Annons

Blomstertid för hånad genre

ÅTERBLICK. SvD:s kritiker fortsätter att granska 00-talets litteratur. Turen har kommit till Magnus Persson som tar sig an den svenska deckarvågen.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Inger Frimansson, Jan Arnald/Arne Dahl, Aino Trosell och Håkan Nesser.

Foto: LAURENT DENIMAL, LARS PEHRSON, ULLA MONTAN, DAN HANSSON

Inger Frimansson, Jan Arnald/Arne Dahl, Aino Trosell och Håkan Nesser.

Foto: LAURENT DENIMAL, LARS PEHRSON, ULLA MONTAN, DAN HANSSON
Inger Frimansson, Jan Arnald/Arne Dahl, Aino Trosell och Håkan Nesser.
Inger Frimansson, Jan Arnald/Arne Dahl, Aino Trosell och Håkan Nesser. Foto: LAURENT DENIMAL, LARS PEHRSON, ULLA MONTAN, DAN HANSSON

00-talet var en skördetid för den svenska deckaren. Vägen var plöjd och förberedd av Henning Mankell. Med Liza Marklunds
Sprängaren från 1998 brast alla fördämningar. Åren som följde såg mängder av debutanter – och en allt stridare ström av redan etablerade skönlitterära författare som plötsligt ville pröva lyckan i denna en gång så bespottade genre.

00-talet var också kulmen på en boom för mitt eget deckarläsande. Ja, boom är kanske att ta i. Från noll till ganska mycket stämmer bättre. Liksom så många andra hade jag slukat Arthur Conan Doyle och Agatha Christie i min ungdom. Sen tappade jag intresset. Jag hade upptäckt den ”riktiga” litteraturen – och förkroppsligade därmed många svensklärares dröm om hur populärlitteraturen möjligen kan gå för sig under en begränsad period, men då bara som språngbräda till något betydligt mer seriöst. Vilken ironi då att det blev den riktiga litteraturen som förde mig tillbaka till deckaren. Som doktorand i litteraturvetenskap på 90-talet kämpade jag med att hitta ett bra avhandlingsämne. Jag var intresserad av gränserna mellan den så kallade finkulturen och populärkulturen och jag ville pröva att sätta in några nordiska författare i en sådan problematik. Valet föll till slut på Jan Kjærstad, Peter Høeg och Kerstin Ekman. Det dröjde ett tag innan jag insåg att en sak som förenade dessa tre mycket olika författarskap var fascinationen för kriminallitteraturen. Nu tvingades jag därför att på allvar förkovra mig i deckargenren – på arbetstid dessutom. Jag läste också in mig på teori och kritik som gällde genren. Den var ganska enstämmig. Deckaren är homogen, politiskt konservativ och har för länge sedan uttömt sin estetiska potential. Men det stämde ju inte med mina nya läsefrukter!

Annons
Annons

Jag upptäckte att deckargenren är rikt differentierad och i kontinuerlig förnyelse. Genren bygger förvisso på formler, men dessa är i ständig omförhandling. Det var ett intryck som förstärktes av den vid samma tidpunkt exploderande utgivningen av svenska deckare. Visst, allt var inte bra. Men Åke Edwardson, Håkan Nesser, Inger Frimansson, Aino Trosell, Arne Dahl, Leif GW Persson, för att bara nämna några, levererade med anmärkningsvärd pålitlighet berättelser som både lyckades bevara och förnya genren. Den samtida deckaren räds inte nattsvarta existentiella djupdykningar i människans psyke, ej heller besk samhällskritik eller litterär experimentlusta. Gränserna mellan deckaren och skönlitteraturen är helt enkelt porösare.

Detta gick för sig ett tag. Sen fick smakdomarna nog. Deckaren håller på att kramas ihjäl, hette det bland annat. Genren håller på att kidnappa hela det litterära fältet, utbrast någon. Titta på försäljningslistorna – det är nästan bara deckare, sades det med darr på rösten. Tonläget skruvades upp och tangerade ibland rena mobbningen: Björn Ranelid skällde på Liza Marklund och Leif GW Persson tvålade till Camilla Läckberg. Som så många gånger förr är det kvinnliga författare som får klä skott för populärkulturens alla påstådda brister: ytlighet, taffligt språk, bristande originalitet, pengabegär.

2007 rasade en litteratur- debatt där flera av våra vassaste kritiker slungade ut det ena mer tvärsäkra påståendet efter det andra i offentligheten: deckaren är den mest formelbundna litteratur som finns; deckarläsarens enda intresse är att få veta vem som är mördaren; deckarläsaren förlorar successivt sin förmåga att känna empati och riskerar i slutändan att förvandlas till en psykopat. Alla som läst en hyfsad mängd deckare vet ju att detta helt enkelt inte är sant. Det tror jag dessa kritiker också visste. Som så ofta handlade debatten egentligen om något annat – om den legitima litteraturens och läsningens gränser. Och om vem som har rätten att formulera och bevaka dessa. Debattens intensitet kan inte bara förklaras av att deckaren skulle tränga ut all annan litteratur i marginalen (hur som helst ett tveksamt påstående). Genren har under en längre tid vägrat hålla sig till sin förmodat begränsade estetiska reper- toar. Inga mänskliga erfarenheter är den längre främmande, lika lite som att avancerade berättartekniska experiment skulle strida mot dess inneboende ”natur”.

Nu får ni inte tro att jag vill försvara varenda ny deckare som omistlig litteratur. Det allra mesta är umbärligt och mycket är riktigt dåligt. Mitt eget 00-tal har sett en stadig nedgång i deckar- läsandet. Ibland saknar jag den där riktigt omvälvande läsupplevelsen som mitt pånyttfödda deckarintresse kunde leda mig till i början av decenniet. Visst var det en kick att läsa Stieg Larsson. Men i väntan på nästa stora våg av inhemsk genreförnyelse kan man ju alltid söka sig utanför Sverige eller gå tillbaka till de gamla mästarna. Patricia Highsmith till exempel, hon tål att läsas precis hur många gånger som helst.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons