Annons

Per-Arne Bodin:Blåkulla låg på en åker vid byn Utnäs

Tvärs över en åker i byn Utnäs är Botniabanan planerad att gå. Men just där låg Blåkulla, enligt vittnesprotokollen från häxprocesserna år 1674–1675. Per-Arne Bodin har läst dokumenten från processerna där tre av hans släktingar stod anklagade.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

UNDER STRECKET

Botniabanan, järnvägen mellan Nyland och Umeå, är ett av de största infrastrukturprojekten i Sverige under de senaste decennierna. Den avslutades och invigdes för flera år sedan, men bara en del av banan har kunnat tas i drift. Trafiken har inte kunnat komma igång och det har dykt upp många hinder och svårigheter. En orsak till fördröjningen, som inte nämnts i debatten, är att banan lagts över åkern i byn Utnäs vid Ångermanälven. De barn i Ådalen, som uppträdde som vittnen under de stora häxprocesserna som grasserade i Ådalen 1674 och 1675, uppgav att Blåkulla, dit häxorna hade fört dem, låg just på denna åker. Botniabanans problem kanske bottnar i att häxorna stretar emot när järnvägen utan deras tillåtelse dragits rakt över deras samlingsplats. Blåkulla nämns till och med i miljökonsekvensbeskrivningen inför bygget. Både Botniabanans problem och häxprocesserna är egentligen för allvarliga frågor för att skämtas om.

Så här var det:

Häxprocesserna hade redan fortgått några år i Sverige innan de kom till Ådalen. 1674–1675 sammanträdde en särskilt upprättad Trolldomskommission vid flera tillfällen i Boteå, litet längre upp utefter Ångermanälven. Kommissionen var tillsatt av kungen och bestod av hela 25 ledamöter. Ordförande var landshövdingen, Carl Larsson Sparre, men deltog gjorde även lagfarna jurister och två professorer från Uppsala universitet som båda sedermera skulle bli rektorer för detta universitet: juristen Olaus Åkerman och teologen Samuel Skunck. Bönderna fanns företrädda som nämndemän. Kommissionen reste runt i hela landskapet.

Annons
Annons

Som utredare och åklagare på plats fungerade kyrkoherden i Boteå, Nils Sternelius, tidigare student vid samma universitet. Kommissionen hade status av hovrätt eftersom tinget inte kunde döma ut dödsstraff och antalet ärenden var mycket stort. Därav följer detta mycket ovanliga förfarande med en kringresande rätt.

Genom att studera en enda plats och konkreta personer blir det möjligt att få ett närperspektiv på häxprocesserna i Sverige. Det är vad historikern Carlo Ginzburg kallar mikrohistoria. Valet av Boteå har att göra med att jag själv kommer därifrån, och att min anmoder och hennes son var inkallade till kommissionen, hustru Anna som anklagades för att vara häxa och hennes son Daniel för att ha spelat fiol till dansen i Blåkulla.

13 personer, 12 kvinnor och en man, min anfader, var instämda till kommissionen. Protokollen innehåller framför allt förhör med vittnen, och särskilt vittnenas svar finns upptecknade. En genomläsning av protokollen fascinerar och ställer oss inför ett antal mycket svårbesvarade frågor.

Barnen berättar enstämmigt följande: En grannkvinna eller en kvinnlig släkting har vid ett flertal tillfällen fört dem till Blåkulla nattetid. Färden till Blåkulla sker på människor eller på djur av olika slag. Ofta rider man inte på ryggen utan på buken. De berättar om fester i Blåkulla där den åtalade kvinnan lagar mat, stoppar korv, kokar, steker, hackar kål, mjölkar, kärnar smör, räknar ägg, fejar, bär in vatten och bär ut dyngvatten och stöper ljus åt den onde. Alltså gör kvinnorna de vardagliga göromål som de annars också gör hemma.

Annons
Annons

Överflödet av rätter visar att det är en rik bondefamiljs matvanor, som skildras i protokollens beskrivning av Blåkulla. Det är en hejdlös och överdådig fest som firas nattetid i karnevalisk stil.

Det som berättas i protokollen förefaller nästan uteslutande kunna placeras in i vad den ryske kulturfilosofen Michail Bachtin kallat den ”folkliga karnevaleska kulturen”, ett konsekvent tvärtombeteende som ifrågasätter kyrkans och statsmaktens hierarkier.

Vad som annars skulle förefalla märkligt blir något begripligare i en sådan kulturvetenskaplig tolkning. Till exempel är rollerna ombytta i den maktordning som har med ålder att göra: nästan samtliga vittnen är barn från tre års ålder och uppåt och deras trovärdighet ifrågasätts aldrig i protokollen. Det är nästan uteslutande barnen som kommer med de allvarliga anklagelserna som alltid är riktade mot vuxna och nästan enbart mot kvinnor.

Kvinnorna äter, dricker och dansar i Blåkulla. Den instämde mannen anklagas för att regelbundet ha spelat fiol till dansen. Kvinnorna filar på den ondes bojor för att han skall komma fri. Det är en oerhörd anklagelse som framförs av barnen; att kvinnorna medvetet önskat släppa lös ondskan i världen. I nästan varje vittnesmål talas det om att kvinnorna bolar med den onde under bordet, ibland specificerat som ”att göra skammen” eller att ”lyfta särken”, eller ”hon har legat ovanpå Satan och gjort vad fult är”. Det finns ett mycket starkt sexuellt motiv, som enligt Bachtin är centralt för den folkliga förmoderna kulturen.

Vad de ytterligare utför är att de slänger säd i elden, alltså förstör mat, vilket naturligtvis måste vara ett särskilt flagrant brott i ett samhälle där missväxt och svält ofta rådde. I Blåkulla får barnen en städslopeng eller en gåva för att inte berätta för någon vad de varit med om. Denna förvandlas sedan till en tjärsticka eller tegelstensbit när de kommer hem och det blir dag. En tonårspojke har blivit lovad en häst med sadel och pistoler.

Annons
Annons

Barnen blir omdöpta genom att den onde tar en blodsdroppe från dem. Pojken Hans blir Djävuls-Per. Andra namn är Orm-Nack och Fanen-tage-mig. Barnen får gifta sig i Blåkulla, pojken Per i Undrom får till exempel äkta hustru Karins katt, som heter Grå. Flickorna får också gifta sig, men sedan förvandlas maken till ett föremål, till exempel ett vedträ. Däremot talas det aldrig om att flickorna eller pojkarna själva varit sexuellt aktiva eller blivit utnyttjade sexuellt.

Barnen ägnar sig framför allt åt att läsa böcker i Blåkulla. Satan driver både skola och bibliotek, men också här formas en tvärtomvärld; de läser inte katekesen eller Fader vår, utan förbannelseböcker. Det är extra intressant eftersom läskunnigheten bland barn vid den tiden inte var allmän. I Blåkulla kunde alla barnen läsa eller höll på att lära sig. Barnen vittnar om hur många böcker de hunnit läsa ut. Det kan vara två, två och en halv eller kanske tre. Pojken Lars i byn Sånga uppger att han där läst ut fem böcker fulla med förbannelser över allt på jorden undantagandes skatan. Ett annat barnvittne talar om att både skatan och humlan är undantagna från förbannelserna. Vittnesmålen är understundom så absurda att man kan tro att barnen driver gäck med domarna, men så är inte fallet.

Det finns inget skydd mot den onde i den värld som vittnesmålen i protokollen skapar. Hustru Kerstin berättar under rannsakningen att Satan sitter i tingsstugan under pågående förhandling och rätten bestämmer sig då för att sjunga två psalmer för att driva bort honom. Hustru Kerstin säger efteråt att Satan höll för öronen på henne så att hon knappt kunde höra något av sången. Hon berättar också att det är hennes egen mor som har bragt henne att börja med Blåkullafärderna. Blåkulla var det enda himmelrike modern kände till och eftersom hon älskade sina barn hade hon velat föra dem dit.

Annons
Annons

Kerstin hade också fått gifta sig med Satan i Blåkulla och hon berättar att han hade röda stövlar. Under bröllopsfesten vankades hundkött. När modern kallades in till kommissionen svarade hon på anklagelserna att hon inte visste något därom. Kerstin spottade då på henne och sade att Satan satt på hennes mors axel i tingsstugan.

Barnen ger Blåkulla en exakt geografisk belägenhet, på åkern just i byn Utnäs i grannsocknen Styrnäs. Blåkulla är samtidigt en tvärtomhimmel och en tvärtomkyrka, där Den onde har rollen som präst eller gud. Kommissionens själva existens förefaller ha provocerat fram dessa berättelser, som alla visar ett tvärtombeteende i Bachtins mening. Det är en annan värld och människorna kan samtidigt finnas på båda ställena, både i denna världen och i Blåkulla. Tiden förlöper också på sitt eget sätt. Barnen kan hinna vara två gånger i Blåkulla samma natt.

Också hälsningsfraserna visar att Blåkulla är en tvärtomvärld. Man säger till exempel ”Ve mig” istället för en önskan om en god dag, eller om god hälsa. Ett vittne betygar att en kvinna stått på huvudet i Blåkulla liksom också i kyrkan. En av kvinnorna skall ha bett bönen: ”Fader vår som inte är i himlen”. Också genus blir omvänt: En flicka kan få ett mansnamn i Blåkulla.

Den viktigaste frågan att ställa är hur dessa häxprocesser kunde grassera. En förklaring som presenterats är att det var en masspsykos av samma slag som vi kan uppleva i dag, med en skoningslös klappjakt på människor. En andra är att det är ”den mörka medeltidens” sena manifestation. En tredje är kollektiv förgiftning av mjöldryga, en svamp som fanns i säden. Den alstrar ett gift som leder till yrsel och kramper, ofta som epidemier. Svampen kunde också ha använts som berusningsmedel. En fjärde förklaring som framförts är att kyrkan på detta sätt kämpade mot det sista av ett medeltida katolskt synsätt på människa och natur. Många kvinnor kunde fortfarande de gamla katolska bönerna som lästes för speciella tillfällen, till exempel som bot mot olika sjukdomar.

Annons
Annons

Ett kulturvetenskapligt perspektiv skulle här kunna göra en del reda. Michail Bachtin talar alltså i sin bok ”Rabelais och skrattets historia” om två kulturer, en högkultur och en karnevalskultur, en medeltida folklig skrattkultur, som sätter den förra i fråga. I denna folkliga kultur finns barnen, det icke-hierarkiska och tvärtombeteenden av alla de slag. Vad som blir påfallande när man läser protokollen från trolldomskommissionen parallellt med Bachtin är insikten om att denna tvärtomkultur är helt grundläggande för detta samhälle. Olika rykten om Blåkulla och att den ena eller den andra kvinnan var häxa hade kanske tidigare kunnat vara en del av en populär legendflora och ett sätt att förtala sina grannar, men nu tog lagen och kyrkan centralt hela sin våldsapparat till hjälp och slog ned och förintade denna kultur.

Orsaken till häxprocesserna är oklar, men dess kulturella manifestationer visar helt uppenbart på en sådan genomförd idé om en tvärtomkultur. Kulturvetenskapligt gör den ryske forskaren fenomenet begripligt, det är fråga om en folklig tvärtomkultur i nästan allt. Mänskligt och medmänskligt förblir det en gåta.

Och hur gick det då för min anmoder och hennes son? Hon nekade till anklagelserna och dömdes till slut enbart till kyrkoplikt och hennes son frikändes helt trots gruvliga anklagelser mot dem båda. Hon erkände inte och ett erkännande krävdes för en fällande dom. Varför hon inte utsattes för tortyr för att tvinga fram ett erkännande framgår inte.

Hur det går för Botniabanan får vi se. Kanske kommer den till slut att kunna trafikeras i hela sin längd och att häxorna flyttar sina konvent.

Per-Arne Bodin
är professor i slaviska språk vid Stockholms universitet och ledamot av Vitterhetsakademien.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons