att se annorlunda.

Annons
Annons

Detta förklarar också varför optiska instrument är så vanliga i barnlitteraturen. Förstoringsglas, teleskop, speglar och glasögon figurerar som konkreta objekt, men också som en visuell framställningsstrategi. Ett tidigt exempel (som inte heller nämns i översikten) är Lewis Carrolls ”Alice i Underlandet” som i bokens tröskelscen upplever att hon dras ut och in som en kikare.

I dag tycks det som om gränsen mellan reklam och barnkultur inom vissa områden börjat suddas ut. Vissa barnböcker och huvudpersoner har blivit varumärken och accessoarer. Kanske kan även detta ses som ett utforskande: var går gränsen mellan bok och leksak, ­eller annons och serieruta?
Salisbury diskuterar inte utvecklingen närmare, men antyder att bilderboksgenren blivit alltmer marknads­anpassad. Inte för inte tar de stora medie- och förlagshusens nya affärsstrategier, merchandise och branding, avstamp just i barnkultur. Mumintrollen, Elsa Beskows rosenkindade blåbärsbebisar, Alfons Åberg, Pippi Långstrump och Lille prinsen finns nuförtiden som både godis och kaffemuggar.

Fenomenet kan relateras till två andra postdigitala, mediestrategiska tendenser: storytelling och så kallat 360-gradigt berättande. Låt oss börja med det första begreppet. Storytelling är ett sätt att utnyttja berättelsens dragningskraft, legitimitet och trovärdighet i marknadsföringssyfte. Liksom varje bokhandel i dag säljer Lille prinsen-pennfack har många kaffebarer en griffeltavla där bönans väg från Sydamerika till Sverige illustreras.

Det 360-gradiga berättandet är å sin sida är ett försök att expandera en berättelses ramar till att omfatta praktiker i olika slags (medie)plattformar: Angry Birds, som från början är ett spel till mobilen, finns till exempel som lego, film, ritböcker och kläder. Konceptet når därmed ut 360 grader.
Samtidigt finns därmed en risk att själva berättelsen urholkas. När förlag börjar göra godis av bilderboksgestalter blir budskapet perifert, i centrum finner vi i stället ett dollartecken.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons