Annons

Anders Q Björkman:Nationalmuseum kanske kan bli Shurgard-förråd?

Visst är det möjligt att lägga ut teatrar, bibliotek och symfoniorkestrar på entreprenad, men skulle kulturen överleva helt utan stöd från skattebetalarna?

Under strecket
Publicerad

Nationalmuseum har återinvigts denna höst efter en renovering som kostat 1,2 miljarder kronor.

Foto: Henrik Montgomery/TT Bild 1 av 1

Nationalmuseum har återinvigts denna höst efter en renovering som kostat 1,2 miljarder kronor.

Foto: Henrik Montgomery/TT Bild 1 av 1
Nationalmuseum har återinvigts denna höst efter en renovering som kostat 1,2 miljarder kronor.
Nationalmuseum har återinvigts denna höst efter en renovering som kostat 1,2 miljarder kronor. Foto: Henrik Montgomery/TT

Hur vore det om vi la ut Dramaten, Kungliga Operan och Nationalmuseum på entreprenad? Denna halsbrytande tanke far genom mitt huvud vid läsning av ”Kampen om det allmänna bästa”, en nyutkommen bok av Mats Hallenberg, historieprofessor vid Stockholms universitet. Boken ingår i forskningsprojektet ”Egenintresset kontra det allmänna bästa”, som också resulterat i en annan bok: ”Problemet med vinster” av Magnus Linnarsson, även han historiker vid Stockholms universitet. Hallenberg och Linnarsson har granskat hur den politiska debatten om offentlig kontra privat drift har förts under åren 1620–2000 i Stockholm och i riksdagen.

Av de båda böckerna framgår att svaret aldrig har varit självklart och att lösningarna har varierat. Under de 400 år som författarna har undersökt finner vi till exempel frilansande skattmasar som tilläts göra vinst på att ta in tull och skatt, vilket väl måste betraktas som otänkbart i dag. Å andra sidan sköter numera privata aktörer allt oftare sådant som man förr menade tvunget måste drivas av stat eller kommun – järnväg, spårvagnsnät, telefoni, daghem och äldrevård.

Annons
Annons

Man skulle kunna tro att diskussionen om vinster i välfärden är ny och typisk för vår tid, men en historisk genomgång visar att den har pågått i fyra sekler. Egenintresse och profithunger har genom åren framhållits som en fara med privata aktörer, medan effektivitet och låga kostnader har ansetts vara fördelar. Oavsett ideologisk tillhörighet har politiker argumenterat för att just deras lösning bidrar till det allmänna bästa. Definitionen av ”det allmänna bästa” har genom åren förändrats, från en betoning på rättvisa och lika tillgång till att i dag mer framhäva individuell valfrihet.

Frågan om var kulturen hör hemma i detta sammanhang har seglat upp på agendan denna höst. När den nya blågröna majoriteten tillträdde i Stockholm efter valet skakade det nya kulturborgarrådet – centerpartisten Jonas Naddebo – om en aning genom att uttala sig positivt om tanken på privatiserade bibliotek. Det drog han dock tillbaka inom 24 timmar, antagligen när det hade sjunkit in att valrörelsen var över och att Centern inte skulle få regera i ensamt majestät i Stadshuset, utan måste ta hänsyn till vad fyra andra partier tycker och tänker i frågan.

Och så förra helgen kom en liten kulturchock: Moderata ungdomsförbundet klubbade på sin förbundsstämma att man från och med nu vill slopa alla bidrag till kultur och dessutom lägga ner public service. Här handlar det alltså inte om statliga institutioner kontra privata entreprenörer, utan att staten helt sonika ska överge detta politikområde. Mufs ordförande Benjamin Dousa bedyrade i SVT att kultur förvisso är viktigt, men avfärdade i nästa andetag delar av den – opera och teater – som ett överklassintresse.

Annons
Annons

Politiska ungdomsförbund ska väl i viss mån präglas av ungdomligt oförstånd, men även fullvuxna politiker är inne på liknande tankar

Politiska ungdomsförbund ska väl i viss mån präglas av ungdomligt oförstånd, men även fullvuxna politiker är inne på liknande tankar (dock inte moderpartiet Moderaterna, vars kulturpolitiska talesperson Lotta Finstorp snabbt tog avstånd från Muf-planerna). SvD-journalisten Anders Rydell har här i SvD granskat Sverigedemokraternas kulturpolitik på regional och kommunal nivå och funnit en strävan efter att montera ner kultur. Ett exempel ur mängden: SD i Gävle vill sälja all konst i kommunens ägo och lägga ner Gävle symfoniorkester.

Själv känner jag mig lyckligt lottad att bo i en stad med två symfoniorkestrar.

Mufs ståndpunkt fick i veckan understöd av SvD-skribenten Carl Rudbeck, som menar att den rent ideologiskt renläriga liberala ståndpunkten är att staten över huvud taget inte ska bekosta kultur och i synnerhet inte public service. Men vart skulle en sådan marknadsliberal ortodoxi leda för kulturlivet? (Förutom att tablå-tv i ännu större utsträckning skulle bestå av ”Bonde söker fru” och obskyra dokusåpor om tatuerade kalifornier.)

Och när väl publikintresset för nyrenoverade Nationalmuseum har lagt sig kan man kanske – ungefär som med Fridhemsplans premiärbiograf Draken – göra om det till förråd i Shurgard-stil?

En aning får vi genom att spana mot Stockholms biografer, som ju har har fått överleva i en kommersiell miljö och i huvudsak utan kulturstöd. Kanske får Dramaten i brist på ekonomisk bärkraft byggas om till ett överdådigt matpalats, ungefär som biografen Röda kvarn på Biblioteksgatan? Kungliga Operan tvingas måhända liksom gamla Palladium på Kungsgatan att omvandlas till ett casino? Och när väl publikintresset för nyrenoverade Nationalmuseum har lagt sig kan man kanske – ungefär som med Fridhemsplans premiärbiograf Draken – göra om det till förråd i Shurgard-stil?

Men den nyöppnade och crowdfunding-finansierade biografen Capitol då, kanske någon invänder? En fin kvalitetsorienterad biosalong i privat regi minsann. Men nej, tyvärr, inte heller den skulle existera utan stöd från skattebetalarna: förra året fick biografen en miljon kronor av Stockholms kulturförvaltning och 600 000 kronor av Filminstitutet.

Kort sagt skulle Stockholm – och hela Sverige – riskera att erodera till en kulturell öken. Varför i hela världen skulle vi vilja ha det så? För att det är rätt rent ideologiskt?

Efter reklamen visas:
Följ med in på nya Nationalmuseum
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons