Annons

Berwald och BerliozSvängig häxmästare i Berlioz svarta sabbat

Herbert Blomstedt visar helt nya sidor i sin musikaliska uttolkning av Berlioz på Konserthuset.
Herbert Blomstedt visar helt nya sidor i sin musikaliska uttolkning av Berlioz på Konserthuset. Foto: Jan-Olav Wedin

Herbert Blomstedt överraskar som häxmästare i Berlioz svarta sabbat. En ny roll för dirigenten som länge övertygat med sin musikaliska visdom, konstaterar en tagen Erik Wallrup.

Under strecket
Publicerad

Berwald och Berlioz

Genre
Konsert
Medverkande
Kungliga Filharmonikerna. Dirigent: Herbert Blomstedt
Var
Konserthuset

Det går en tråd, rak fast tunn, från Herbert Blomstedt tillbaka till Franz Berwald. Blomstedts dirigentlärare på Musikhögskolan var Tor Mann, som i sin tur hade haft Berwaldeleven Conrad Nordqvist som ensemblelärare. Men när Blomstedt gör Berwald är den där tråden inte speciellt framträdande i en väv som är desto tätare. Det är inte Manns impulsivitet han för vidare, utan det är musiken han älskar – han vill få verken att framträda med största tydlighet. Faktum är att den kärleken är filologisk, en kärlek till skriften: han är utgivare av den kritiska utgåva av ”Sinfonie singulière” som brukar användas idag.

Just den symfonin inledde torsdagskvällen i Konserthuset då snart 91-årige Blomstedt möttes av stående ovationer. Singulär är verkligen musiken med sin blandning av ständig uppfinning och oväntad symmetri (mellan de snabba yttersatserna finns en långsam mittsats där själva mitten är ett snabbt scherzo).

... full fart tills adagiot kom på återbesök

Blomstedt valde ett lyriskt flöde i inledningssatsen, men såg till att försätta lyssnarna i den inbyggda osäkerhet som kommer sig av att accenterna ofta ligger snett. Det lyriska fördjupades till innerlig poesi i adagiot, fast sedan lät han de gester som förbereder scherzodelen bryta in som främmande element. Också finalens huvudtema är lurigt, men fick ett svängigt utförande – full fart tills adagiot kom på återbesök.

Annons
Annons

Så långt en strålande konsert, ett förväntat bevis på Berwalds egenart. Sedan något som man inte tänker sig att Blomstedt ska vara rätt man för, nämligen Berlioz häftiga ”Symphonie fantastique”. Lidelser, nattsvart melankoli, svirrande bal, avrättningsplats, häxsabbat. Så fel man kan ha.

Suggestion, för att inte säga svart rit i slagverket.

Filharmonikerna hade redan visat vilken värme de är mäktiga och hur villigt de svarar på dirigentens intentioner. Nu: fantastik! Dragningar i tempot, långt utöver det som Blomstedt brukar stå för. En accentuering som bryter upp konventioner. Förvandlingen av symfoniorkestern till ett insmickrande balkapell. Suggestion, för att inte säga svart rit i slagverket. Och som kulmen: gesten från Blomstedt när han manar fram ”Dies iræ” är häxmästarens.

Här utvecklar Blomstedt sidor i sin musikaliska personlighet som åtminstone jag inte hört tidigare. Något storartat håller på att ske som lägger till nya lager i Blomstedts interpretationer: den musikaliska visdomen har blivit ett signum, den snabba tanken likaså, men nu sätts också ktoniska, underjordiska, krafter i rörelse.

Försök att få tag i en stol till lördagskonserten, även om det skulle bli bakom en pelare. Blomstedt gör samma program i Amsterdam den 25 maj med Concertgebouworkestern – men det är långt ifrån säkert att det blir bättre. Som tur är blev det både radioinspelning och en upptagning för Konserthusets filmkanal på nätet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons