Annons

Torgny Nordin:Bilderna som visade att världen inte är svartvit

Med en primitiv kamerautrustning förevigade två skottar i mitten av 1800-talet sitt hemland bortom rådande klichéer om säckpipeblåsare
i kilt och fabriksmisär. De 130 kalotyopierna från Newhaven skulle komma att innebära startskottet för dokumentärfotografiet.

Under strecket
Publicerad

Till vänster Sandy Linton med sin båt och sina barn i Newhaven, cirka 1845. Till höger Marion Finlay, Margaret Lyall och Grace Ramsay samlade kring ett brev.

Foto: Robert Adamson och David Octavius Hill/Scottish National Portrait GalleryBild 1 av 5

David Octavius Hill och Robert Adamson på en komposit av två skilda fotografier tagna cirka 1845.

Bild 2 av 5

Fiskarbyn St Andrews, cirka 1849.

Foto: David Octavius Hill och Robert Adamson/IBLBild 3 av 5

Fiskarkvinnor. Till vänster Elizabeth Hall, till höger Jeanie Wilson and Annie Linton.

Foto: Robert Adamson och David Octavius Hill/Scottish National Portrait GalleryBild 4 av 5

Fisket har fortfarande en roll att spela i dagens Newhaven.

Foto: Murdo Macleod/IBLBild 5 av 5

Till vänster Sandy Linton med sin båt och sina barn i Newhaven, cirka 1845. Till höger Marion Finlay, Margaret Lyall och Grace Ramsay samlade kring ett brev.

Foto: Robert Adamson och David Octavius Hill/Scottish National Portrait GalleryBild 1 av 1
Till vänster Sandy Linton med sin båt och sina barn i Newhaven, cirka 1845. Till höger Marion Finlay, Margaret Lyall och Grace Ramsay samlade kring ett brev.
Till vänster Sandy Linton med sin båt och sina barn i Newhaven, cirka 1845. Till höger Marion Finlay, Margaret Lyall och Grace Ramsay samlade kring ett brev. Foto: Robert Adamson och David Octavius Hill/Scottish National Portrait Gallery

När sir Walter Scott skapade den historiska romanen tecknade han samtidigt en bild av Skottland lika beständig som det kaledoniska urberget. De viktorianska författare och konstnärer som, med Scotts romaner i ränseln, gav sig ut längs vägarna för att upptäcka Skottland sökte sig följaktligen gärna till ­ödsliga borgar, kalla bergssjöar och säckpipeblåsande högländare i kilt. Att stora delar av det skotska landskapet – då som nu – präglas av ruiner och ödegårdar upplevdes av betraktarna som något enastående och sublimt. Och den bilden har i grunden knappast förändrats.

Resultatet av att de öppna landskapens folk ersattes med får resulterade i ett armod som förbisågs av Walter Scott, men chockerade många andra. Torpare och fiskebönder vräktes från sina boställen därför att jordägarna valde att satsa på storskalig fårskötsel. Många emigrerade medan andra drog söderut, ner till det tätbefolkade industribältet mellan Glasgow och Edinburgh. Snart nog karaktäriserades den intellektuella huvudstaden Edinburgh av social oro och dramatiska klass­klyftor.

Annons
Annons

David Octavius Hill och Robert Adamson på en komposit av två skilda fotografier tagna cirka 1845.

Bild 1 av 1

Författarna och konstnärerna, och många med dem, förskräcktes av vad de såg. Armod och prostitution, tiggande barn och förhärdade tjuvar – listan över eländet var lång som Royal Mile, Edinburghs huvudgata, vilken för övrigt förslummats till oigenkännlighet sedan de förmögna flyttat ner till New Town. Såväl i Skottland som i England var oron över utvecklingen djup och många var övertygade om att maskinålderns grottekvarnar – these dark satanic mills – malde ­sönder mänsklig värdighet och förödde landskapen med resultatet att allt heligt, vackert och äkta förflyktigades. Indignation tog säte i den viktorianska litteraturen, journalistiken och konsten. Fast var bilden som presenterades sann? Fanns det inte också en annan bild, en mer uppbygglig som bättre förmådde skildra vanliga skotska kvinnors och mäns livsförhållanden?

Två personer, Robert Adamson (1821–1848) och David Octavius Hill (1802–1877), gav sig ut för att besvara frågorna och tog till sin hjälp en nymodighet, kameratekniken, som endast hade något år på nacken och vars potential ingen dittills insett. Mellan åren 1843 och 1847 delade de en lokal vid Calton Hill, mitt i Edinburgh, och deras samarbete är fotografihistoria eftersom de under arbetets gång grundade dokumentärfotografin.

David Octavius Hill och Robert Adamson på en komposit av två skilda fotografier tagna cirka 1845.
David Octavius Hill och Robert Adamson på en komposit av två skilda fotografier tagna cirka 1845.
Annons
Annons

Adamson och Hill uttryckte essensen av Edinburgh. Den förre var naturvetenskapligt utbildad uppfinnarjocke med stor fallenhet för kemi, den senare landskapsmålare med anknytning till Robert Burns poesi och Walter Scotts romaner. Bägge närde patriotiska känslor för hemlandet och ville skildra en sann bild av vanliga skottars liv.

Man kunde kanske tro att det var svårt för Adamson och Hill att förnimma någon ­folklighet när de satt i sin exklusiva ateljé på Calton Hill. Men så var det inte. För de behövde bara öppna fönstren så hördes fiskar­kvinnornas – the fisher lassies – sånger och utrop om nyfångad kolja, ostron och sill. Kvinnorna bar fisken i väldiga vidjekorgar på ryggen och de kom från havsviken Firth of Forth, närmare bestämt fiskebyn Newhaven. Dagligen vandrade de upp till Edinburgh för att mätta den växande befolkningen och med sina blågula och rödvita klänningar med ­lager på lager av randiga förkläden kändes de igen på långt håll.

I Newhaven fann Adamson och Hill vad de sökte. Det var kanske inget jordiskt himmelrike, men ett samhälle med ­social sammanhållning och solidaritet, fjärran industrialismens lumpproletariat och storstädernas bottenlösa ­misär. Genom valet av Newhaven önskade Adamson och Hill dels lyfta fram en värld ­existerande parallellt med modernitetens malström, dels visa att ett drägligt liv inte förutsatte revolutionära aktioner – vilka blivit allt vanligare nere på kontinenten.

Adamsons och Hills fotografier överraskade samtiden. Hur pionjärfotograferna lyckades är emellertid gåtfullt. I teknisk mening befann sig fotografiet i sin tidigaste barndom, vilket innebar att främst Adamson var tvungen att experimentera medan arbetet pågick. Fotografins teoretiska grundprinciper var visserligen kända, silversalters märkliga egenskap att mörkna vid belysning var bara ett exempel. Frågan om hur mörkningsprocessen kunde avbrytas och en bild fixeras var däremot något annat, liksom utmaningen att få fram en bild som kunde mångfaldigas.

Annons
Annons

Fiskarbyn St Andrews, cirka 1849.

Foto: David Octavius Hill och Robert Adamson/IBLBild 1 av 1

Vid början av 1840-talet fanns två tekniker för fotografering. Dels daguerreotypin, där en positiv bild framträdde på silverplåt och vars förtjänst var hög detaljskärpa och fina ­mellantoner. Plåtarna var dock svåra att reproducera varför det kommersiella intresset var ringa. Dels kalotypin, som bestod i att fuktiga, silverbestrukna papper användes i kameran; papper där bilden efter exponeringen blev negativ och därefter kunde kontakt­kopieras – i princip hur många gånger som helst – för att få fram en positiv bild. Kalo­typin kunde, beroende på dålig papperskvalitet, verka ojämn och suddig. Men det var den principen som skulle dominera fotografin fram till ­dagens digitala revolution.

Fiskarbyn St Andrews, cirka 1849.
Fiskarbyn St Andrews, cirka 1849. Foto: David Octavius Hill och Robert Adamson/IBL

I Scottish National Portrait Gallery, beläget i centrala Edinburgh, förvaras Adamsons och Hills kalotypisamling. Nu sitter jag i arkivet och öppnar försiktigt de gröna lådorna med 130 originalfotografier från Newhaven. Det är en häpnadsväckande upplevelse – en bottentrål från tidens djup som lyfts upp till ytan och nu exponerar hela sitt glittrande innehåll.

Framför mig en heltäckande fotografisk essä. Ett nu som till bristningsgränsen är fyllt av liv, drama och förväntningar. Men ingen inbördes ordning, nuet har ingen ordning. Jag lägger bilderna i rader på bordet framför mig: en fiskare, Sandy Linton, med sin båt och sina barn, ”His boat and bairns” har fotografen skrivit på bilden. Några fiskare i söndagskläder med solbrända ansikten, namnen prydligt noterade i kanten. En pojke med alldeles för stora byxor – ”His Faither’s breeks” – är en sorglig bild eftersom pojken bär sin döde fars byxor. Drunkningsolyckor var vanliga bland Newhavens fiskare, antalet faderlösa skyhögt.

Annons
Annons

Fiskarkvinnor. Till vänster Elizabeth Hall, till höger Jeanie Wilson and Annie Linton.

Foto: Robert Adamson och David Octavius Hill/Scottish National Portrait GalleryBild 1 av 1

På några fotografier har barnen svårt att sitta still, bilden är oskarp av rörelse – de har bråttom ut i livet. Fast det är kvinnorna som dominerar. Det var kvinnorna som rensade fisken, som kånkade upp den till Edinburgh, sålde den på torgen och tog hand om barnen. Männen fiskade på nätterna och sov på dagarna, men det var endast under dagtid Adamson och Hill samt deras assistent, Jessie Mann, kunde arbeta. Alla bilder är tagna i befintligt ljus.

Kvinnorna skildras på ett sätt som inte skett tidigare. För Adamson och Hill är de inga ­offer, moraliska dygdemönster eller etnografiska typer, utan självständiga personer. Fotografierna är stundom romantiserande, men skönheten dominerar aldrig över allvaret, spänningen finns där hela tiden. Som i det ­utsökta porträttet av fru Elizabeth Hall vilket samtidigt understryker den fysiska och moraliska styrka som krävdes av fiskarkvinnorna. Titeln på fotografiet är talande: ”It’s not fish ye’re buying, it’s men’s lives”. Citatet kommer, föga överraskande, från Walter Scott.

Fiskarkvinnor. Till vänster Elizabeth Hall, till höger Jeanie Wilson and Annie Linton.
Fiskarkvinnor. Till vänster Elizabeth Hall, till höger Jeanie Wilson and Annie Linton. Foto: Robert Adamson och David Octavius Hill/Scottish National Portrait Gallery

Adamsons och Hills fotografier är dokumentära utan att vara ögonblicksbilder, något som för övrigt var tekniskt omöjligt i mitten av 1800-talet. Inga anteckningsböcker finns bevarande som avslöjar hur fotograferna lyckades ta dessa enastående bilder; för samtidigt som varje exponering krävde omfattande förberedelser förfaller människorna ostörda och oberörda. Jeanie Wilson, Margaret Lyall, Annie Linton, Marion Finley och alla de andra låter sig inte besväras av främmande blickar, de har fullt upp med varandra och behöver inte göra sig till för andra. Dagens colgate-leenden och ögon stirrande rakt in i kameran var dem främmande.

Annons
Annons

Fisket har fortfarande en roll att spela i dagens Newhaven.

Foto: Murdo Macleod/IBLBild 1 av 1

Bilderna som Adamson och Hill tog mellan 1843 och 1847 visar samtidigt vad de såg och vad de kände för folket i Newhaven. På ett enastående sätt lyckades de att med en obeprövad teknik – fotografi – skildra ett helt samhälle. Resultatet slog samtiden med häpnad och innebar inte endast ett erkännande för fotografins möjligheter, utan också att Newhaven och dess invånare på allvar tog plats och blev en del av skotsk identitet och historia. Utan krystade iscensättningar skildrades vardagslivets dramatik och ur det skapades något allmänmänskligt. Som de allra första dokumentärfotograferna inledde de en genre vilken under kommande sekler skulle nå enastående höjder.

Tack vare Robert Adamsons och David Octavius Hills fotografier lever fiskarkvinnorna, pojken med för stora byxor och fiskarna för evigt. Newhaven skulle dock gå förlorat som eget samhälle. Snart nog expanderade Edinburgh hela vägen ner till vattnet, till Firth of Forth. Den gamla bebyggelsen ersattes av en arkitektur som hade fått de gamla viktorianerna att gråta, och inte långt därefter förlorade Newhaven även sin betydelse som fiskehamn.

Fisket har fortfarande en roll att spela i dagens Newhaven.
Fisket har fortfarande en roll att spela i dagens Newhaven. Foto: Murdo Macleod/IBL

När jag idag strövar runt i Newhaven är det bara att konstatera att den värld som Adamson och Hill skildrade väsentligen är borta. Där Sandy Linton och ”his boat and bairns” fotograferades byggs nu exklusiva våningar med havsutsikt. Längs gamla bygatan rusar bilarna förbi, men puben är stängd och till salu. Till och med kinakrogen har bommat igen. Jag går fram till det igenspikade fönstret och får strax intill syn på ett minnesmärke från första världskriget, The Great War. Namnen på de fallna i guld, många är bekanta, jag har sett dem på bilderna: Linton, Wilson, Liston och så vidare. Nyss såg jag dem sälja ostron och rensa nät med slipade musselskal. Vem hade kunnat tro att deras barnbarnsbarn skulle stupa i Flandern?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons