Annons

Andres Lokko:Bländande: Fats Domino en av rockhistoriens viktigaste pionjärer

Fats Domino blev 89 år gammal.
Fats Domino blev 89 år gammal. Foto: Dino Perrucci/TT

All musik som svänger påminner om Fats Domino. New Orleans-musikern var så tidigt ute att han snarare inspirerade till rockrevolutionen än att vara en del av den. I onsdags avled Fats Domino, 89 år gammal.

Under strecket
Publicerad

Fats Domino.

Foto: Mary Evans/IBL Bild 1 av 1

Fats Domino.

Foto: Mary Evans/IBL Bild 1 av 1

Något av det märkligaste man kan se och höra på the internet är en sju år gammal inspelning från en välgörenhetsgala i Hollywood där Rysslands president Vladimir Putin går upp på scenen och framför en fascinerande stel version av ”Blueberry Hill” för en publik där celebriteter från Goldie Hawn till Kevin Costner och, givetvis, Gerard Depardieu glatt klappar takten.

”Blueberry Hill” må nu inte vara skriven av Fats Domino, men den blev ändå hans internationella ledmotiv. I går dog Antoine ”Fats” Domino stilla i sitt hem i New Orleans. Han blev 89 år gammal.

Det här är egentligen en orättvis inledning när man talar om Fats Domino, en av rockhistoriens viktigaste och mest inflytelserika pionjärer samt en alldeles bländande artist, men det ger ändå en bild av hur långt hans musik nådde, både geografiskt som tidsmässigt.

Fats Domino.
Fats Domino. Foto: Mary Evans/IBL
Annons
Annons

Han debuterade redan 1949 och var, rent musikaliskt, rock ’n’ roll i sin mest renodlade form innan genren ens hade uppfunnits. Hans rullande och så karakteristiskt new orleanska pianospel har sedan dess egentligen aldrig försvunnit ur musiken. När man hävdar att något svänger – vilken musik som helst från vilken era som helst – så är det för att det påminner en smula om Fats Domino.

Tempot han föredrog i sångerna han spelade in lade inte bara grunden för alla former av rock i hans hemland, det omfamnades också nästan ögonblickligen av Jamaica, som älskade Fats Domino med en sådan intensitet att man smärtfritt kan hävda att Fats inflytande är den direkta inspirationskällan till det som blev Jamaicas första egna popmusik: ska.

Under det allra tidigaste 1990-talet tjatade jag högljutt in en recension i en tidning av en gigantisk cd-box som samlade Dominos klassiska inspelningar för skivetiketten Imperial. Den fick fem av fem självklara pluppar eller vilket betygssystem tidningen i fråga nu använde.

Ingen redaktör ville egentligen publicera den, jag har vaga minnen av att det muttrades något om det kitschiga och kedjerökande svenska tv-programmet ”Nattsudd” och någon annan kunde inte se hur en hyfsat ung person som mest skrev om hiphop och brittisk dansmusik ville befatta sig med Fats Domino.

Rent rockhistoriskt känns det som om Domino har marginaliserats en smula mer för varje år som har gått. Skälen till det är orättvisa, men jag förstår dem samtidigt.

Min första uppriktiga reaktion när jag nåddes av nyheten av hans bortgång var en genuin förvåning över att han levt ända till det sista kvartalet av 2017. Fats Domino var ju pre-rock ’n’ roll, nästan från en tid innan det ens existerade inspelningsteknik. Jag vet, jag överdriver, men känslor gör det ibland. Det skulle vara lite som att plötsligt nås av informationen att en stumfilmsstjärna som, säg Buster Keaton, fortfarande vore vid liv.

Annons
Annons

Little Richard och Jerry Lee Lewis spelade också piano, så man kan inte riktigt säga att Domino hade valt ”fel” instrument och liksom därför blev utkonkurrerad av elgitarren. Dessutom sålde han under sin livstid sisådär 110 miljoner skivor.

Men varför Fats Dominos namn inte nämns lika ofta som alla hans adepters beror på att han var för tidigt ute, så pass att han redan i mitten av 1950-talet utgjorde en inspirationskälla till rocken snarare än att vara en del av själva revolutionen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons