Foto: Staffan Löwstedt

”Grät som ett...” – längre än så kommer inte Johansson

Jonathan Johansson är en pretentiös perfektionist som skriver refränglösa låtar om Uppenbarelseboken. Kommande plattan handlar om gudstro och terrordådet på Drottninggatan. ”Händelsen skärrade mig på djupet.”

Publicerad

Slutstriden är nära. Den handlar om vokalerna. 

– Jag kommer med största sannolikhet att säga en sak i eftermiddag som gör folk förbannade.

Orsak: Volymen på vokalerna i slutet på en av låtarna är för låg. De griper inte tag som de ska. I går - eller i natt om man ska vara korrekt, de satt till långt efter midnatt i studion - blev han verbalt nedbrottad av mixaren och producenten

 ”Redan nu kan jag längta till nästa vår då jag får gå in i studiobubblan igen och börja om från början.”
”Redan nu kan jag längta till nästa vår då jag får gå in i studiobubblan igen och börja om från början.” Foto: Staffan Löwstedt

– De sa att jag är en jävla artist. För att artister alltid är sådär, att de vill höja sig själva hela tiden. Till slut gav jag mig.

Men så lyssnade han igen i morse. Vokalerna måste upp. 

Varför just vokalerna?

– När allt kommer omkring är det där som jaget sprutar ut.

En ny platta är färdig och två års arbete är klart. I går stängde de ner skivan, vilket betyder att alla inblandade inför varandra konstaterar att man mixat klart. I morgon ska den mastras. Efter det kan ingenting göras.

Jonathan Johansson mår piss. Det sista penseldragets plåga.

Efter sex album kan han känslan. Första plattan, ”Ok, ge mig timmarna”, kom redan 2005. Men det var med ”En hand i himlen” som Jonathan Johansson slog igenom för tio år och tre grammisnomineringar sedan.

De två senaste skivorna har rört sig mellan polerna. ”Lebensraum” från 2015 var ett treårsprojekt med texter i mörka nyanser

Annons

”Love&Devotion”, ett album tillkommet under ruset av en stark förälskelse, låg färdig bara ett år senare. 

– I slutet av ”Lebensraum”, som var ett superambitiöst projekt, hade jag börjat skriva för Titiyo. Hon ville att det skulle gå undan. Det var enkel popmatematik, något jag inte varit intresserad av innan. Men när jag började lära mig hantverket bestämde jag och killen jag jobbade med att testa vad som händer om man skriver snabbt och enkelt.

”Konsten är en självklarhet i mitt liv, pappa är konstnär, flera av mina vänner är konstnärer. Jag använder ofta konst i mitt arbete.”
”Konsten är en självklarhet i mitt liv, pappa är konstnär, flera av mina vänner är konstnärer. Jag använder ofta konst i mitt arbete.” Foto: Staffan Löwstedt

Det var kul och lärorikt, konstaterar Jonathan Johansson. Men kanske inte en typ av process som han bottnar i. Inför nya plattan har direktiven till producenten därför blivit 1) Ingen deadline 2) Helst inga refränger 3) Inget snack om låtlängd. Pengar från senaste turnén och ett stort stipendium gjorde den inställningen möjlig.

Annons

Full frihet. Underbart i teorin, inte alltid lika härligt i praktiken.

– Det bli olidligt med fem femminuterslåtar på raken. Hela senaste året har jag klippt och rensat. Det är nu ändå totalt 55 minuter musik, vilket egentligen är helt orimligt för dagens publik. Album brukar vara max 35. Molly släppte en platta som var 20 minuter lång. Kanye West producerade fem plattor förra året, där varje skiva hade bara sju spår. Ett helt perfekt format för folk som inte orkar stanna upp.

Jonathan Johanssons nya album har sin upprinnelse i en händelse som ändå tvingade väldigt många människor att göra just det. Stanna upp, alltså. Det låter lite för bra för att vara sant, säger han, medveten om att formuleringen kan te sig smaklös i sammanhanget. Men första gången han gick in i en studio efter förra plattan var den 7 april 2017. De hade just satt ett lyckat beat – som nu också finns med på skivan – när de gick ut på Odenplan för att hämta luft.

– Vi kommer upp och det är bara kaos. Vi visste ingenting om någon attack på Drottninggatan, studion låg i källarplan och hade ingen täckning. Ute på gatan springer alla omkring med mobiler och talar med anhöriga.

Annons
Under arbetet med debutplattan "En hand i himlen" hade Jonathan ofta katastrofdrömmar. ”Jag trodde jag skrev av mig allt och fick det ur systemet. Men nu har det kommit tillbaka. Det är en direkt spegel av samtiden och den ekologiska katastrof vi lever i.”
Under arbetet med debutplattan "En hand i himlen" hade Jonathan ofta katastrofdrömmar. ”Jag trodde jag skrev av mig allt och fick det ur systemet. Men nu har det kommit tillbaka. Det är en direkt spegel av samtiden och den ekologiska katastrof vi lever i.” Foto: Staffan Löwstedt

Jonathan Johansson ringer sin fru som är skärrad och de bestämmer att de ska ses i Kungsträdgården. Tunnelbanan är avstängd. Jonathan Johansson börjar gå Sveavägen söderut. Resten är om inte historia så en låt vars tema förgrenat sig och utvecklats till ”ett monster”.

På skivbolaget sliter de sitt hår: ”Jamen vad handlar plattan om?”. Jonathan Johansson ombads skriva ett förklarande mejl som underlag, vilket för en låtskrivare är lika kul som när man ber en konstnär förklara sin tavla. I stället skrev han en text om brodermord, som nu resulterat i ett slags lång filmad prata med titeln ”Jag tänker på Kain och Abel”.

Den är knappast mer lättbegriplig.

Men stämningen är tydlig. En dos terrorhot. En dos tro och övertygelse. En dos alienerat berättarjag.

Annons

– Och en dos motstånd, lägger Jonathan Johansson till.

Samtidigt en oerhörd förvirring i hur det där motståndet ska se ut.

– Jag vill på något sätt påminna om att vi är djur som slåss för vår överlevnad på savannen samtidigt som vi är fyllda av Guds ande. För det tror jag verkligen att vi är. Jag tror inte att vi är här av en slump, jag tror inte att vi är värdelösa och jag tror inte att vi behöver uppfinna vår egen mening. Men att få ihop de världarna är svårt.

Kompromisslös. ”Jag vill att man ska lyssna på den här plattan och tänka att det är en fri konstnär som gör vad han vill och att det inte finns några tråkiga regler.”
Kompromisslös. ”Jag vill att man ska lyssna på den här plattan och tänka att det är en fri konstnär som gör vad han vill och att det inte finns några tråkiga regler.” Foto: Staffan Löwstedt

På plattan sjunger han ”Vi kan sätta oss och prata, apa till apa, hjärta till hjärta, hyena till hyena”. Inombords kämpar krafterna mot varandra. När Stockholm fylldes av skräck och panik den där aprildagen för två år sedan blev han själv lugn och handlingskraftig. Folk strömmade ut ur stan. Jonathan Johansson gick mot centrum. ”Ska du in mot stan?!”, sa vännerna. Själv förstod han inte frågan. Men dagen efter kunde han inte resa sig ur sängen.

Annons

– Det är signifikativt för hur jag fungerar. Händelsen skärrade mig egentligen på djupet.

Det är samma skärrade plats som han försökt leta sig fram till i nya plattan. Punkten där han själv skulle kunna gå över gränsen, så som Rakhmat Akilov gjorde. På singeln som nu släpps skriver han om hur mormor läste lite för högt och lite för länge ur Uppenbarelseboken. 

– Vad jag vill säga med det är att när jag pratar med andra om hur IS uppstår så märker jag att de inte för sitt liv kan förstå människorna som dras dit. De bara pratar om att det beror på att folk är fattiga eller förtryckta.

”Jag är uppvuxen med cocacola-kristendom. En religionstolkning som var förenklad och bokstavstroende på ett ganska obildat sätt.”
”Jag är uppvuxen med cocacola-kristendom. En religionstolkning som var förenklad och bokstavstroende på ett ganska obildat sätt.” Foto: Staffan Löwstedt

Det är klart att det ligger mycket i det, säger Jonathan Johansson. Han tror på samma orsakssamband.

– Men jag förstår också den otroligt mörka plats där man väljer att gå en riktigt sjuk ideologis väg.

Annons

Vad är det för plats och varför förstår du den?

– Vi vet ju ingenting om nånting. Vi är utslängda i världen och försöker få ordning på tillvaron och förstå varför vi är här. Det finns trossystem och ideologier som förklarar det. Och inom var och en av dem finns en skuggsida som tar sig de mest brutala uttryck, oavsett om berättelsen heter islam eller kristendom, liberalism eller fascism.

Jonathan Johansson säger att han nog skulle vara en god liten nasse, men tar genast tillbaka. Det är förstås inte sant. Men han skulle kunna känna frestelsen. Han vill ha ordning. Han vill ha svar. Suget efter radikalitet har alltid funnits där.

– Jag är uppvuxen i en tradition där att vara radikal är något väldigt positivt. Att ta sin kristna tro på blodigt allvar.

Traditionen han talar om är baptiströrelsen. En gång avgörande för demokratiseringsprocessen i Sverige. Medlemmarna tillhörde några av alla dem som bröt sig loss från Svenska kyrkan i övertygelsen att människor måste få samlas och läsa Bibeln själva, utan präst. Jonathan Johansson känner beundran. Men också avstånd för den där världen som 150 år efter frigörelsekampen så ofta resulterat i en sluten bubbla.

Annons

Å andra sidan – bubblor finns överallt.

– Jag har hängt mycket i vänsterkretsar. Ibland kan jag börja skratta för att de pratar som de mest korkade utopister som jag lyssnat på i tusen predikningar. Det är samma… gift.

Det hör samtidigt till saken att kulturen han rörde sig i var särskilt speciell. Jonathan Johansson beskriver församlingen, en uppsamlingsmiljö för avhoppade medlemmar från mer eller mindre sektliknande sammanhang som Children of God, Maranata, The Brethren. Det var familjer med stora barnkullar som brutit sig loss från sina grupper men som fortfarande var troende. Många var trasiga. Miljön som uppstod var bitvis väldigt destruktiv.

– De där kidsen blev mina bästa vänner, och många är det fortfarande. Vi sjöng tillsammans i gospelkören och efteråt kunde vi stå i en blåsig tunnel och sniffa lim. Ofta hatade vi vårt sammanhang, ändå var sammanhanget allt. Det var vårt hem. Det kyrkliga arvet.

Fem grammisnomineringar har det blivit hittills för Jonathan Johansson. Senaste skivan ”Love & Devotion” kom 2016.
Fem grammisnomineringar har det blivit hittills för Jonathan Johansson. Senaste skivan ”Love & Devotion” kom 2016. Foto: Staffan Löwstedt
Annons

Han har pratat om det tidigare. Använt det tidigare. Känt sig klar med det. Nu sipprar det in igen, i livet och i musiken. Knappast konstigt i en samtid där frågan om religion och radikalitet blivit akut. Sitter man med egna erfarenheter av bådadera bubblar arvet upp.

Jonathan Johansson minns hur de gömde flyktingar, en självklarhet bland medlemsmajoriteten. Men någon i församlingen var ändå kritisk – det var ju olagligt. Pastorn svarade: ”Det finns världens lag och så finns det Guds lag, och vi vet vad som är rätt”.

– Den inställningen är både det vackraste och det mest livsfarliga.

Jag frågar vem Gud är för honom i dag och Jonathan Johansson svarar med att börja berätta om hur han och sambon lät döpa sin son i somras.

– Min fru är katolskt så vi gjorde det på Sicilien. Och jag grät som ett…

Längre kommer han inte innan känslorna tränger fram igen. Det är inte jättebekvämt att börja gråta inför främmande människor. I synnerhet inte om de är journalister. I behov av en detroniserande avledningsmanöver reser han sig mot kaffebryggaren och hämtar påtår.

Annons
När jag hör folk som säger att det skulle vara skönt att ha en tro för att det skulle kännas så tryggt känner jag bara "What?". Visst, det är en trygghet men det är en ännu större otrygghet och utanförskap. Det så mycket som kommer med det paketet som inte alls gör livet behagligare.
När jag hör folk som säger att det skulle vara skönt att ha en tro för att det skulle kännas så tryggt känner jag bara "What?". Visst, det är en trygghet men det är en ännu större otrygghet och utanförskap. Det så mycket som kommer med det paketet som inte alls gör livet behagligare. Foto: Staffan Löwstedt

Utanför köksfönstret faller de sista löven i Aspuddens centrum. Hela lägenheten präglas av det speciella lugn som bara finns i ett småbarnshem där barnet är tillfälligt borta. Han sätter sig ner, förvånad över sig själv.

– Herregud, vilken reaktion.

Varför grep dig dopet så, och varför gör det det fortfarande?

– För att jag verkligen tror. Jag kommer inte undan det.

Någon gång i månaden går han och hustrun till katolska församlingen. De har vänner där. Det finns ett samtal där. Han har också många andra hel-, halv- och postkristna omkring sig.

– När alla samtalsämnen är avklarade är det alltid i tron vi hamnar. Fortfarande.

Låtskrivande kräver nu inte bara personliga erfarenheter att skriva texter om. Det kräver också musikalitet. Även på den punkten är arvet starkt. Jonathan Johanssons mamma är violinist, musiklärare och musikterapeut. Hans bror är musiker och musiklärare. Ända sedan 1985, då en kusin skickade ett blandband med Carola och Lustans Lakejer har de båda lyssnat på popmusik ihop.

Annons
”Jag ser givetvis fram emot att få turnera igen. Men det tar också en massa energi att spela och fotograferas och allt som hör till.”
”Jag ser givetvis fram emot att få turnera igen. Men det tar också en massa energi att spela och fotograferas och allt som hör till.” Foto: Staffan Löwstedt

Till skillnad från storebror är han dock inte begåvad, menar han. Folk brukar inte tro honom när han säger det, men musiken har aldrig varit något som bara kommer. Han sattes i fiolskola, basskola, gitarrundervisning. Allt gick trögt. Ur brorsan bara rann tonerna.

Ändå har musik blivit hans verktyg.

– Jag testade teater, konst och massa andra uttryck men där var jag ännu sämre. När allt kom omkring var musik det jag hade minst svårt för. Men jag har fått kämpa för varenda färdighet.

Vari består kampen?

– I att jag famlar i blindo. Jag umgås med människor för vilka musik är en lek. De ser och förstår vad det är de gör. För mig är det trial and error hela tiden.

Normen för låtars längd blir allt strängare för den som vill få genomslag. ”I vanliga fall måste man förhålla sig till P3:s önskemål som är 3.30 min, eller ännu värre på Riks FM eller vad de nu heter. Då är det 3.10 eller 2.50 helst.”
Normen för låtars längd blir allt strängare för den som vill få genomslag. ”I vanliga fall måste man förhålla sig till P3:s önskemål som är 3.30 min, eller ännu värre på Riks FM eller vad de nu heter. Då är det 3.10 eller 2.50 helst.” Foto: Staffan Löwstedt
Annons

Även texterna är en kamp. Inte för att självförtroendet saknas, skrivandet har alltid gått hyfsat lätt. Utan för att ärendet riskerar att ställa sig i vägen. Ibland tvingas han ge sig själv en inre uppsträckning: ”Försöker du skriva en debattartikel eller vill du skriva något som berör?”.

– I popbranschen är det känslan som vinner. Den är nummer ett. Om den inte är nummer ett funkar det inte, inte på den gudomliga nivå som man vill att det ska göra. Det är ett aber.

I traditionen du själv kommer ifrån har musiken annars alltid präglats av lika delar ärende och känsla.

– Det är sant. Det finns enormt fin psalmmusik till exempel. Men jag är mest indoktrinerad i lovsångstraditionen och den har jag ingen kärlek till överhuvudtaget. Den är helt platt. Okej, vad den har och som den delar med house- och klubbmusik, är att det är samma repetitiva halvapa runt elden som slår på trummor och bara vill upp i trans. Det måste man ändå ge lovsångstraditionen. Att den är suggestiv.

Fjorton år i popsvängen. Nästa år fyller han 40. Åldrandet är en röd tråd på plattan. Eller ålderskrisen snarare. Inte existentiellt; med åren kommer lugnet, demonerna är tystare och förmågan att njuta ökar.

Annons

Men kroppsligt.

Kroppen är ett slagfält, säger han. Jonathan Johansson är ett barn av sin tid. Kroppshatet finns där som en ständig följeslagare. Han får ”slita som ett djur” för att hålla sig i skick. Han löper, spelar racketsport och går på gym.

Nya albumet ”Scirocco” följs av en sverigeturné. Premiär 25 mars på Pustervik i Göteborg.
Nya albumet ”Scirocco” följs av en sverigeturné. Premiär 25 mars på Pustervik i Göteborg. Foto: Staffan Löwstedt

Utan träningen skulle han inte kunna ha sin onyttiga livsstil, den som han alltid haft. Socker, nikotin, koffein, alkohol, fett. Allt missbrukas, mer eller mindre.

– Jag har ingen inre fräsch kompass som älskar sallad. Allt som är dåligt vill jag ha och tar jag. Inte utan skam. Men jag är samtidigt obönhörlig när det kommer till träningsdisciplin.

Inför en ny platta och en ny turné är den extra hård, fåfängan och kropps­medvetenheten stiger. Han hatar fotografering. Hatar att ta plats. ”Ta mer plats!” säger skivbolaget. ”Var mer artist!”. Han måste acceptera att han är det nu, menar de. En riktig artist. Vilket är helt korrekt. Trots oviljan framför kameran ger resultatet oftast intrycket av att den är hans vän. Intervju med ett stort herrmagasin är inbokad. Jonathan Johansson är en sådan sort. Omslagskompatibel.

Annons

När upplever du självförglömmelse?

– Nu för tiden gör jag det när jag umgås med mitt barn såklart. Och när jag inte är i Sverige. Eller när jag hänger med musiker. Det är ett underbart folk att umgås med. De är trötta på artister, de har gått skolor, de har övat, de kan så otroligt mycket om de vi sysslar med. I mötet med dem är jag bara en sämre musiker. Det är jätteskönt.

Svaret på frågan skulle också kunna vara – inför Gud?

– Men att stå inför Gud är också att stå inför sig själv. Jag har väldigt svårt att skaka av mig den skärskådande blicken. Jag tror verkligen intellektuellt att Gud älskar mig men jag tror också att Gud kräver något. Tron är inte bara en kärleksgas utan kommer med kravet på resning. Samtidigt ligger det mycket i det du säger. Mitt ego är aldrig så litet som inför Gud.

Allätare. Som ung lyssnade Jonatan Johansson bland annat på Snoop Dogg och Nirvana.
Allätare. Som ung lyssnade Jonatan Johansson bland annat på Snoop Dogg och Nirvana. Foto: Staffan Löwstedt
Annons

Artistrollen och åldrandet. Knappast någon friktionsfri historia. Bäst före-datumen för kvinnliga artister har det talats mycket om. Visst finns de även för män, säger Jonathan Johansson. Herregud, de står på rad - alla de ämnen, gester och stämningar som man som 40-årig artist måste hålla sig undan. 

Han har sett hur det kan gå när popkänslor forceras fram. En ungdomlig energi som inte längre finns men som ändå går att låtsas. Känslor som artisten är för gammal för att ha.

Samtidigt är relationen mellan ålder, artistroll och publik mer komplex än så, säger Jonathan Johansson och tar Robyn och hennes senaste platta som exempel. Hur kan det inte vara forcerat när hon skriver om känslor som mer tillhör 25-åringar än hennes egen ålder, undrar han. För det är det inte. Det är hundra procent trovärdigt. Varför?

Han svarar själv. Därför att hon inte har några barn och för att ingen vet om hon lever i en relation eller i en verklighet som är befriad från städning och tvätt.

– Hennes persona är sådan att man kan använda henne för att koppla upp sig mot känslan av att nu är det fest, nu är det natt. Hon har mutat in det området så många gånger att vi bara följer med utan att ifrågasätta det. För andra funkar den strategin inte alls.

Annons

– När Håkan Hellström försöker piska upp ungdomliga känslor tror jag inte på honom längre. Jag tror att han precis som jag själv blir sådär pappafull en torsdag med sina gamla polare. Håkan Hellström lever ingen rockn’rolldröm. Han lever ett helt vanligt småbarnsliv.

Fascinationen för religion går igen i tidigare albumtitlar som ”En hand i himlen” och ”Klagomuren”.
Fascinationen för religion går igen i tidigare albumtitlar som ”En hand i himlen” och ”Klagomuren”. Foto: Staffan Löwstedt

Det betyder inte att Håkan ska stå på Ullevi och skråla om blöjbyten och hyresavier, något vissa hävdade i en debatt om Håkan Hellström för några år sedan. Nej, hans persona går ut på att få oss att tro på kärleken och på att romantiken aldrig ska dö, säger Jonathan Johansson. Håkan Hellström har ett ärende som han kan bära upp oavsett ålder. Vilken är hans egen persona? Vilka känslor kopplar man upp sig mot när man lyssnar på Jonathan Johansson?

Annons

– Det är väl den som finns i till exempel ”Det eviga berget Ararat”, där jag skriver om ett stup och att det skulle vara lätt att hoppa eftersom jag har mutat in att jag tror att det finns ett liv efteråt. Jag har pekat åt det hållet så många gånger att folk köper att jag fortsätter att peka. Men är det min uppgift? Ja, kanske.

Har du på riktigt en dyr ansiktskräm?

– Haha! Gud ja, verkligen.

Frågan är inte så apart som den låter. Inte svaret heller. I en låt på nya plattan sjunger han om hur ålderskrisen motas med exklusiv hudvård.

– Jag har den här derma…vad heter den? 

Dermalogica.

– Just det. Den är dyr som fan. Och det jag kan säga är att om jag lyckas göra trovärdigt att man samtidigt kan peka ditåt (han pekar mot himlen) och på en dyr ansiktskräm, då har jag nått fram. Det räcker för mig.

Viktigast av allt är ändå barnet. Förra skivan var ett förälskelsealbum. På nya plattan finns mellan raderna berättelsen om barndrömmen, den som både är en längtan och en tvekan. Jonathan Johansson har funderat mycket, både när han skrev och inför skivsläppet - ska man alls ska prata om sånt offentligt?

Annons

Det var verkligen inte självklart att det skulle bli ett barn, säger han. Man kan inte heller ta för givet att en relation ska ge det man hoppas att en relation ska ge. Det kanske inte ens är så att man vill ha.

– Även fast man vet att man vill så vill man inte. Frida Hyvönen har skrivit en låt med frasen: ”The children that I most likely won’t have”. Den textraden glömmer jag aldrig. Inte heller Arcade Fires ”My eyes are covered by the hands of my unborn kids”. En otroligt stark formulering.

Det blev ett barn. Sonen är 10 månader.

Vad sjunger du för honom?

– Inget alls, vilket min hustru inte kan förstå. Förutom någon gång när han skriker på nätterna och det är akut. Det grundar sig i att det här med musik inte är självklart för mig. Min pappa, som är konstnär, satt aldrig och målade med oss heller.

Efter reklamen visas:
Jonathan-Johansson.mp4

Savannens röda vätska släpps med albumet i februari.

Jonathan Johansson och hans bror var ofta i ateljén. Men några kreativa lekar tillsammans med pappa förekom inte. Han kan förstå det nu. Konsten är ett arbete, musiken är ett arbete. Han bli irriterad på sig själv. Varför måste det vara så? För inte länge sedan hade han ett rejält bråk med en konstnärligt kravfull vän som egentligen är jättebra att ha vid sin sida eftersom vännen ifråga aldrig tycker att folk når sin fulla potential. Men det är också provocerande.

Annons

– Jag frågade honom var han har för konstsyn egentligen. Är det bara den bild som är perfekt som har ett värde? Är det meningen med kreativitet? Jag tror inte det.

Samtidigt är det exakt så han förhåller sig till musik.

– Jag blir orimligt provocerad av människor som släpper slarvig musik. Resultatet måste inte vara perfekt. Men du måste ha gjort ditt absolut bästa.

Har du alltid haft ett strängt överjag?

– Jag tror absolut att det är en konsekvens av mitt sammanhang. Jag har övat upp en sträng blick från ovan. Det har varit en metod för att ta mig framåt, en hävstång som varit helt nödvändig eftersom jag har fått kämpa för varenda millimeter av utveckling.

Den 18 april spelar Jonathan i sin hemstad Stockholm, den här gången på Berns.
Den 18 april spelar Jonathan i sin hemstad Stockholm, den här gången på Berns. Foto: Staffan Löwstedt

Det är 19 år sedan Jonathan Johansson lämnade Malmö för Stockholm. Flytten var avgörande; i Malmö finns en mañana-inställning som saknas i Stockholm, säger han. Det passar honom bättre att bo här. Hans bild är klar: Den som inte presterar i den här stan går under. Hade han flyttat tillbaka till Malmö hade han bekvämt zonat ut.

Det stränga överjagets baksida stavas ofta elitism. Hur hanterar du din inre snobb?

– Genom att vara tyst. För tio, femton år sedan hade jag svårt med att hålla inne med mina åsikter om hur saker och ting borde vara. Men som sådan blir man en outhärdlig människa att ha i sin närhet. Jag gjorde folk ledsna.

Han vet om att han är en snobb. Men han har inget val, säger han. Han minns en intervju med David Bowie, som fick frågan om vad han känner när han ser tillbaka på sin produktion. Bowie svarade ”Jag ser exakt när jag tog mig själv på allvar och jag ser exakt när jag slarvade”.

– Slarvet var bara en stor sorg för honom.

Är inte det ett av den frikyrkliga uppväxtens starkaste arv, att man ska ta livet och sig själv på allvar?

– Absolut. Och det är verkligen ett arv på gott och ont.

”Redan nu kan jag längta till nästa vår då jag får gå in i studiobubblan igen och börja om från början.”

Foto: Staffan LöwstedtBild 1 av 13

”Konsten är en självklarhet i mitt liv, pappa är konstnär, flera av mina vänner är konstnärer. Jag använder ofta konst i mitt arbete.”

Foto: Staffan LöwstedtBild 2 av 13

Under arbetet med debutplattan "En hand i himlen" hade Jonathan ofta katastrofdrömmar. ”Jag trodde jag skrev av mig allt och fick det ur systemet. Men nu har det kommit tillbaka. Det är en direkt spegel av samtiden och den ekologiska katastrof vi lever i.”

Foto: Staffan LöwstedtBild 3 av 13

Kompromisslös. ”Jag vill att man ska lyssna på den här plattan och tänka att det är en fri konstnär som gör vad han vill och att det inte finns några tråkiga regler.”

Foto: Staffan LöwstedtBild 4 av 13

”Jag är uppvuxen med cocacola-kristendom. En religionstolkning som var förenklad och bokstavstroende på ett ganska obildat sätt.”

Foto: Staffan LöwstedtBild 5 av 13

Fem grammisnomineringar har det blivit hittills för Jonathan Johansson. Senaste skivan ”Love & Devotion” kom 2016.

Foto: Staffan LöwstedtBild 6 av 13

När jag hör folk som säger att det skulle vara skönt att ha en tro för att det skulle kännas så tryggt känner jag bara "What?". Visst, det är en trygghet men det är en ännu större otrygghet och utanförskap. Det så mycket som kommer med det paketet som inte alls gör livet behagligare.

Foto: Staffan LöwstedtBild 7 av 13

”Jag ser givetvis fram emot att få turnera igen. Men det tar också en massa energi att spela och fotograferas och allt som hör till.”

Foto: Staffan LöwstedtBild 8 av 13

Normen för låtars längd blir allt strängare för den som vill få genomslag. ”I vanliga fall måste man förhålla sig till P3:s önskemål som är 3.30 min, eller ännu värre på Riks FM eller vad de nu heter. Då är det 3.10 eller 2.50 helst.”

Foto: Staffan LöwstedtBild 9 av 13

Nya albumet ”Scirocco” följs av en sverigeturné. Premiär 25 mars på Pustervik i Göteborg.

Foto: Staffan LöwstedtBild 10 av 13

Allätare. Som ung lyssnade Jonatan Johansson bland annat på Snoop Dogg och Nirvana.

Foto: Staffan LöwstedtBild 11 av 13

Fascinationen för religion går igen i tidigare albumtitlar som ”En hand i himlen” och ”Klagomuren”.

Foto: Staffan LöwstedtBild 12 av 13

Den 18 april spelar Jonathan i sin hemstad Stockholm, den här gången på Berns.

Foto: Staffan LöwstedtBild 13 av 13