Annons
Krönika

Andres Lokko:Löwengrip ... hur tänkte Vogues ägare?

Isabella Löwengrip som arvtagare till Diana Vreeland?
Isabella Löwengrip som arvtagare till Diana Vreeland? Foto: Eero Hannukainen/TT

Femton år efter nedläggningen återlanseras nu den legendariska brittiska musiktidningen The Face. En idé som är svår att omfamna.

Under strecket
Publicerad

Första numret av The Face, maj 1980.

Bild 1 av 1

Jag vaknar till nyheten att det så prestigefulla mediehuset Condé Nast återigen har haft långt gångna planer på en skandinavisk utgåva av modetidskriften Vogue. Ungefär en gång varje decennium verkar det ju vara dags för oss här uppe vid polcirkeln att få en egen och så efterlängtad Vogue.

Den här gången ska Condé Nast ha försökt göra den i samarbete med Isabella ”Blondinbella” Löwengrip. Projektet rann dock traditionsenligt ut i sanden.

Men att Condé Nast ändå betraktar ”Blondinbella” som en potentiell arvtagare till Diana Vreeland eller Franca Sozzani är, rent modepublicistiskt, en smula fascinerande. Det är förstås också möjligt att det bara är jag som har en konservativ syn på mode som en i grunden djupt akademisk konstform.

Jag nås av den här informationen när jag precis har läst det första nya numret på femton år av den en gång så monumentalt inflytelserika tidskriften The Face.

När det första numret av det brittiska mode- och musikmagasinet The Face publicerades i maj 1980 var Jerry Dammers från The Specials omslagsmodell. Bilden var till synes tagen i förbifarten i en dammig trappuppgång i Londons Soho.

Annons
Annons

Första numret av The Face, maj 1980.

Bild 1 av 1
Första numret av The Face, maj 1980.
Första numret av The Face, maj 1980.

The Face utgav sig för att vara en musiktidning men utvecklades till en oumbärlig samtidsröst där mode, form, litteratur, popmusik och politik smälte samman och det ena aldrig skulle kunna existera utan det andra.

Av just dessa skäl var The Face lika mycket min journalisthögskola som en auktoritärt pålitlig storasyster. Den var – i min värld – själva definitionen av modernitet.

Tidningens grundare Nick Logan följde sin egen modernistiska intuition istället för målgruppsundersökningar och ville skapa en tidning som fungerade som en klubb, helst då stans hippaste. Edward Enninful närde, sedan han 2017 blev chefredaktör för brittiska Vogue, en snarlik vision i modern tid.

... jag är inte kapabel att omfamna själva grundidén; återlanseringen av något som betydde så mycket för så länge sedan och med en leasad varumärkespondus liksom ska visa var skåpet ska stå.

I två decennier var The Face mitt internet. Strax före millennieskiftet började den spela ut sin roll och efter ytterligare några år av konstgjord andning lades The Face ner 2004. 

Modejournalisten Stuart Brumfitt (från bland annat i-D) och den omhuldade tyske formgivaren Mirko Borsche leder upptiningen av The Face, först på nätet och nu som kvartalstidskrift på papper. Mitt exemplar av den 314-sidiga nypremiären nådde Stockholm häromdagen.

Det är intressant att genast notera hur – utöver de förväntade modedinosaurierna – sparsmakat snobbiga annonsörer som Palace och Supreme förhoppningshöjande medverkar i denna återuppståndelse och hur själva innehållet faktiskt beter sig som en utmärkt uppdatering av tidningens ursprungliga ideal. Det mesta är rätt gjort och väldigt korrekt resonerat. Ändå märker jag att jag inte är kapabel att omfamna själva grundidén; en återlansering av något som betydde så mycket för så länge sedan, nu tillbaka som  leasad varumärkespondus, en genväg till trovärdighet.

Lika lite som jag skulle vilja vara delaktig i någon nylansering av Pop eller Bibel.

Ironiskt nog är just det här en av de mest centrala lärdomarna jag tog med mig från min stränga uppfostran av just The Face.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons