Annons
Krönika

Anders Q Björkman:Bör vi tala om könslitteratur i stället för skönlitteratur?

I Nicole Krauss senaste roman ”Forest dark” dog inte Franz Kafka på sanatorium i Österrike, utan flyttade till Israel för att fortsätta sin författargärning.
I Nicole Krauss senaste roman ”Forest dark” dog inte Franz Kafka på sanatorium i Österrike, utan flyttade till Israel för att fortsätta sin författargärning. Foto: Victor Lundberg/TT

Att känna identifikation kan vara viktigt när man läser romaner. Men betyder det att en läsare bara kan känna sinnesrörelse om den som skrivit har samma kön? Är skönlitteratur i själva verket könslitteratur?

Under strecket
Publicerad

Kan en bok beröra på djupet enbart om författaren har samma kön som läsaren? På sistone har två skribenter fört fram den åsikten. Roland Poirier Martinsson, förlagsredaktör på Timbro och tidigare skribent på denna tidnings ledarsida, förklarar i en krönika i Metro att han i och för sig känner igen god konst när han ser den, men för att han ska ”hemsökas krävs identifikation”, det vill säga att konstnären är man. Poirier Martinsson berättar att han till och med aktivt väljer bort böcker, vars tema i övrigt intresserar honom, om de är skrivna av kvinnor.

Textens budskap retar säkert en och annan, påpekar Isobel Hadley-Kamptz på Expressens kultursidor, men slår därefter fast att hon känner igen sig i resonemanget. Fast tvärtom. Också Hadley-Kamptz menar sig kunna urskilja kvalitetslitteratur, men för att hon ska drabbas känslomässigt fordras att en kvinnas hand nedtecknat bokstäverna.

Gott så, tycktes hon mena, om det inte vore för det där att berättelser av och om män i alla tider har betraktats som en angelägenhet för såväl kvinnor som män, medan kvinnors böcker rankats som mindre viktiga och bedömts sakna samma allmänmänskliga bredd.

Annons
Annons

Av flera skäl väcker dessa bekännelser förundran hos mig. För det första: med tanke på att vänstern så ofta får kritik för identitetspolitiskt tänkande förvånar det mig att en utpräglat konservativ röst och en tydligt liberal sådan bekänner sig till detta, åtminstone när det gäller val av litteratur. För det andra: även om det manliga i evigheter har lyfts fram som människans måttstock är det uppenbart att en förskjutning till motsatsen har påbörjats. Numera döms manlig gemenskap inte sällan per definition ut som grabbig (vilket alltså inte ska ses som beröm) och manligt berättande klassas ofta som gubbigt (läs: av ondo), medan de kvinnliga motsvarigheterna anses positivt laddade och därför viktiga.

Men framför allt fick de båda texterna mig att fundera över om jag är likadan. Krävs det att en man har hållit i pennan för att jag ska skratta eller gråta? Som journalist är jag skolad i att låta fakta tala och därför gick jag till min bokhylla för att räkna: hur stor andel av litteraturen där har författats av kvinnor respektive män?

Det visar sig att 70 procent av böckerna skrivits av män, medan kvinnor står för 30 procent.

Det visar sig att 70 procent av böckerna skrivits av män, medan kvinnor står för 30 procent. Resultatet ger alltså vid handen att Poirier Martinsson och Hadley-Kamptz har rätt: jag föredrar uppenbarligen manlig litteratur.

Det heter skönlitteratur, men borde kanske snarare kallas könslitteratur?

Fast å andra sidan: bland de kvinnliga författare som finns representerade i min bokhylla finner jag många romaner som påverkat mig starkt. Bokläsare är trots allt inte endimensionella, enbart kön. Själv är jag förvisso man, men till exempel också svensk, slätrakad, 60-talist, kulturintresserad, ljushyad, förortsbo, medelklass, laktosintolerant, stockholmare med småländska rötter; make, far och morfar; medlem i Svenska kyrkan men oftare på besök i den syrisk-ortodoxa; cyklist, bilist samt tunnelbaneresenär; människa.

Annons
Annons

Om identifikation är ett krav för litterär sinnesrörelse finns här alltså oerhört mycket mer än könstillhörighet att ta av.

Själv har jag just begeistrat slukat en roman som vederlägger idén att män bara kan beröras av mäns texter, men också tanken att författare bara bör skriva om sin egen sort

Dessutom är tanken att en läsare bara kan beröras på djupet om författaren har samma kön oerhört begränsande, nästan i stil med den bisarra identitetspolitiska idén att författare inte bör skapa romanfigurer som är annorlunda än dem själva. Detta för att de inte skulle kunna förstå sig på någon som inte har deras kön, hudfärg eller erfarenheter, men också för att det skulle vara att ”stjäla” någon annans berättelser.

Själv har jag just begeistrat slukat en roman som vederlägger idén att män bara kan beröras av mäns texter, men också tanken att författare bara bör skriva om sin egen sort: ”Forest dark” av amerikanska Nicole Krauss. (Brombergs ger ut ”Dunkel skog” på svenska våren 2019.)

Krauss skildrar två romanfigurer, varav en faktiskt bokstavligt talat tycks vara hon själv, nästan som om hon lekte med debatten om identifikation – en judisk, kvinnlig författare från New York med två söner och ett äktenskap i upplösning. Den andra är en hårdhudad, pensionerad advokat som rannsakar sitt testosteronstinna liv. Inte minst denne gamle man är fantastiskt rörande och inlevelsefullt skildrad – trots att författaren alltså är kvinna och dessutom betydligt yngre.

Lusten att ta reda på hur sådana okända, sena Kafka-texter skulle lyda kan jag obetingat identifiera mig med.

I utkanten av berättelsen återfinns Franz Kafka, som i ”Forest dark” visar sig inte alls ha dött på sanatorium i Österrike 1924, utan överlevt såväl tuberkulosen som Förintelsen, bosatt sig Israel och där ägnat sig åt trädgårdsarbete och fortsatt skrivande, men nu på hebreiska i stället för tyska. Lusten att ta reda på hur sådana okända sena Kafka-texter skulle lyda kan jag obetingat identifiera mig med.

Jag kan varmt rekommendera ”Forest dark” för alla sorters läsare, oavsett kön, hudfärg, religion, ideologi eller eventuella allergier.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons