Annons

FlugornaBlodigt klubbhäng ger mersmak

Isak Holmen Sørensen, Kim Theodoridou Bergquist och Melina Tranulis i ”Flugorna”.
Isak Holmen Sørensen, Kim Theodoridou Bergquist och Melina Tranulis i ”Flugorna”. Foto: Ola Kjelbye

Allt är inte tv-serien ”Skam”. Med regissören Angelina Stojčevskas uppsättning av Sartres ”Flugorna” har Göteborgs stadsteater också importerat en frisk fläkt från norsk teater till Sverige.

Under strecket
Publicerad

Flugorna

Genre
Teater
Regi
Angelina Stojčevska
Medverkande
Kim Theodoridou Bergquist, Hampus Hallberg, Isak Holmen Sørensen, Melina Tranulis
Var
Göteborgs stadsteater, Lilla scen
Text
Jean-Paul Sartre

Scenografi: Angelina Stojčevska och Ane Aasheim

I en liten källarlokal ligger Göteborgs stadsteaters senaste scentillskott. Som vill konstnärliga ledaren Pontus Stenshäll skapa sig ett eget litet Moment:universum under jord, den fria teater han tidigare drev i Stockholm.

Här råder det skönt barhäng och klubbkänsla med DJ och musik som spänner brett från The Kinks via Wagner och ledmotivet, Richard Hawleys ”Born under a bad sign” (jo, det finns också en Spotifylista att ladda ner inför teaterbesöket).

På scenen slirar en kille i trikåer och Donny Osmond-frisyr runt i en blodpöl. Det visar sig vara Orestes, son till Kung Agamemnon som femton är tidigare har blivit mördad. Nu är den vuxne Orestes tillbaka i födelsestaden Argos, fast besluten att hämnas sin pappa genom att döda sin mamma, Klytameistra. Medbrottsling är hans syster, Elektra. 

”Flugorna” är Sartres debutpjäs som han skrev 1942, mitt under den tyska ockupationen av Frankrike. Med avstamp i de antika tragöderna belyser han här individens frihet att välja. Borta är all fatalism och hämndgudinnorna förvandlade till en svärm besvärliga flugor. Men när Orestes efter mordet på sin mor utropar: ”Jag är fri”, så ekar orden tomma. För vad är hans frihet värd när allt annat runt honom har dött?

Annons
Annons

När den norska regissören, Angelina Stojčevska, nu sätter upp ”Flugorna”, så är det med en teaterestetik som för tankarna till landsmannen Alexander Mørk-Eidem, en psykedelisk metadissektion av originalet.  Slagsmålsscener blir vitkålsmassaker och dödsscener fredagsmys när den geniala ensemblen rullar runt i en splatteruppsättning som till och med får den tyska teatern att kännas pryd.

Vill så gärna nämna allt och alla, men en scen som särskilt fastnar på näthinnan är Melina Tranulis (Klytameistras) ryckiga koreografi i en exorcistisk utdrivningsscen när subjektet tar plats i hennes kropp och hon transformeras från en kvinna styrd av ödet till ett jag med egna tankar, något som också är centralt för Sartres existentialistiska filosofi: hur individen bär ansvar för sina egna handlingar.

Det finns mycket som jag älskar med Angelina Stojčevskas uppsättning, även om där också finns en del transportsträckor, passager som hade kunnat bli mer stringenta. Ändå, på sista tiden har kritiska röster höjts: det spelas för mycket tråkig budskapsteater på våra svenska scener, uppsättningar med en politisk agenda. Jag säger bara: Lugn, det finns också en ny generation som sätter experimentlustan och teaterestetiken i första rum.  Och det är riktigt, riktigt roligt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons