Annons

Anna Hellsten:Billie Holidays röst gav klang åt vemodet

Den egenartade sångrösten och de modiga låtvalen gjorde henne legendarisk, men under sin livstid tvingades hon kämpa mot såväl inre demoner som omgivningens rasism. I dag är det 100 år sedan Billie Holiday föddes.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Billie Holiday i New York 1946.

Foto: WILLIAM P GOTTLIEB/AOP Bild 1 av 1

Billie Holiday i New York 1946.

Foto: WILLIAM P GOTTLIEB/AOP Bild 1 av 1
Billie Holiday i New York 1946.
Billie Holiday i New York 1946. Foto: WILLIAM P GOTTLIEB/AOP

I sin självbiografi ”Lady sings the blues” från 1956 berättar sångerskan Billie Holiday att hennes mamma var 13 år och hennes pappa 15 när hon föddes. ”Just a couple of kids”, skriver hon, intvingade i ett alltför tidigt äktenskap och föräldraskap i ett av Baltimores allra fattigaste områden. Sin första kontakt med musik fick den lilla flickan på ett horhus, där hon sprang ärenden åt kvinnorna som tvingades arbeta där och i utbyte fick lyssna på skivor med Bessie Smith och Louis Armstrong. Det är en barndom vars innehåll är som plockat ur ett skillingtryck, infärgat med just den sortens elände som passar ihop med bilden av ett dramatiskt konstnärskap, av en naturbegåvning som frodas och tar plats mot alla odds.

Annons
Annons

Men barndomen så som den presenterades i ”Lady sings the blues” var till viss del en fabrikation. Boken, som publicerades under 50-talet när Holiday var på dekis och i desperat behov av pengar, skrevs snabbt ihop utifrån ett antal samtal som Holiday hade med vännen och spökskrivaren William Dufty. Faktakoll fanns det inte tid för – som att Holidays mamma i själva verket var 19 när hon föddes, att hennes föräldrar varken var gifta eller bodde ihop eller att de bordeller där Holiday först skulle ha stiftat bekantskap med jazz och blues egentligen var jazzklubbar.

Kanske såg Dufty inte heller någon poäng med att göra en faktakoll. För medan ”Lady sings the blues” sågades av sin tids press har den i dag, snart 60 år senare, fått upprättelse: inte för korrektheten i detaljerna, men för tonfallet. I förordet till nyutgåvan som kom 2006 lät förlaget David Ritz, erkänd biografiförfattare, skriva ett nytt förord. ”Hennes röst skiner igenom påhitten och är lika klar som ett regn”, skriver han, och konstaterar att ”om hennes musik var självbiografiskt sann, så är hennes självbiografi musikaliskt sann.”

Man berömmer ibland skådespelare för att de försvinner in i sina roller, blir ett med dem – Holiday var just sådan, fast med sång. Den i efterhand så imiterade rösten handlade för henne själv aldrig om att etablera ett manér eller bygga det som på modernt språk brukar kallas varumärke, den var bara kortast möjliga väg mellan henne och musikens kärna. Rent konstnärligt är hon också en av de mest originella sångare som någonsin öppnat munnen. Att skildra musik i ord, att transponera dess väsen och form till beskrivande text, är svårt. Det vet alla som ägnat sig åt det. Man får luta sig mot fakta: att det är stråkar eller att det är en blåssektion, att det går i valstakt eller marschtakt. Mot jämförelser: att X låter som Y, att A påminner om B under perioden då B ägnade sig åt C. Att det låter som dansband, att det påminner om 60-talssoul. Billie Holiday lät som ingen annan före henne.

Annons
Annons

Hur beskriver man någon som inte låter sig beskrivas? I den lysande boken ”Billie Holiday: The musician & the myth” (Viking Press), som utkommit lagom till det som skulle ha blivit hennes 100-årsdag, skriver jazzhistorikern John Szweds om hur kritiker och musikskribenter i början av hennes karriär försökte karakterisera hennes röst med klichéer som ”whiskytonad” eller det något mer uppfinningsrika ”olivfärgad” – ett adjektiv som förmodligen hade mer att göra med nyansen på hennes hy. Szwed själv konstaterar att Billie Holidays röst var ”märklig”, och kanske är det det enda ord som är meningsfullt när man pratar om röstkvaliteter bortom de rent tekniska, som att Holiday var alt och att hennes register omfattade en dryg oktav, som att hon sjöng stående nästan blickstilla, med en gardenia-stjälk instucken i håret och nacken böjd snett bakåt – jazzvetaren Will Friedwald har poetiskt beskrivit det som att hon var sin egen antenn. Själv hade hon inga höga tankar om sin sångförmåga. John Szwed skriver om en bandupptagning från en repetition där hon raljerar inför sina musiker: ”Alltså jag och min gamla röst, den går bara upp lite grann, och så ner lite grann. Den är inte äkta. Jag har ingen riktig röst. Den här rösten är en enda röra, man måste veta vad man gör när man spelar med mig.”

Analysen är älskvärd, men alldeles tokig. Hennes röst var egentligen det enda i hennes liv som inte var en enda röra. Och om John Szweds bok, tillsammans med skivbolaget Columbias jubileumsplatta, belyser hennes arbetsredskap, så ger Johann Haris bok ”Chasing the scream” (Bloomsbury), om USA:s narkotikapolitiska historia, en becksvart men nödvändig klangbotten. Den har visserligen inte explicit med just Billie Holidays 100-årsjubileum att göra, men den blottlägger dystra fakta i hur dåtidens djupt rasistiska rättsväsende valde att slå ner på henne.

