Annons

Borde inte kunna utvecklas – varför har vi egenskapen?

Illustration av Thomas Molén.
Illustration av Thomas Molén.

Vår språkförmåga skiljer sig delvis från vår intellektuella förmåga, vilket man bland annat kan se vid neurologiska sjukdomar. Bland annat ger språket oss en förmåga att lura varandra – men varför?

Under strecket
Publicerad

Var det i själva verket evolutionen av talat språk som drev expansionen av de tidiga människoarternas hjärnor under den här annars svårförklarliga perioden av människans evolution, då hjärnans storlek ökade markant över två miljoner år medan verktygen man finner i fossillagret förändrades ytterst lite?

Om den hypotesen är riktig finns här en evolutionär gåta gömd. Är inte språkförmåga kopplad till intellektuell förmåga? Okej att vi ibland pratar utan att tänka, men att våra förfäder gjorde det hela tiden – verkligen?

Det finns faktiskt vissa tecken på att språk är en anpassning hos människan som kräver unika förmågor snarare än att det är något som är direkt kopplat till generell intellektuell kapacitet. Till exempel kan man få en hjärnblödning eller annan hjärnskada och förlora nästan all förmåga till tal utan att den intellektuella förmågan påverkas nämnvärt. Vidare kan delar av språkförmågan slås ut av skador på olika delar av hjärnan, något som ger upplysningar om hur språkförmåga är organiserad i hjärnan. Det finns också exempel på motsatsen, människor som har en intellektuell funktionsnedsättning som ändå pratar grammatiskt korrekt. Vidare kan demenssjukdomar som exempelvis Alzheimers slå ut minnen och sakkunskaper, utan att för den skull slå ut förmågan att tala.

Annons
Annons

Det här handlar i alla fall delvis om att långtidsminnet där kunskap lagras verkar skilja sig från den delen av minnet där språkförmågan lagras. I det explicita långtidsminnet lagras främst två typer av fakta: dels episodminnen, minnen av upplevelser, och dels semantiska minnen, kunskaper och fakta. Det går också att separera ut topografiska minnen om hur platser förhåller sig till varandra.

Det explicita minnet skiljer sig från den del av långtidsminnet som kallas för det implicita minnet, eller procedurminnet. Här lagras färdigheter, eller ”know-how”, som hur man går, cyklar, läser – och pratar. Den här typen av minnen är väldigt stabila och behöver inte försvinna ens om man får Alzheimers, eller så är de minnena de sista man förlorar.

Specifika språkförmågor är också lokaliserade till specifika delar av hjärnan. De mest kända är Brocas och Wernickes områden, där skador på Brocas område leder till nedsatt talförmåga, främst brister i grammatisk förmåga, och skador på Wernickes område leder till nedsatt språkförståelse, främst vad gäller innehåll och betydelse.

Språkförmåga är således i alla fall delvis skild från generell intellektuell förmåga, vilket tyder på att det är en egenskap som i princip skulle kunna evolvera självständigt. Det här skulle i så fall lösa ett problem forskare har haft med att förstå hur språket evolverade. För att förstå problemet kan det vara bra att först titta på en uppdelning av språk och språkförmåga i sina beståndsdelar:

Annons
Annons
  1. Biologi – Sådant som struphuvud, snabb finmotorisk kontroll över andning och tunga, samt anpassningar i hjärnan som ger en förmåga att både producera och avkoda snabba ljudpulser med olika konsonant- och vokalljud. Vissa biologiska egenskaper krävs för att säga eller förstå något.
  2. Kultur – Vilket språk som talas, som till exempel att det är svenska du förstår just nu och inget annat språk. Vissa kulturella egenskaper krävs för att förstå hur något sägs.
  3. Information – Informationsinnehållet som överförs med språket. Förutom att något sägs och hur det sägs är det viktigaste med språket vad som sägs. Poängen med språk står att finna här.

Det är i och med den här sista kategorin som det uppstår ett problem. Kan man föra över vilken information som helst – något som språk möjliggör – öppnar sig nämligen genast möjligheten att lura andra individer. Även om den som lurar någon givetvis kan vinna på det, förlorar normalt den lurade på att bli lurad (vad är poängen med att människor förstår Donald Trump, till exempel?). Och det finns egentligen ingen möjlighet för en egenskap att evolvera om arten som har egenskapen direkt förlorar på den (annat än under väldigt speciella omständigheter som inte gäller här). Så varför har vi människor utvecklat en egenskap som inte borde kunna utvecklas?

Fast vänta, andra djurs kommunikation är väl inte alltid ärlig? Till exempel finns så kallad mimikry, där en art evolverat att se nästan exakt likadan ut som en annan art. Det finns många fjärilar som är mumsiga att äta för fåglar men som ser exakt likadana ut som giftiga eller illasmakande fjärilsarter. Det finns också spindlar som ser ut som olika insektsarters honor, i syfte att locka dessa arters hannar nära så att de kan äta upp dem.

Annons
Annons

Det finns även beteenden som är bedrägliga. Exempelvis fejkar vissa fåglar att de är skadade för att locka bort rovdjur från sina ägg eller ungar. Det finns fjärilar som har ögonliknande fläckar på vingarna som de fäller ut om ett rovdjur kommer för nära, något som ofta skrämmer bort det.

Dessa egenskaper är direkt fördelaktiga för individerna som har dem – en fjäril som skrämmer bort en hungrig fågel överlever bättre än någon som inte gör det. Men framför allt är detta egentligen bara exempel på när en art lurar en annan. Fallet med språk är helt annorlunda, där är det ju människor som kan lura andra människor.

Det finns visserligen en del anekdoter om individer inom olika arter av primater som medvetet verkar lura andra av samma art. Det har dock visat sig vara extremt svårt att belägga att beteendena i dessa fall är systematiska och avsiktliga. Det är mycket möjligt att forskarna misstolkat situationen eller ”läst in” avsikter i olika beteenden som inte finns där. Vi vet helt enkelt inte om vissa individer medvetet bedrar andra inom samma art, förutom vi människor.

Det är möjligheten att systematiskt och avsiktligt förmedla falsk information, en möjlighet som språket öppnar upp för, som leder till de verkliga problemen med att förstå språkets evolution. Om våra förfäder regelmässigt bedrog varandra redan utan språk, skulle evolutionen av språk aldrig ha skett.

Men om förmågan att skilja mellan olika sekvenser var det som först började evolvera, medan den generella intellektuella förmågan förblev densamma – som fossillagret och observationen att hjärnan har språkliga specialområden indikerar – då finns möjligheten att det som gjorde våra hjärnor större, enbart var evolutionen av språkförmåga.

I så fall var de första mänskliga yttrandena inte medvetet valda, utan mer en sorts läten knutna till speciella händelser i omgivningen. Det här är ingen orimlig tanke, det finns andra djur som har den typen av kommunikation. Till exempel använder markattor olika läten för ”fara i luften” och ”fara på marken” helt ärligt för att indikera fara.

Det kan därför ha varit yttranden som ”lejon”, ”spring”, eller ”trött” – ord som förmedlar observationer av ting eller aktiviteter – eller beteckningar för primära mentala tillstånd som rädsla, hunger, ilska, trötthet, lycka eller kärlek, som var de första orden. Enkel och ärlig information som relaterar till upplevelser i stunden.

Vi skulle i så fall ha få två informationsströmmar att förhålla oss till: våra egna sinnesförnimmelser och känslotillstånd (eller i alla fall hjärnans förutsägelser om dessa) samt information om andras sinnesförnimmelser och känslotillstånd.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons