Annons

Bokens dag-författarna delar med sig av sina sceniska erfarenheter

BOKENS DAG. Förutom Nina Wähä, Gunnar Ardelius och Helena Österlund deltar fem andra författare på Bokens dag. SvD ringde upp Anne Swärd, Theodor Kallifatides, Torgny Lindgren, Karin Alvtegen och Gösta Ekman.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Till vänster Karin Alvtegen, Theodor Kallifatides, Gösta Ekman, Anne Swärd och Torgny Lindgren. Stora bilden: Helena Österlund, Nina Wähä och Gunnar Ardelius.

Foto: DAN HANSSON Bild 1 av 6
Foto: SOFIA RUNARSDOTTER Bild 2 av 6
Foto: DAN HANSSON Bild 3 av 6
Foto: GUNNAR LUNDMARK Bild 4 av 6
Foto: STEFAN JERREVÅNG/SCANPIX Bild 5 av 6
Foto: OSKAR KULLANDER Bild 6 av 6

Till vänster Karin Alvtegen, Theodor Kallifatides, Gösta Ekman, Anne Swärd och Torgny Lindgren. Stora bilden: Helena Österlund, Nina Wähä och Gunnar Ardelius.

Foto: DAN HANSSON Bild 1 av 2
Foto: SOFIA RUNARSDOTTER Bild 2 av 2
1/2

Till vänster Karin Alvtegen, Theodor Kallifatides, Gösta Ekman, Anne Swärd och Torgny Lindgren. Stora bilden: Helena Österlund, Nina Wähä och Gunnar Ardelius.

Foto: DAN HANSSON
2/2
Foto: SOFIA RUNARSDOTTER

Anne Swärd: ”Det är lite Doktor Jekyll och Mr Hyde. Jag är glad att jag fixar det”.

Vad tycker du om att möta läsare från en scen?

– Det är lite skräckblandad förtjusning. Men det är ett lyxproblem, att man måste göra det betyder ju att folk vill lyssna på en. Men man måste verkligen aktivera den andra hjärnhalvan jämfört med när man skriver. Skrivandet är ju det mest introverta man kan ägna sig åt och att stå på scen är något av det mest extroverta. Det är lite Doktor Jekyll och Mr Hyde. Jag är glad att jag fixar det, men jag kan tänka att det är konstigt, eftersom man har ett jobb som är så ensamvargigt.

Det innebär att ena dagen är du ensamvarg och andra dagen står du på en scen?

– Ja, jag har så mycket nu att jag måste klara det svåra omslaget. Nu är jag ganska mycket ute i världen, eftersom det kommer en del översättningar. Där blir det lättare, det blir en större distans än med svenska läsare. Fast jag kan överhuvudtaget tycka att det är lättare att stå på scen än att möta läsarna efteråt, som vid signeringar. Då blir ens roll jättekonstig. De känner mig jätteväl, eftersom de har läst det jag har skrivit. Men jag vet inte vilka de är. Det kan kännas som om någon äter lite på en.

Annons
Annons
Foto: DAN HANSSON Bild 1 av 1

Vad gör det med ditt skrivande att vara ute på den här typen av evenemang?

– Det tar mycket energi. Men det är bra att man måste formulera vad man håller på med, för det är så abstrakt. Risken kan vara att man blir för självmedveten, att man ser sig själv och sin egen kreativa strategi utifrån.

– Man står där och ljuger rätt mycket. Efteråt kan jag tänka: ”Det där lät himla bra. Men inte ett ord var sant.” Men det gör inget, för folk blir jättestimulerade. Men det är säkert så när jag lyssnar på andra författare också, det är ju jättesvårt att förklara sina egna processer. Jag får till exempel ofta frågan vad som är upprinnelsen till boken. För mig är det ganska fördolt och måste vara det. Men det kan man inte säga. Jag är ju berättare och kan skruva till ganska intressanta historier kring böckerna. De är inte nödvändigtvis lögner, det är snarare en möjlig hypotes om hur det gick till.

Minns du ditt första författarframträdande?

– Ja, jätteväl! Det var jag och Håkan Nesser på Bokens dag i Trelleborg. Det var 500 personer där och de var inte där för min skull om man säger så. Håkan Nesser är världens trevligaste, han hjälpte mig på med headsetet och så. Han blev jättenervös när han förstod att det var min första gång.

Fakta: Anne Swärd

Född: 1969, uppvuxen i skånska Klippan.

Bor: Simrishamn.

Debut: Romanen Polarsommar 2003. Därefter Kvicksand 2006.

Aktuell i år: Med romanen till sista andetaget.

Foto: DAN HANSSON
Annons
Annons

Theodor Kallifatides: ”Vi skriver ju om oss själva hela tiden, i olika skepnader”

Minns du ditt första framträdande?

– Det kommer jag aldrig att glömma! Det var i Södertälje och jag talade inför runt trettio människor om min första diktsamling, Minnet i exil (1969). Bland dessa människor fanns också min blivande hustru. Vi kände varandra innan, men det var första gången hon såg mig i den rollen. Jag tror jag var fruktansvärt förkyld, men jag tyckte det var fantastiskt att 30 människor hade kommit för att lyssna på en debutant.

Påverkar det ditt skrivande att stå på scenen?

– Inte medvetet, men människans själ har ju sina vägar... Fast på ett sätt kan det spela roll: Som författare är du ensam. När du kommer ut med en ny bok får du några recensioner och sedan är det dödstyst. Om man inte får någon stimulans kan det bli svårare att skriva igen. Den där vitamininjektionen kan ha den effekten att man börjar skriva med ett större självförtroende.

Ger det något att läsa sin text högt?

– Ja, men det behöver man inte publik för att uppleva. Man märker om prosan har en rytm och om det sitter bra i munnen. Man kan också se om folk skrattar där du tror att de ska skratta eller är tysta där du tror att de ska vara tysta. Det är ett kvitto på om din text når fram. Om du är tillräckligt ärlig kan du höra att det kanske är snårigt och illa skrivet.

Är det annorlunda att möta läsarna med en självbiografisk bok, som din senaste?

– Både ja och nej, det är klart att det är en bok som nog tvingar mig att vara lite närmare läsarna än när jag hade skrivit om Herakles. Nu står jag där och avhandlar mina egna erfarenheter. Men det är inte så stor skillnad. För även när jag skriver om Herakles, vem tror då att det är Herakles? Det är naturligtvis 90 procent jag. Vi skriver ju om oss själva hela tiden, i olika skepnader.

Annons
Annons
Foto: GUNNAR LUNDMARK Bild 1 av 1

Fakta: Theodor Kallifatides

Född: 1938 i Grekland.

Bor: Stockholm

Debuterade: 1969 med diktsamlingen Minnet i exil. Har sedan dess gett ut mer än 30 skönlitterära verk.

Aktuell i år: Med Det gångna är inte en dröm, ett slags självbiografisk roman som i somras gick som följetong i SvD.

Foto: GUNNAR LUNDMARK

Karin Alvtegen: ”Jag har aldrig fått så många fina läsarmejl”

På din hemsida konstaterar du: ”Numera innebär själva författaryrket också att man förväntas vara medial och göra mängder av intervjuer och föreläsningar. Själv sitter jag helst hemma och skriver.” Vad tycker du om att möta läsare?

– Jag gör skillnad på att stå på scenen och möta läsare, det är inspirerande. Då får jag ofta frågar som kan ge mig nya frågor kring mitt författarskap. Däremot har jag aldrig gillat den mediala situationen.

Vad menar du med ”numera”? Hur mycket har det förändrats sedan du debuterade?

– Det var väl då den började, den här riktiga fixstjärneutvecklingen. Man jag väljer bort alla sammanhang som inte rör böcker. Jag pratar om mitt författarskap, men jag är inte med i På spåret.

Har du känt ett krav att ställa upp?

– Ja, framför allt så länge jag skrev kriminalromaner. Där är normen att man ska vara synlig i medierna, det är bästa sättet att sälja böcker. Det var ett skäl till att jag inte kunde vara kvar där. Det blev så mycket Karin Alvtegen och så lite om vad jag skrev.

Annons
Annons
Foto: STEFAN JERREVÅNG/SCANPIX Bild 1 av 1

Har det varit annorlunda att möta läsare med din nya bok, som inte är en deckare?

– Nej. Men jag har aldrig fått så många fina läsarmejl. Jag fick ett häromdagen där det stod: ”Jag grät och skrattade när jag läste din bok och den har fått mig att omvärdera mitt liv och mina relationer”. Sådana mejl är skälet till att man visar upp det man skriver.

Brukar du lyssna på andra författare?

– Sällan. Och nu var jag väldigt ärlig! Haha! Att vara författare är mitt jobb. Jag tar ingen större del av det här författarlivet utanför mitt eget lilla skrivande. Det är det som är så roligt med Bokens dag, om man som jag åker på tio Bokens dag i höst får man lyssna på ganska många författare.

Fakta: Karin Alvtegen

Född: Den 8 juni 1965 i Huskvarna.

Debut: 1998 med Skuld. Därefter ytterligare fyra deckare: Saknad, Svek, Skam och Skugga. Har skrivit avsnitt till tv-serien Rederiet.

Aktuell i år: Med romanen En sannolik historia.

Foto: STEFAN JERREVÅNG/SCANPIX

Torgny Lindgren: ”Jag är skyldig tilll min text”

Vad tycker du om att stå på scen?

– Det är ett sätt att ta ansvar för det man har gjort. I och med att man skriver och ger ut något vänder man sig till läsare. Skrivandet blir på det sättet en handling man utför gemensamt med läsarna. Jag är skyldig till min text.

Hur påverkas ditt skrivande av att du är ute på olika framträdanden?

– Inte på något sätt. Fast ju äldre man blir och ju fler läsare man får desto oftare dyker läsarna upp i ens tankar när man sysslar med sitt skrivande. De påverkar nog inte ett dugg, men man är medveten om att de finns.

Annons
Annons
Foto: OSKAR KULLANDER Bild 1 av 1

Hur ofta får du läsarbrev?

– Det är varje dag det. Det är så olika vad de skriver. Men de som läser skönlitteratur är i allmänhet väldigt hyggliga människor. Jag minns inte när jag senast fick ett elakt brev. Det är brev från människor som på något sätt har känt igen sig och möjligen har en fråga, undrar om det har hänt i verkligheten och så där.

Är det skillnad att vara ute och prata om en bok som ligger så nära dig själv som Minnen?

– Nej, allt man skriver ligger väldigt nära en själv. Jag märker ingen som helst skillnad.

Minns du ditt första författarframträdande?

– Nej, det har blivit så ohyggligt många genom åren. Det är ju 45 år sedan jag debuterade. Men jag minns dem som jag har varit på scenen med. Jag hann uppleva att göra Bokens dag med Folke Fridell, Ulla Isaksson, Bo Setterlind, Sandro Key-Åberg... En del mycket gamla stötar, som Johannes Edfelt.

Vad ger sådana möten?

– Jo, man delar ju lite grann sin ångest.

Gillar du att mingla med läsare i pausen?

– Tiden brukar inte räcka till. Men det händer ganska ofta att läsare kommer fram och påpekar att vi är släkt. Det beror på att alla västerbottningar är släkt med varandra. Vi västerbottningar är ganska duktiga på att hålla reda på det där. Men man hinner bara hälsa, inte mycket mer.

Fakta: Torgny Lindgren

Född: 1938 i Raggsjö i Västerbotten.

Bor: Utanför Rimforsa i Östergötland.

Debuterade: Som poet 1965 med Plåtsax, hjärtats instrument.

Aktuell i år: Med Minnen, ett slags memoarbok.

Foto: OSKAR KULLANDER
Annons
Annons

Gösta Ekman: ”Skulle jag skriva skulle det ta bort tid från lästiden”

Du har suttit en del på scen med Klas Gustafsons biografi om dig nu. Är det annorlunda att möta en litteraturpublik?

– När jag är på scen brukar jag ju spela en roll, det gör jag inte nu, det är något helt annat. Men jag blir väldigt smickrad om folk känns positiva, jag slickar i mig allt.

Hur känns det att prata om sitt eget liv?

– Jag känner det inte riktigt på det sättet. Det är mer Klas Gustafson som har gjort ett väldigt gediget arbete. Vi pratar om vårt möte och han får berätta om sina erfarenheter. Det andra står i boken.

Har du fått några läsarreaktioner?

– Nej, det har jag inte... Jo, från några släktingar. Två bröder och något barn har tyckt att det är schysst. Om mina bröder inte är negativa är det bara att tacka och ta emot. Det är mycket gemensamt i boken, från vår uppväxt och så: De kan ju tycka: ”Vad menar du med det där?!!”

Har du, som skådespelare och regissör, något tips till de andra på Bokens dag?

– Nej, absolut inte! Det jag har hunnit se och höra när jag har varit runt har varit imponerande. När vi var på ett evenemang med olika förlag på bokmässan i Göteborg sa norska Anne Holt när hon kom upp, som en av de sista: ”Det verkar som att det här är en stå upp-tävling”. Jag förstod vad hon menade, för väldigt många var väldigt roliga. Författarna som jag minns från min ungdom verkade mer inbundna - och ha mer tunghäfta - än i dag.

Fick bokmässan dig att längta efter att bli författare?

– Jag har i och för sig skrivit en del, men det har varit för min egen skull. Nu när jag har passerat 70-gränsen är jag glad att få ägna tiden åt att läsa. Skulle jag skriva skulle det ta bort tid från lästiden.

Fakta: Gösta Ekman

Född: 1939 i Stockholm.

Bor: Stockholm.

Gör: Skådespelare och regissör.

Aktuell: Med biografin Gösta Ekman - Farbrorn som inte vill va´ stor av Klas Gustafson, som också medverkar på Bokens dag

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons