Annons

Torbjörn Elensky:Böckerna som vill samla världens allt

Efter postmodernismens vurm för det fragmentariska har det blivit allt vanligare att författare i stora tegelstensromaner velat fånga hela världen. En ny bok analyserar den ”maximalistiska” trenden, som kanske nått sin kulmen i och med Knausgårds ”Min kamp”.

Under strecket
Publicerad

Maximalister: Roberto Bolaño, Don DeLillo, Jonathan Franzen, Thomas Pynchon, Zadie Smith och David ­Foster Wallace.

Foto: Julian Martin/AP och AOP

Maximalister: Roberto Bolaño, Don DeLillo, Jonathan Franzen, Thomas Pynchon, Zadie Smith och David ­Foster Wallace.

Foto: Julian Martin/AP och AOP
Maximalister: Roberto Bolaño, Don DeLillo, Jonathan Franzen, Thomas Pynchon, Zadie Smith och David ­Foster Wallace.
Maximalister: Roberto Bolaño, Don DeLillo, Jonathan Franzen, Thomas Pynchon, Zadie Smith och David ­Foster Wallace. Foto: Julian Martin/AP och AOP

Den franske poeten Mallarmé skrev en gång att ”Hela världen existerar för att mynna ut i en bok”. Han försökte också skriva en bok som skulle samla hela världen. Den blev aldrig klar, men har givits ut postumt, och består av kombinationer av diktfragment och planer på hur den skulle ordnas närmast geometriskt. Det finns både tidigare och senare försök att samla världen inom en boks pärmar, och det finns religiösa personer som anser att just deras heliga böcker gör just det. Men i verkligheten är världens utmynnande i en enda bok en dröm som är lika omöjlig att förverkliga som den är att helt släppa. En annan av de stora franska 1800-talsförfattarna, Gustave ­Flaubert, påbörjade ett försök att samla all världens vetande, men indirekt, och egentligen som drift med upplysningens encyklopediska ambitioner,
i sin oavslutade sista roman ”Bouvard et Pécuchet” (på svenska ”Den eviga dumheten”).

Annons
Annons

Viljan att skriva encyklopediska romaner var ett centralt inslag i modernismen, med James Joyce som en av portalfigurerna. Hela världen skulle med, alla aspekter, ingen detalj var för liten och ingen kroppsfunktion för privat för att ingå i den stora romanen. Givetvis var detta en ambition som inte gick att fullfölja, världen är alltid lite större, och så snart romanen i sig blir en del av den blir den ju ännu större än den var innan, till och med – något redan en gammal skojare som Laurence Sterne kunde ha upplyst dem om, den brittiske 1700-talsförfattaren som i ”Tristram Shandy” skrev en roman som blev så omständlig i sin självrefererande skildring av händelserna att huvudpersonen knappt hann födas... Borges var listigare än de andra, då han insåg omöjligheten i att genomföra den allomfattande boken, och i stället skapade idéburna berättelser vilka i sin koncentration, som enstaka facetter, tycks reflektera en värld av text i ett universellt ­bibliotek. Resultatet av modernismens stäckta ­ambitioner blev postmodernismen: den stora berättelsens slut, fragmentets upphöjelse till sanning, formen som självändamål, och mycket annat som visserligen funnits med oss sedan romantiken, men som fick ny aktualitet genom den.

Och sedan då? Efter tesen och antitesen kommer, som ett brev på posten, syntesen: den maximalistiska romanen. Som strävar efter att ta in hela världen, spegla tillvarons splittradhet, den samtida människans jagupplösning, den nya teknikens ingrepp i natur och identitet, globalisering, kris, paranoja och nya möjligheter till både frihet och förtryck, och som anknyter till modernismens ideal samtidigt som den utvecklar postmodernismens erfarenheter.

Annons
Annons

Maximalismen är inte någon riktigt ny riktning, och det är svårt att avgränsa den. Mig veterligen kallar ingen författare sig själv för maximalist, men termen används som samlingsbeteckning av den italienske litteraturforskaren Stefano Ercolino, som undervisar i jämförande litteraturanalys vid Underwood International College i Seoul, i dennes intressanta och stimulerande studie ”Il romanzo massimalista” (Bompiani). Han har valt ut sju verk av lika många författare, som han menar har tillräckligt mycket gemensamt för att kunna ringas in litterärt under beteckningen maximalism: Thomas Pynchons ”Gravitationens regnbåge”; David Foster Wallaces ”Infinite jest”; Don DeLillos ”Underworld”; Jonathan Franzens ”Tillrättalägganden”; ”2666” av Roberto Bolaño och ”2005 dopo Cristo” av det italienska författarkollektivet Babette Factory samt Zadie Smiths ”Vita tänder” – romaner som alla är omfattande som verk, nyskapande och betydelsefulla litterärt, samt kommersiellt framgångsrika.

Ercolino menar att de liknar varandra tillräckligt mycket för att det ska finnas fog att tala om en ny genre. Han argumenterar väl för sin sak, och även om alla sammanföranden av verk i den här typen av kategorier alltid har ett drag av det preliminära över sig – alltså att det snart kommer nya verk som förskjuter de tidigares ställning, och skapar nya sammanhang – så fyller de funktionen att göra ett skifte synligare. Ett skifte, eller snarare en syntes kanske, för det som kännetecknar de maximalistiska romanerna är inte minst hur de utnyttjar tidigare estetiska erfarenheter, och lyckas bygga vidare på något nytt, med element som de tagit över från både realism, modernism och postmodernism.

Annons
Annons

Ercolino koncentrerar sig i sin essä på tio särdrag som han menar utmärker maximalismen: längd, böckerna är alla mycket långa, vilket skiljer dem från exempelvis de postmoderna verken; den encyklopediska ansatsen, viljan att skildra hela världen och gärna återge olika fakta sida upp och sida ner, som samtidigt är ett slags parodi på realismen, som tar steget över i rena konkretismen ibland, samtidigt som den accentuerar världens materialitet; dissonant mångstämmighet, flera olika röster och infallsvinklar bryts mot varandra, inte sällan sinsemellan motstridiga; ett överflöd av perspektiv, med en öppenhet för utvikningar och sidospår som skapar ett nästintill gränslöst narrativt flöde; den övergripande storformen, till exempel att flera av romanerna slutar på samma ställe som de började på, i en klassisk cirkelkomposition; det ­allvetande berättandet, alltså inte det att en enskild berättare har överblick, för tvärtom är det ingen i romanerna som har det, utan att summan av deras samverkande eller motstridiga berättanden skapar en allvetande litterär helhet; paranoid fantasi, ja, detta är så genomgående att det är på gränsen till banalt: konspirationer, sammansvärjningar, hemliga planer präglar dessa romaner i hög grad; intersemiotik, korrespondensen inte bara med annan litteratur, utan med bildkonst, foto, nyhetsflöden, och film och tv inte minst, som är av stor betydelse både formellt och tematiskt för dessa romaner; etiskt engagemang, till exempel för utstötta, minoriteter, mot rovdrift och krig, men också droger, bioetik och så vidare, det är alltså i hög grad ett nytt slags engagerad litteratur, som dock inte väjer för världens komplexitet och de etiska paradoxer som kännetecknar vår sena tid på jorden; hybridrealism, där verkligheten gärna ses medialiserad, och där informationen i sig intar en allt större plats som ett slags protagonist i sin egen rätt.

Annons
Annons

De här dragen finns spridda i flera typer av skönlitteratur, liksom över tiden. Men det inträffar något särskilt då de alla samverkar i de verk som Ercolino utgår ifrån. Inte minst realismproblemet får en ­intressant och kritisk genomgång. En författare i dag måste förhålla sig till så många andra berättartekniker, förutom film, tv, nyhetsmedier, strömmarna i sociala medier också all den litteratur som skrivits tidigare, liksom en ständigt ökande ström av samtida egenpublicerade böcker, böcker från flera nya språkområden, fan fiction och så vidare. Det krävs något extra för att lyfta sig ur denna lavin av berättande.

En återkommande problematik, som intresserar mig personligen i allra högsta grad, är realismen. Hur kan en text vara realistisk? All den reduktion som krävs, alla de konstgrepp som är nödvändiga, stilistiskt, kompositionsmässigt och på många andra sätt för att återge verkligheten på ett trovärdigt sätt är välbekanta och lätt tillgängliga för alla som orkar göra sig ansträngningen att lära sig den del av skrivandet som bygger på hantverk. Men vill man något extra kan man inte fastna i en naiv syn på ­relationen verklighet–text. Denna problematik är central också i den maximalistiska litteraturen. Där finns en strävan efter att skriva en kritisk realism, som delvis bygger på förfrämligande, men också på strävan att skriva om nya, eller åtminstone inte tidigare skönlitterärt omskrivna erfarenheter. David Foster Wallace säger i en intervju som citeras i Ercolinos bok att den samtida realismen måste sträva efter att göra det välbekanta främmande (”making the familiar strange again”), för att komma förbi det faktum att en stor del av den förtrogenhet (familiarity) som vi upplever i förhållande till världen är medialiserad och bedräglig.

Annons
Annons

Om det är något som fattas i Ercolinos ambitiösa genomgång skulle jag säga att det är anknytningen
till den manieristiska traditionen, som varit så framträdande under vissa epoker då nyskapandet tycks bromsas upp, och en kommenterande, självrefererande estetik, som tenderar att sätta uttrycks­medlen i sig i centrum tar plats. Jag skulle nog vilja påstå att det finns ett starkt manieristiskt drag också i den maximalistiska litteraturen, även om det hela tiden finns där på ett villkorligt sätt, och tycks hänga samman med en vilja att nå förbi de litterära uttrycksmedlen. Genom att framhäva det konstruerade kan det kanske gå att komma förbi också realismens problematik? Åtminstone om man tänker sig att ­läsaren också är medskapande, och kan använda medvetandegörandet av uttrycksmedlens konstfärdighet till att glimtvis få syn på verkligheten.

Det är också omöjligt att läsa denna essä om en litterär rörelse, som redan på sätt och vis tycks tillhöra det förflutna, och inte tänka att dessa så självmedvetna litterära romankonstruktioner faktiskt bara kunde följas av: Knausgårds gigantiska litterära selfie ”Min kamp”, vars inflytande antagligen bara kommer att växa under kommande år, då den läses flitigt på så många amerikanska författar­kurser och skrivarskolor. Hur ska litteraturen överleva den? Pendeln svänger...

Mallarmés uttalande om världen som mynnar ut i en bok har fått en ironisk motsvarighet i samtiden, där det i stället är internet som samlar allt i världen, som i en väldig parallell värld nästan, där allt fler lever stora delar av sina liv – men hur stor måste inte nästa nivå vara för att samla både världen och den digitala parallellvärlden? Ja, det låter sig antagligen bara göra fragmentariskt, i förbifarten, som glimtar som bara låter ana något helt, som fortsätter att gäcka oss, och inspirera nya generationer av författare till nya misslyckanden.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons