Annons

Birgitta Ulfsson var ren och skär energi

Birgitta Ulfsson och barnbarnet Alma Pöysti kunde ses tillsammans på scen så sent som i fjol i ”Fosterlandet” på Kulturhuset Stadsteatern.
Birgitta Ulfsson och barnbarnet Alma Pöysti kunde ses tillsammans på scen så sent som i fjol i ”Fosterlandet” på Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Lars Pehrson

Hennes blick, vitaliteten och intelligensen, såväl den tankemässiga som den fysiskt sceniska. Birgitta Ulfsson är död, 89 år gammal. Hon var en alldeles unik, egensinnig skådespelarbegåvning, verksam ändå mot slutet.

Under strecket
Publicerad

Lasse Pöysti som Muminpappan och Birgitta Ulfsson som Muminmamman, 1969.

Foto: Percy Oscarsson/IBLBild 1 av 2

Birgitta Ulfsson på scen, Göteborg 1988.

Foto: IBLBild 2 av 2

Birgitta Ulfsson var nyfiken hela sitt liv. Ett utmärkt recept för att hålla kvar lusten. Hon var alltid intresserad av samtal. Stod man som recensent diskret på en premiär så nog kom Birgitta fram med en fråga, eller invändning: ”Jo, hördedu, det där du skrev...”

Alltid vänlig, och uppriktigt intresserad av att tala om teater som konst, och som konstnärligt hantverk. Det var som att träffa en kraftkälla som under åren fyllt på sin erfarenhetsmassa med en rad sceniska upplevelser från båda sidorna av Östersjön: det finska, finlandssvenska och det svenska.

Birgitta Ulfsson, då 87, tog hela salongen, fullsatt upp till taket, med storm.

För två år sedan for hon ännu landet runt med monologen ”Tove Jansson – den avslöjande tröstaren” med pianisten Lowe Pettersson. Där fick hon anledning att tala om sin egen teaterhistoria. Åren på Lilla Teatern, Helsingfors med Tove, Vivica Bandler, Erna Tauro – och Lasse Pöysti, som så småningom blev hennes man.

Jag såg en föreställning på Dramaten. Birgitta Ulfsson, då 87, liksom flöt in på scenen med en vid, vackert havsblå klänning och tog hela salongen, fullsatt upp till taket, med storm. Som en seismograf var hon hela tiden påverkad av åskådarna, av stämningen och reaktionerna. Hon var den sortens aktör som alltid var medveten om när det behövdes tryckas på gasen, eller bromsen. Alltid angelägen om att skapa känslostarka ögonblick.

Annons
Annons

Lasse Pöysti som Muminpappan och Birgitta Ulfsson som Muminmamman, 1969.

Foto: Percy Oscarsson/IBLBild 1 av 1
Lasse Pöysti som Muminpappan och Birgitta Ulfsson som Muminmamman, 1969.
Lasse Pöysti som Muminpappan och Birgitta Ulfsson som Muminmamman, 1969. Foto: Percy Oscarsson/IBL

Hon kom till Stockholm när maken Lasse Pöysti blev Dramatenchef 1981, men efter skilsmässa och efter att ha träffat skådespelaren Iwar Wiklander for hon till Göteborg och Folkteatern. Efter att ha spelat teaterråttan Emma, skapad av Tove Jansson, blev hon så småningom känd för en bred allmänhet som Muminmamman – denna resoluta kvinna med sin trösterika famn, en mor som står med båda fötterna på jorden.

Birgitta Ulfsson var alltid chosefri, trots att hon var så beläst och alltid försedd med aktuella åsikter om politik och konst.

Trots sin cancersjukdom stod hon på scenen ännu förra året. Anna Takanen och Lucas Svensson skrev ”Fosterlandet” om sin finländska bakgrund – där kom Birgitta Ulfsson att spela en stor roll, också samman med sondottern Alma Pöysti. Arbetet beskriver hon genom intervjuboken ”Birgitta Ulfsson – med och mot min vilja” med Stig Hansén, publicerad under våren. En personlig, kalejdoskopisk text med öppenhjärtiga infall.

Birgitta Ulfsson var alltid chosefri, trots att hon var så beläst och alltid försedd med aktuella åsikter om politik och konst. Hon fick den prestigefyllda Pro Finlandia-medaljen, och var stolt över det. Att någon såg hennes engagemang och inte stöttes bort av det. Hon såg skådespelaryrket som ett kall, scenen som en plats där man kan visa människan – hela människan med skavanker, via en typ av grundsorg till den yttersta glädjen.

Annons
Annons

Birgitta Ulfsson på scen, Göteborg 1988.

Foto: IBLBild 1 av 1
Birgitta Ulfsson på scen, Göteborg 1988.
Birgitta Ulfsson på scen, Göteborg 1988. Foto: IBL

Förra hösten, 2016, gav hon och maken Iwar Wiklander några föreställningar av dialogen ”Kärleksbrev”. En böjning på nacken, en ironisk ton, en koncentrerad eufori, en dos oro. Små uttryck förstorades. Hon var en anspråkslös gigant med kunskap om hur man tänjer, kolorerar och sätter känslor på ord och erfarenheter.

Birgitta Ulfsson var medveten om hur tankar, kropp, röst och närvaro bildar en roll och hur en människa kan kommunicera. Jag är tacksam över våra korta foajésamtal, intervjustunderna som alltid blev så långa. Hennes klara blick som bar en rak uppfordran till intellektuell uppriktighet. Birgitta Ulfsson var ren och skär energi.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons