Annons

”Att jag fick Nobelpriset förvånade mig inte”

DANIEL KAHNEMAN Att han fick ekonomipriset till Alfred Nobels minne år 2002 förvånade inte psykologen Daniel Kahneman, men succén för hans nya bok gjorde det. Över en miljon läsare ville gärna lära sig mer om hur vi egentligen tänker.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Daniel Kahneman tillbringade sina barndomsår i Frankrike dit hans litauiska föräldrar hade flytt. En vanlig dag efter skolan år 1941 lekte sjuårige Daniel lite för länge hemma hos en kompis. Han visste att klockan hade passerat tiden för utegångsförbud för judar när han begav sig hemåt. För säkerhets skull vände han sin tröja med den gula davidsstjärnan ut och in. När han märkte att en man i svart SS-uniform såg honom blev han skräckslagen. Mannen bad Daniel att stanna, lyfte upp honom – och gav honom en kram.

–Jag blev rädd att han skulle se min stjärna, berättar Daniel Kahneman.

Men mannen i SS-uniformen log och visade en bild på en pojke i stället. Sedan satte han ned Daniel på marken igen, grävde fram lite pengar ur sin ficka och gav dem till honom. Efter det gick de båda åt varsitt håll.

Daniel Kahneman har berättat den här historien många gånger. Kanske bidrog händelsen till att han valde att studera just psykologi.

–Det var en viktig upplevelse. Den gav insikt i hur komplexa vi människor är. Jag antar att jag liknade hans son på fotografiet han visade mig. Fast mitt intresse för mänskligt beteende kanske beror lika mycket på att min mamma var så intresserad av skvaller, intelligent skvaller, säger Daniel Kahneman på telefon från Princeton i USA.

Annons
Annons

Redan som tonåring var Daniel Kahneman säker på att han skulle göra akademisk karriär. I sin forskning har han senare konstaterat att de värderingar vi har i 18-årsåldern ofta finns kvar livet ut. Han tog sin universitetsexamen i Israel, men gjorde doktorsavhandlingen vid Berkeley i USA. Då hade han redan inlett ett intensivt samarbete med forskarkollegan och vännen Amos Tversky. År 2002 tilldelades han, som första psykolog, ekonomipriset till Alfred Nobels minne. Hade Amos levat hade han sannolikt delat priset med Daniel.

Priset fick han bland annat för att ha utvecklat prospektteorin. Mycket förenklat beskriver den varför att människor inte fattar beslut rationellt. Bland annat har vi en tendens att övervärdera små sannolikheter och undervärdera måttligt stora sannolikheter. Även om vi skulle vinna på att ta en risk är vi mer rädda för en eventuell förlust. Det smärtar oss mer att förlora än vad som kan kompenseras med en vinst.

Daniel Kahnemans nyutkomna bok ”Tänka, snabbt och långsamt” är tillägnad Amos Tversky som dog år 1996. De två var nära vänner och skrattade mycket ihop medan de utvecklade banbrytande forskning, ofta genom att promenera och prata, mellan experimenten.

–Han var så rolig, Amos. Och jag blev roligare i hans sällskap. Vi var tillräckligt olika för att överraska varandra. Vi testade vad intuition är till exempel. Utan honom hade jag inte varit i närheten av vad jag är i dag.

Om den första tidens forskning var en källa till daglig glädje så beskriver han de fyra år som det tog att skriva den nya boken som smärtsamma.

Annons
Annons

–Att jag fick Nobelpriset förvånade mig inte så mycket. Men att min nya bok blev en succé förvånade mig desto mer.

Varför var du så tveksam till att ge ut boken?

–Mitt mål var att skriva något som var både intressant och tillgängligt, men samtidigt ville jag inte förlora mina kollegers respekt. De två kriterierna var svåra att få ihop.

Pessimisten Kahneman tyckte att hans första utkast till boken var värdelösa. Han bad några unga forskarkolleger läsa så kritiskt de bara kunde. De fick till och med betalt för att ifrågasätta honom (anonymt), men de var entusiastiska.

–Kanske består framgången i att kapitlen är så korta, säger han lakoniskt.

Boken är en kondenserad version av Daniel Kahnemans forskning och tänkande. Han lägger stor vikt vid språket, att vi läsare verkligen ska ta till oss och använda hans uttryck. Det är bara då som vi verkligen har förändrat vårt sätt att tänka. Boken ska helst avnjutas som ett årgångsvin, i små klunkar, så att man hinner smaka på orden, pröva exemplen och begrunda hur det komplexa innehållet långsamt har mognat fram.

–Att lära sig nya fakta är en sak, men att låta dessa nya fakta förändra din världsbild är en helt annan sak.

Berättelsens huvudaktörer kallas System 1 (det snabba, automatiska tänkandet) och System 2 (det långsamma tänkandet som kräver ansträngning). Begreppen används ofta i psykologin, men Kahneman går längre än de flesta och ser boken som ett psykodrama där System 2 tror att det befinner sig i handlingens centrum, medan det i själva verket är System 1 som är bokens hjälte.

Om du tänker: ”Nu är det mitt System 1 som talar. Jag saktar ned och låter System 2 ta över” efter att ha läst boken har han lyckats.

Annons
Annons

System 1 fungerar med liten eller ingen ansträngning och utan någon känsla av medveten styrning. Det inkluderar allt vi gör med inlärda färdigheter och associationsbanor. Det svarar snabbt på frågan om Frankrikes huvudstad eller summan av 2 + 2, men drar även slutsatser och hittar på orsaker och avvikelser, bortser från tvetydigheter och håller tillbaka tvivel.

System 1 jobbar hela tiden medan System är 2 i ett bekvämt viloläge. System 1 ger förslag som System 2 överväger: intryck, avsikter och känslor. När allt flyter på, vilket det gör nästan jämt, accepterar System 2 förslagen från System 1 med få förändringar. System 2 mobiliseras när ett misstag verkar dyka upp eller när vi ska göra något komplicerat, som att multiplicera 17 x 24, värdera två olika tvättmaskiners pris och egenskaper eller iaktta vårt eget beteende i en social situation.

Arbetsfördelningen mellan System 1 och System 2 är mycket effektiv: den minimerar ansträngningen och optimerar prestationen.

– Det är inte så att System 1 är dumt och System 2 är smart. System 1 är extremt smart, men gör tyvärr systematiska fel som återkommer i vissa lägen. Det begriper sig inte på logik och statistik. En annan begränsning hos System 1 är att det inte kan stängas av.

De automatiska mekanismerna hos System 1 utvecklar förvånansvärt komplexa tankemönster, men det är bara det långsammare System 2 som kan bygga tankar i ordnade steg. Det kan tränga tillbaka de impulser och associationer som genereras av System 1.

Kan boken förändra vårt sätt att tänka?

–Jag föreslår inte att vi kan förändras. Hjärnans struktur är som den är. Möjligen kan vi lära oss att använda System 2 lite mer.

Annons
Annons

Ofta tror vi att vi når slutsatser genom att resonera och argumentera, medan vi faktiskt baserar dem på intuitiva processer som vi inte har kontroll över.

–Vi har mycket mindre kontroll över vårt öde än vad vi tror. Överdrivet självförtroende är ett tema i boken.

Om jag skulle få mina system att jobba lite bättre, vad ska jag göra då?

–Det första du ska göra är att bestämma över vilka beslut som är viktiga och inte. Du kan inte hoppas på att förändra det sätt du tänker eller reagerar. Du kan bli lite mer självkritisk, men det är ingen lätt uppgift.

I slutet av boken beskriver Daniel Kahneman två andra begrepp som också kan ändra vår syn på varför vi tänker och väljer som vi gör: de två ”själven”: det ihågkommande självet och det upplevande självet. De har till exempel olika syn på vad välbefinnande är. Tänk dig att de här två ”figurerna” får välja semester. Ofta väljer vi den semester som ger oss bäst minnen, inte den som är mest behaglig när den pågår. Skulle du välja samma semester om alla dina bilder förstördes efteråt och dina minnen av den raderades?

Vad gör du själv när du åker på semester?

– Jag tar helst mina tre barnbarn till olika platser i världen. Jag vill njuta medan jag är där, men jag tror också att mina barnbarns liv blir rikare med de erfarenheter vi gör tillsammans. Det är inte så att jag tänker på att de ska behålla bilderna eller ens minnena, men att som ung ha sett hur olika människor lever tror jag påverkar dem på ett bra sätt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons