Annons

Andres Lokko:Black Midi gör mig oproportionerligt glad

Kvartetten Black Midi.
Kvartetten Black Midi. Foto: Dan Kendall

Den unga, brittiska kvartetten Black Midi spelar avancerad jazzrock med vansinniga tempoväxlingar och genrebrott. Andres Lokko blir lycklig av musik som bjuder tuggmotstånd och ger löfte om förändring. I slutet hittar ni veckans övriga lyssnings- och lästips.

Under strecket
Publicerad

I filmen ”Forgetting Sarah Marshall” (”Dumpad” på svenska) när Jason Segel en dröm att någon gång få sätta upp sitt livsverk, en rockmusikal om Dracula med sjungande muppar i rollerna.

En kväll på en karaokeklubb på Hawaii övertalas han att framföra något från den. När han öppnar munnen och en alldeles för ljus falsettröst med ett teatralt vibrato kommer ut så har den lilla publiken ingen aning om hur den ska reagera.

Jag tror att jag just har upplevt Segels vampyrmusikals uppriktiga motsvarighet i en överraskande parallell verklighet som råkar utspela sig en regnig afton i östra London. På galet utsålda klubben EartH på Stoke Newington road trängs strax över tusen personer för att ta del av Walthamstow-kvartetten Black Midis hittills största spelning.

Annons

Vid bardisken möter jag den nedärvt karakteristiska blicken från Liam Gallaghers nittonårige son, Lennon. Strax senare träffar jag Black Midis skivbolagschefer, Jeanette och Geoff från Rough Trade. Jeanette – en gång i tidernas begynnelse medlem i Public Image Ltd – berättar att hennes son är bandets manager och att meningar i stil med ”min mamma driver ett skivbolag” kan ha yttrats.

I morgon ger Rough Trade ut Black Midis debutalbum ”Schlagenheim” och det är smått omöjligt att anklaga någon av de inblandade för nepotism. Black Midi hade med största säkerhet fyllt en lokal av den här kapaciteten ändå. Förr eller senare. Eller så hade de redan hunnit implodera under tyngden av sin egen ekvilibrism.

En fängslande form av post-pop fostrad på internet.

Black Midi är en djupt fascinerande uppenbarelse och en logisk del av allt som sker vid sidan av den alltmer förutsägbart bredspåriga motorvägen, musik som föds ut leda och protest, som söker en egen väg men omedvetet råkar göra det samtidigt som tillräckligt många andra för att man ska kunna skönja något man kan kalla för en motståndsrörelse. En fängslande form av post-pop fostrad på internet.

De fyra medlemmarna i Black Midi träffades dessutom på Croydons BRIT School for performing arts, samma musikskola som fostrade Adele, Leona Lewis och Amy Winehouse, men också Loyle Carner, King Krule och Kate Tempest.

Jag tittar på mina spontana anteckningar i telefonen på nattbussen efter Black Midis spelning. De är fulla av referenser till King Crimson, Shellac, mängder av matematisk metal, The Pop Group, The Mahavishnu Orchestra och till och med kanadensiska powertrion Rush. Samt då, givetvis, den där Dracula-musikalen från ”Forgetting Sarah Marshall”.

Det är avancerad jazzrock med vansinniga tempoväxlingar och orimliga genrebrott med en batterist lika imponerande som Tony Allen från Fela Kutis orkestrar eller, om man så vill, King Crimsons Bill Bruford. Jag undrar om jag någonsin har sett ett mer utpräglat progband på scen och har jag det så har de verkligen inte uppträtt inför tusentalet nonchalant superhippa och tie dye-mönstrade Dalston-kids.

Ingen av medlemmarna i Black Midi har ännu fyllt 21.

Sångaren Geordie Greep ser ut som 13 men är klädd från topp till tå i vad som måste vara en retrofuturistisk Marlboro Classics-garderob från senaste 1980-tal. Ja, inklusive den obligatoriska cowboyhatten.

De river också effektivt efterlängtade hål i den skeva och väldigt svenska föreställningen om att country skulle vara den enda utvägen.

En samplad deltagare från brittiska ”Big Brother” vrålar något om cornflakes innan nittio minuter tossiga tempoväxlingar tar vid. Publiken jublar entusiastiskt efter varje solo. Huruvida låtarna egentligen tar slut eller bara är en del av en enda lång improvisation förblir väldigt oklart.

Men jag blir så oproportionerligt glad av den här kvällen.

Ty Black Midi utgör – inte helt olikt vad Björk en gång gjorde under 1990-talets britpop-era – ett ungt löfte om ett besvärligt tuggmotstånd mot den allenarådande musik för barn som vuxna människor har tvingats ta på allvar det senaste decenniet. De river också effektivt efterlängtade hål i den skeva och väldigt svenska föreställningen om att country skulle vara den enda utvägen.

Black Midis referensvärld strider mot alla regler och restriktioner för traditionell så kallad ”god smak” och även om de egentligen inte har något uttalat gemensamt med vare sig, säg, The Comet is Comings högljudda protestjazz på den här sidan Atlanten eller den alltmer slickat skickliga jazzfunk som så många kaliforniska musiker söker sig mot just nu, så utgör Black Midis ”Schlagenheim” ett löfte om det kanske allra viktigaste popmusiken som konstyttring har att erbjuda: förändring.

Lokko tipsar:

Burial.
Burial.

1. Burial – Claustro/ State Forest (singel)

Ingen enskild artist har påverkat mig mer under det här seklet än den så hemlige brittiske producenten Burial. Hans ödsligt knastrande nattbusstechno framstår – fjorton år efter hans debutalbum – för varje nytt steg som något av den moderna popmusikens slutstation; det som allt annat måste mätas mot.

Emma Warren.
Emma Warren.

2. Emma Warren – Steam down or how things begin (bok)

I journalisten och författaren Emma Warren har den nya brittiska jazzen fått en egen Tom Wolfe som – i ett rasande tempo – dokumenterar vägen som ledde den till 2018 års explosion av storartad protestmusik. För blott en månad sedan gjorde hon det i boken ”Make some space” och nu i en utmärkt pamflett som härleder musikens absoluta nu till 1980-talets jamaikanska soundsystems i sydöstra Londons Deptford.

Sachiko Kanenobu.
Sachiko Kanenobu. Foto: Pressbild

3. Sachiko Kanenobu – Misora (nyutgåva)

Jag är väldigt förtjust i den amerikanska entusiastetiketten Light in the Attics minutiösa forskning i alla former av japansk popmusik som sällan nådde utanför landets gränser. Deras nyutgåva av singer-songwritern Sachiko Kanenobus vackert sköra, och Haruomi Hosono-producerade, debutalbum från 1972 öppnar orättvist stängda fönster mot en underskattad folkrockvärld.

Joe Armon-Jones.
Joe Armon-Jones. Foto: joearmonjones.com

4. Joe Armon-Jones - Icy Roads (singel)

Trots sin frusna tematik är ”Icy roads” nog ändå midsommarnattens starkaste elpiano-fusion i rymdskeppsmiljö.

Keith Haring.
Keith Haring.

5. Keith Haring – The world of Keith Haring (kommande antologi)

I samarbete med konstmuseet Tates Liverpool-filials nyöppnade Keith Haring-utställning har etiketten Soul Jazz sammanställt en antologi som fungerar exemplariskt som audioguide till den mytomspunne New York-konstnärens värld av electro, proto-house och no wave-funk samt oändliga nätter på klubben Paradise Garage.

Annons
Annons

Burial.

Bild 1 av 5

Emma Warren.

Bild 2 av 5

Sachiko Kanenobu.

Foto: Pressbild Bild 3 av 5

Joe Armon-Jones.

Foto: joearmonjones.com Bild 4 av 5

Keith Haring.

Bild 5 av 5
Annons
Annons
Annons