Annons
Annons

I fallet Holiday var det Federal Bureau of Narcotics som var med och beseglade hennes öde, en myndighet som leddes av antidrogförespråkaren och jazzhataren Harry Anslinger. Byrån arbetade enligt principer som endast undantagsvis bottnade i fakta: däribland att marijuana-användning ändrade ens tidsuppfattning, vilket i sin tur var skälet till att jazzmusik lät så underlig. Hari citerar ur byrådokument där det fastslås att medan ”musik har charm” så gällde detta inte jazz, som tvärtom ”lät fruktansvärt”, eftersom musikerna var så påtända att det som de själva trodde lät ”magnifikt” i själva verket var ”förskräckligt”. Anslinger beskrev i sina egna anteckningar jazz som något som lät som ”djungeln mitt i mörkaste natten” och att jazzmusikernas liv ”stank av smuts”. Hari skriver att Anslinger lovade kongressen att hans krig mot knarket bara skulle drabba ”jazztyperna”, inte ”de bra musikerna”, och bad sina agenter snoka upp och förbereda gripanden av alla musiker som använde droger. Problemet var att jazzrörelsen präglades av stor intern lojalitet, där man ogärna skvallrade på varandra.

Finansdepartementet meddelade till slut Anslinger att hans försök att sätta dit den samlade jazzvärlden var meningslösa. Det var då han beslöt att fokusera på bara en person – och det blev Billie Holiday, som omgärdades av rykten om att hon var beroende av heroin. Anslinger avsatte en agent till hennes fall – en svart agent, trots att han helst inte höll sig med sådana – och efter att han nästlat sig in i Holidays bekantskapskrets och även blivit hennes vän åkte Holiday så småningom fast, delvis med hjälp av information från hennes dåvarande make Louis McKay. Hon dömdes, på egen begäran, till fängelse. För Holiday var det drygt årslånga fängelsestraffet en möjlighet att bli ren, men det hjälpte föga när hon sedermera släpptes fri men inte längre kunde uppträda. Så såg nämligen lagstiftningen ut: så kallade kabarétillstånd, alltså tillstånd att uppträda på platser där det såldes och serverades alkohol, utfärdades bara till ostraffade. Att Billie Holiday betalat sin skuld till samhället spelade ingen roll, man bedömde att det vore moraliskt förödande för en klubbpublik att se en dömd missbrukare framträda. Detta innebar att hon inte hade tillgång till en enda jazzklubb i hela USA, vilket fick till konsekvens att en betydande del av hennes försörjningsmöjligheter försvann.

Annons
Annons

Johann Hari skriver att Harry Anslinger och hans agenter kände till att även vita artister satt fast i missbruk, men att de behandlades radikalt annorlunda. Judy Garland, till exempel, kallades också till förhör, men släpptes iväg efter ett trevligt samtal och några farbroderliga råd om att ta längre semestrar mellan sina filmer och skivinspelningar. ”Vitt privilegium” skulle det kallas nuförtiden, men i ett samhälle uppritat och upprätthållet enligt rasistiska strukturer var den sortens skillnader i hantering alldeles normalt. Holiday fick uppträda på konserthus, och hon spelade in mycket musik under 50-talet, men hennes gnista var släckt. Den 17 juli 1959 dog hon, bara 44 år gammal, fastlåst med handklovar i en säng på Metropolitan Hospital efter ännu ett gripande, i sviterna av ett missbruk som vid det laget trasat sönder hennes kropp och av ett samhällssystem som effektivt gjort detsamma med hennes karriär och konstnärskap.

Vetskapen om Holidays sorgliga öde påverkar givetvis varje möte med hennes musik i dag – men hon verkar redan från början haft en särskild förmåga att nå vemodet och mörkret i varje människa som lyssnade. Kollegan Mel Tormé lär till exempel ha liknat hennes sång vid spenat – ”it may not taste good, but it so good for you” – och syftade då på innehållet i hennes musik snarare än på bara hennes röst. För Billie Holiday var texten och känslan det centrala, där glappet mellan utförande och innehåll skulle vara minimalt.

John Szwed skriver fantastiskt i sin bok om det stycke som blivit allra mest synonymt med Holiday, den lika lågmälda som tematiskt explosiva protestsången ”Strange fruit” som handlar om de lynchningar som drabbade svarta i den amerikanska södern. Det var en sång som föll utanför det gängse paradigmet för hur populärmusik skulle vara, och Holiday rev med den upp det sociala kontrakt där en svart artists enda uppgift var att underhålla den vita publiken: bildspråket är otäckt, kraftfullt och politiskt laddat med beskrivningar av ihjälplågade kroppar som hängts upp i de vajande fruktträden: ”scent of magnolias, sweet and fresh / then the sudden smell of burning flesh”.

”Strange fruit” var en sång hon föll fast vid hela sitt liv och spelade in flera gånger. Kanske för att den i likhet med den förstärkta självbiografin möjligen inte var en exakt spegling av hennes liv men på många sätt fångade själva känslan av hur det var att leva det. Det är åtminstone svårt, närmast omöjligt, att lyssna på den i dag utan att samtidigt tänka på den dödssjuka Billie Holiday fjättrad vid sin sjukhussäng, en märklig frukt upphängd till åsyn i en samtid som inte förmådde ta hand om henne.

Anna Hellsten
är kulturjournalist.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons