Annons
Krönika

Harry Amster:Bob Dylan sjöng bättre innan han övergav Jesus

Bob Dylan vid en konsert i Dortmund i dåvarande Västtyskland 1978. Just det året ska Dylans ”kristna period” ha börjat och året därpå släppte han ”Slow train coming”, där det kristna temat var tydligt.
Bob Dylan vid en konsert i Dortmund i dåvarande Västtyskland 1978. Just det året ska Dylans ”kristna period” ha börjat och året därpå släppte han ”Slow train coming”, där det kristna temat var tydligt. Foto: Proepper/TT

Driver Bob Dylan med oss? Eller är det nerverna som får honom att låta gnälligt nasal på konserterna? Frågorna väcks när man lyssnar på den nya Dylan-boxen från han skristna period.

Under strecket
Publicerad

Bob Dylans nya skivbox ”Trouble no more” kommer från hans kanske mest kontroversiella period, den så kallade kristna perioden. Han fick mycket kritik för att det inte var ”den Dylan vi vant oss vid”, men skivan ”Slow train coming” hyllades också och blev en storsäljare.

När Bob Dylan omfamnade Jesus reagerade många med skepsis, en del beundrare kände sig rent av svikna. Låtar som ”Gonna change my way of thinking” och ”I believe in you” visade var han stod. I en intervju i Los Angeles Times 1980 sa Dylan att han kände ”en närvaro i rummet som inte kunde vara någon annan än Jesus”.

I nya boxen ”Trouble no more. The bootleg series vol. 13/1979–1981” (Sony Music) finns nio plattor med hundra osläppta live- och studioinspelningar, varav 14 låtar som inte givits ut tidigare.

Här finns musik från ”Slow train coming” (1979), med de kända textraderna från inledningslåten ”Gotta serve somebody”: ”Well, it may be the devil or it may be the Lord / But you’re gonna have to serve somebody”. De övriga plattorna i den kristna trilogin var ”Saved” (1980) och ”Shot of love” (1981).

Annons
Annons

”För mycket Jesus för fansen”.

Även om det i början av 1980-talet stod i amerikanska tidningar att det var ”för mycket Jesus för fansen” så är dvd:n ”Trouble no more: A musical film” intressantast i den nya boxen, med en Dylan som ser alldeles sprudlande ut i livevideon. Han står och gungar med sin gitarr och leenden skymtar ibland.

Nobelpristagarens röst är här fortfarande intakt – utan de senaste decenniernas gnälliga, skrovliga variant. För att inte tala om gospelkören med fem kvinnor som lyfter musiken nästan ända upp till himlen. Strålande trummisen Jim Keltner får alltihop att svänga i låtar som ”Slow train”, ”Precious angel”, ”Saved” och ”Do right to me baby (do unto others)”.

Körsångerskan Regina McCrary minns: ”Kvinnorna skrek och svimmade, folk grät och försökte nå honom. Det närmaste jag kommit något som liknade detta var Beatles på tv. Jag tänkte: ’Vem är den här mannen?’”

Det är förbryllande att Dylans röst, som förändrats så ofta under karriären, blivit så pass mycket sämre de senaste decennierna. Ibland undrar jag om han driver med oss. På hyllningskonserten ”The 30th anniversary concert celebration”, som ägde rum den 16 oktober 1992, låter sången som en nasal katastrof när han han framför ”It’s alright, ma (I’m only bleeding)”.

De senaste 30 åren har Bob Dylan stött den ortodoxa Chabad-rörelsen.

Samtidigt går det att på dvd:n till den konserten kolla in när Dylan repeterar. Han ser helt avslappnad ut i en vit t-shirt, det nasala är borta och han låter nästan lika fantastiskt som på 60-talet. Kanske är det nerverna som får superstjärnan att ett par timmar senare låta bombförkyld.

Oavsett detta så övergav Dylan snart sin kristna tro och sökte sig tillbaka till sina judiska rötter. De senaste 30 åren har han stött den ortodoxa Chabad-rörelsen och hans söner har firat sin bar mitzva, att de uppnått sin religiösa myndighetsålder, i Chabads regi.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons