Annons
Recension

Anna von HausswolffBombastisk von Hausswolff på Dramaten

Anna von Hausswolff
Anna von Hausswolff Foto: Anders Nydam

Anna von Hausswolffs konsert på Dramatens stora scen är tillräckligt dyster och bombastisk för att tankarna ska dra sig till det teatrala. Men det nedtonade uttrycket är minst lika starkt, skriver Dan Backman.

Under strecket
Publicerad

Anna von Hausswolff

Genre
Konsert
Var
Dramaten

Det råder förvirring kring genrebestämningen av Anna von Hausswolffs musik. När musikåret 2015 nu prisas i diverse galor har hon nominerats såväl i rock och pop som metal. Samtliga genrer är, med alla sina underavdelningar, mer eller mindre relevanta som markörer fast tagna var för sig blir de ofullständiga.

När Anna von Hausswolff och hennes band inleder konserten på Dramatens stora scen, inför en utsåld salong, krånglar de till frågan ytterligare genom ett sökande anslag som har mer med impro och konstmusik att göra. Med metallisk bjällerklang, dovt mullrande bas och elgitarrer spelade som vore de vilsna mandoliner beredes en väg för "Discovery", den låt som också inleder det senaste albumet "The Miraculous". Hotfullt köttiga ackord på en synt som programmerats till en punkt mellan hammond och piporgel tar upp musiken till en bombastiskt progrockig nivå med eskapistiska melodislingor direktimporterade från 70-talet. Över det Anna von Hausswolffs demoniskt mässande sång.

Jo, nog är det så magnifikt dystert att en åskmaskin från Dramatens rekvisitaförråd hade passat som handen i handsken. När hon utbrister i några galna skrik över en gotisk orgelslinga i Philip Glass-stil ser jag för mitt inre scenen från "Jane Eyre" där Mr Rochesters stackars inlåsta fru dör i en dramatisk eldsvåda. Tankarna går lätt åt sådana håll. Vi är ju på Dramaten.

Men allt är inte bara bombastiskt och tungt och mörkt. Det finns nyanser i musiken och dynamiken tas väl tillvara i sättningen med två klaviaturer, två gitarrer och en trummis.
I en av de allra finaste sångerna, den utsökt melankoliska lägereldsvisan "Stranger", lämnar Anna von Hausswolff klaviaturen och sjunger den precis nedanför scenen. Det är tätt och passionerat och minst lika starkt som de tunga ljudmattorna.

Ljussättningen är dramatisk och följer på ett fint sätt musikens rörelser. Scenen är aldrig riktigt upplyst, något som kan vara irriterande men som här blir ändmålsenligt. Däremot kan jag inte se att de filmprojektioner som baserats på ljudspektogram av rymdljud (!) och den von Hausswolffska musiken bidrar till upplevelsen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons