Annons

Berwald & AtterbergBländande tolkning av nationalromantiska verk

Jakob Koranyi och Radiosymfonikerna.
Jakob Koranyi och Radiosymfonikerna. Foto: Arne Hyckenberg

Kurt Atterbergs cellokonsert blir ännu en triumf för Jakob Koranyi, som framför det Griegdoftande verket med fullständig lidelse.

Under strecket
Publicerad

Berwald & Atterberg

Genre
Konsert
Var
Berwaldhallen

Dirigent: Jaime Martín. Solist: Jakob Koranyi, violoncell. Radiosymfonikerna

Nationellt och romantiskt dominerar programmet i denna traditionellt utformade konsert där Gävle symfoniorkesters chefsdirigent, spanjoren Jaime Martín, anför Radiosymfonikerna. Inledning är Franz Berwalds uvertyr till ”Estrella di Soria”, en opera där spansk kärleksdramatik i kastiliansk miljö målas upp av en svensk tonsättare med tysk bakgrund.

Premiären var planerad till 1842 i Wien, men den gick om intet. Först 1862 uruppfördes operan i Stockholm under August Södermans ledning, med Fredrika Andrée i huvudrollen. Berwald var missnöjd med August Bournonvilles balettinslag. Efter fem föreställningar lades den ned, men återkom i förkortad version vid invigningen av det nya operahuset 1898.

Uvertyren, som länge varit ett repertoarverk, anses vara den mest lyckade delen av operan, och får nu ett livligt men disciplinerat utförande under Martín, som stabil på podiet ingjuter en känsla av trygghet.

Solokonserten i sammanhanget är Kurt Atterbergs cellokonsert komponerad av den cellospelande Atterberg 1917–22. En ovanligt lång tillkomsttid för den vanligen så snabbskrivande Atterberg som konstaterade att ”det redan 1922–23 började bli en dödssynd att vara romantisk”, och vid den tiden provade han på neoklassicism med ”Suite Barocco”.

Annons
Annons

Tematiken i cellokonserten drar åt folklore, emellanåt hörs tonfall av Grieg, och i det ljusa, tremulerande stråkspelet även av Sibelius. Men den senare betraktade sig aldrig som nationalromantiker, och hade dessutom djup originalitet, något Atterberg knappast kan tillskrivas.

Ändå gör inledningen och det första allegrot intryck. Lidelsen är fullständig hos Jakob Koranyi, som med ren och uttrycksfull celloton svarar för en bländande tolkning. Lyriska grubblerier drar ned sista satsen som gör entré efter en trevande övergång från adagiot, men utförandet är som allt i övrigt fint, och blir ännu en triumf för Koranyi. Han drar ut den nationalromantiska linjen med att som extranummer ge en celloversion av ”Solveigs sang” ur Griegs ”Peer Gynt”-musik.

Slutligen en symfoni som anknyter till det nationella, Dvoráks sexa. Den blir i Martíns uppfattning kompakt i första satsen, man hade önskat ett mer avslappnat musikaliskt flöde. Utmärkt klingar dock adagiot och furianten, den sats som publiken gillade mest vid uruppförandet. Dvorák och Brahms uppskattade varandras musik, och i finalen hör man en affinitet med sista satsen i Brahms första orkesterserenad, ett verk som Jaime Martín gjort på skiva med sin Gävleorkester.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons