Annons

Sjuka placerades på bord mitt bland gästerna

När invånarna i Skala Sikamineas förra året såg tiotusentals flyktingar anlända i rangliga gummibåtar hade de bara en enda tanke – att hjälpa. I dag är de stolta. Men många jagas också av plågsamma minnen. ”Jag minns människorna som jag inte kunde rädda”, säger fiskaren Stratis Valamios – en av tre invånare som i år var nominerade till Alfred Nobels fredspris.

SvD har mött fyra av de personer som drog tyngst lass i fjol.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Skala Sikaminias, Lesbos, Grekland. “Man glömmer hur många man räddade. Men man glömmer aldrig de som dog”, säger fiskaren Stratis Valamios.

Foto: Linus Sundahl-DjerfBild 1 av 1

1 / 4

Människofiskaren

Skala Sikaminias, Lesbos, Grekland. “Man glömmer hur många man räddade. Men man glömmer aldrig de som dog”, säger fiskaren Stratis Valamios.
Skala Sikaminias, Lesbos, Grekland. “Man glömmer hur många man räddade. Men man glömmer aldrig de som dog”, säger fiskaren Stratis Valamios. Foto: Linus Sundahl-Djerf

En ”vanlig” dag möttes jag av 30–40 båtar.

Med ett hest skorrande startar motorn i den lilla fiskebåten. Vi glider ut ur hamnen, förbi tavernorna och fiskarna som lagar nät. Och så ut på öppna havet.

Stratis Valamios varvar upp motorn och sätter kurs västerut. Förbi stränderna och klipporna där förra året tiotusentals flyktingarna landade. På andra sidan skymtar den turkiska kusten, bara en dryg mil bort.

– En ”vanlig” dag möttes jag av 30–40 båtar, minns Stratis. De var överfyllda. Jag kunde höra människor skrika och se dem vifta när jag närmade mig.

Stratis stoppar motorn, kastar ankar och lägger ut fiskelinorna. Tankarna går tillbaka till dessa nätter då förtvivlade människor kämpade för att överleva.

– Föräldrar räckte över småbarn eller kastade in dem i båten. Jag körde in till hamnen och återvände sedan för att rädda de vuxna, berättar Stratis.

En gång höll han själv på att drunkna när förtvivlade flyktingar drog ner honom i vattnet. Han fick sparka för att inte tappa barnet som han höll i ena handen.

Det han inte kan glömma är människorna som han inte förmådde rädda. Redan 2009, långt innan världen hade fått upp ögonen för flyktingströmmen över egeiska havet, såg han för första gången en gummibåt som hade kantrat. Han kunde rädda tio personer. Men tio drunknande, bland dem flera barn.

– Europas flyktingpolitik är ansvarig. Jag gjorde vad jag kunde.

Annons
Annons

“Det var inte lätt. Vi grät allihop tillsammans och mindes våra föräldrars historia”, säger Konstantina Mpalli, 81, som bor i den lilla byn Skala Sikaminias på Lesbos norra kust.

Foto: Linus Sundahl-DjerfBild 1 av 1

2 / 4

Historien upprepar sig

“Det var inte lätt. Vi grät allihop tillsammans och mindes våra föräldrars historia”, säger Konstantina Mpalli, 81, som bor i den lilla byn Skala Sikaminias på Lesbos norra kust.
“Det var inte lätt. Vi grät allihop tillsammans och mindes våra föräldrars historia”, säger Konstantina Mpalli, 81, som bor i den lilla byn Skala Sikaminias på Lesbos norra kust. Foto: Linus Sundahl-Djerf

Konstantina Mpalli fyller 80 i år. Hon går upp tidigt varje morgon för att arbeta i olivlunden och sedan i trädgården bakom huset. Men förra året hade hon inte tid för sådant. Då ägnade hon varje stund åt att ta hand om flyktingar som dygnet runt landade på stranden.

Det var hjärtslitande. Vi grät allihop, för vi mindes våra föräldrars berättelser.

Tillsammans med två väninnor i samma ålder lagade hon mat, tvättade och lagade kläder och köpte mjölk åt barnen.

– Det var hjärtslitande. Vi grät allihop, för vi mindes våra föräldrars berättelser, säger hon.

Konstantinas mamma var en av cirka 1,3 miljoner greker som 1923 tvingades lämna Turkiet efter det grekisk-turkiska kriget och flera massaker på greker under och strax efter första världskriget.

– Hon var 17 när hon kom till Lesbos. Och jag minns så väl alla hennes berättelser om hur de fick svälta och inte hade någonstans att bo.

När så flyktingströmmen startade förra året och till slut flera tusen om dagen passerade Skala Sikamineas gick hon ut för att hjälpa och trösta.

– Jag sa: ”Lita på mig. Allt kommer att bli bara. Vi kommer att hjälpa dig.”

Annons
Annons

Lighthouse Relief är en av få organisationer som fortfarande är aktiva. Numera arbetar de främst med att städa stränderna på vrakdelar, flytvästar och annat skräp, samtidigt som de har två räddningsteam i beredskap.

Foto: Linus Sundahl-DjerfBild 1 av 1

3 / 4

De som inte ger upp

Lighthouse Relief är en av få organisationer som fortfarande är aktiva. Numera arbetar de främst med att städa stränderna på vrakdelar, flytvästar och annat skräp, samtidigt som de har två räddningsteam i beredskap.
Lighthouse Relief är en av få organisationer som fortfarande är aktiva. Numera arbetar de främst med att städa stränderna på vrakdelar, flytvästar och annat skräp, samtidigt som de har två räddningsteam i beredskap. Foto: Linus Sundahl-Djerf

Flyktingorganisationer, människorättsgrupper och volontärer kommer och går. Men den svenska frivilligorganisationen Lighthouse Relief vägrar att lämna Skala Sikamineas.

– Så länge en enda flykting kommer hit så stannar vi, säger Anna Tasch Larsson som har varit med från början.

I lägret som ligger vid stranden är allt förberett för att hjälpa flyktingar. Det finns tvättrum, sovplatser, klädförråd och improviserade ombytesrum. Allt är byggt och tillverkat av volontärer som kommer från hela världen och är i alla åldersgrupper.

Kanske inte så heroiskt. Men otroligt viktigt för ön som är helt beroende av turismen.

Varje natt kommer det 1–2 båtar med flyktingar. Lighthouse Relief har beredskap 24 timmar om dygnet och kan rycka ut med kort varsel. En stor del av tiden ägnas åt att rensa stränderna från flytvästar, sönderrivna kläder, gummibåtar och annat bråte.

– Kanske inte så heroiskt. Men otroligt viktigt för ön som är helt beroende av turismen, säger Anna Tasch Larsson.

Tillsammans med andra grupper har Lighthouse Relief hittills rensat stränderna från mer än 600 000 flytvästar och 10 000 gummibåtar.

Annons
Annons

Andrea, en av voluntärerna från Lighthouse Relief, dansar med Gianna som arbetar på Goji Café. Kaféet användes som tillfällig sjukstuga under perioderna då tusentals flyktingar anlände.

Foto: Linus Sundahl-DjerfBild 1 av 2

Tomas Lundin och Linus Sundahl-Djerf

Bild 2 av 2

4 / 4

Mitt i stormen

Andrea, en av voluntärerna från Lighthouse Relief, dansar med Gianna som arbetar på Goji Café. Kaféet användes som tillfällig sjukstuga under perioderna då tusentals flyktingar anlände.
Andrea, en av voluntärerna från Lighthouse Relief, dansar med Gianna som arbetar på Goji Café. Kaféet användes som tillfällig sjukstuga under perioderna då tusentals flyktingar anlände. Foto: Linus Sundahl-Djerf

Utmattade, sjuka eller skadade människor bars in och placerades på bord mitt bland gästerna.

Det fanns dagar förra året då flera tusen flyktingar landade på stränderna i närheten av Skala Sikamineas och började gå mot den lilla byn. Centrum för hjälpen blev Kafé Goji i hamnen.

– Utmattade, sjuka eller skadade människor bars in och placerades på bord mitt bland gästerna, minns Giannisa som serverar på Kafé Goji och berättar att det i kylen alltid fanns insulin och andra läkemedel som måste kylas.

Det hände att man på middagsborden fick göra hjärt-lung-räddning eller i en vrå ta hand om höggravida kvinnor. Men ofta handlade det bara om att trösta och ingjuta hopp.

I dag överlever Goji tack vare medarbetare från hjälporganisationer och den europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån Frontex. Turister har bittert nog slutat att komma till Skala Sikamineas, trots att stränderna är rensade och byn ser lika idyllisk ut som tidigare.

Tomas Lundin och Linus Sundahl-Djerf
Tomas Lundin och Linus Sundahl-Djerf
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons