Annons

John Sjögren:Biskopen glömmer: Jesus hade druckit med Horace Engdahl

Antje Jackeléns bojkott av Svenska Akademiens högtidssammankomst främst på grund av Horace Engdahl är olycklig. Kyrkans och biskopens uppgift är inte att fördöma syndare, tvärtom.

Under strecket
Publicerad
Horace Engdahl och Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén.
Horace Engdahl och Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Henrik Montgomery/TT

En av 1900-talets främsta kristna författare, amerikanska Flannery O’Connor, skrev i berättelse efter berättelse om djupt bristfälliga människors våldsamma, ibland rent av dödliga, möte med den gudomliga nåden. Inte sällan går det åt helvete med det mesta i hennes noveller. Hon gjorde sig med andra ord inga illusioner om människan. Ofta lästes detta som ett uttryck för en nattsvart och närmast outhärdlig pessimism. Själv kallade hon det för kristen realism.

Jag har kommit att tänka på O’Connor och hennes nyktra blick på människan ett antal gånger det senaste året, när vi sett Svenska Akademien mer eller mindre falla samman inför våra häpna ögon. Jag har tänkt: varför förvånas vi?

Just nu tycks halva Sverige förfäras över att Horace Engdahl inte är ett helgon. Men varför skulle han, eller för den delen någon annan i hela denna sorgliga härva, vara det?

Annons

Särskilt underligt blir det när representanter för kristenheten inte tycks kunna leva efter denna grundläggande kristna insikt; att alla människor är syndare.

Utan att på något sätt förringa allvaret i de händelser som ligger bakom krisen kan man ändå fråga sig om inte en smula kristen realism skulle vara att föredra i bemötandet av Akademiens kris. Det är faktiskt så här människor är mest.

Särskilt underligt blir det när representanter för kristenheten inte tycks kunna leva efter denna grundläggande kristna insikt; att alla människor är syndare.

Häromdagen meddelade Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén att hon inte tänker delta i Svenska Akademiens högtidssammankomst, då hon ”utifrån hur Akademien och några ledamöter har profilerat sig” inte kan visa sin solidaritet.

Många har tolkat den kristna författaren Flannery O’Connors berättelser om bristfälliga människor det går åt helvete för som ett uttryck för outhärdlig pessimism. Själv kallade hon det för kristen realism.
Många har tolkat den kristna författaren Flannery O’Connors berättelser om bristfälliga människor det går åt helvete för som ett uttryck för outhärdlig pessimism. Själv kallade hon det för kristen realism. Foto: Rue des Archives/IBL

Visst är det bra att kyrkliga företrädare vågar ta offentlig ställning i allvarliga, infekterade frågor. Det välkomnas. Och Jackelén har givetvis, precis som alla andra människor, en helig rätt att följa sitt samvete. Men frågan är om detta ändå inte blir en märklig signal att skicka från kyrkligt håll.

Även kyrkan är en bristfällig gemenskap av syndare.

För hur var det Jesus agerade? Han skyggade knappast för syndare. Tvärtom, han sökte upp dem, drack och åt tillsammans med dem. När fariséerna och de skriftlärda anklagade Jesus för att umgås med tullindrivare och prostituerade (om Jesus kommit i dag skulle det kanske ha varit terrorister och sexualbrottslingar) svarade Jesus: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.”

Kyrkan, som är en förlängning av inkarnationen i tid och rum, som är Kristi kropp på jorden, har inte som uppgift att fördöma syndare, utan att förlåta dem. Kyrkan ska helt enkelt göra som Jesus, det vill säga inte undvika syndarna, utan envetet, ja närmast aggressivt, söka upp dem, vara mitt ibland dem. Och kyrkan, vilken gren av kyrkoträdet vi än talar om, bär på en allt annat än fläckfri historia. Även kyrkan är en bristfällig gemenskap av syndare. Det är inte kyrkans uppdrag att hålla moralpredikningar över andra institutioners tillkortakommanden. Eller inte vilja befatta sig med dem.

Kyrkan bör även i fortsättningen, med djärvhet och yttersta klarhet, förmedla sina höga, för att inte säga stränga, moraliska ideal. Men må den akta sig för att bli moralistisk.

Efter reklamen visas:
Mellan raderna NOBELVECKA UTAN LITTERATUR
Annons
Annons

Horace Engdahl och Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén.

Foto: Fredrik Sandberg/TT och Henrik Montgomery/TT Bild 1 av 2

Många har tolkat den kristna författaren Flannery O’Connors berättelser om bristfälliga människor det går åt helvete för som ett uttryck för outhärdlig pessimism. Själv kallade hon det för kristen realism.

Foto: Rue des Archives/IBL Bild 2 av 2
Annons
Annons
Annons