Annons
Krönika

Susanna Popova:Borgerliga feminister var först på plan

Hur vet vi hur kvinnor respektive män, är?
Hur vet vi hur kvinnor respektive män, är? Foto: Jack Mikrut / TT
Under strecket
Publicerad

Jämställdhet och borgerlighet har länge varit ett par som dansat i otakt. Jag vet, eftersom jag 2004 skrev boken ”Elitfeministerna” och därefter 2006 kom i diskussion med blivande finansministern Anders Borg. Platsen var Timbro och Borg hade fått tvillingflickor och läst Nina Björks bok ”Under det rosa täcket”. Björk var en vänsterfeminist som senare landade i saker som kvoterad föräldraledighet och förbud mot småbarnspappor att arbeta heltid. Och mötet på Timbro fick namnet ”Har borgerligheten blivit feministisk – och vad betyder det i så fall?”

Jag kom och tänka på det när jag läste statsvetaren Stig-Björn Ljunggren (SvD 12/10) om ”Gösta Bohmans Teori Om Det Sluttande Planet”. Ljunggren skriver: ”När Moderaterna flyttade sig in mot mitten och övergav gamla positioner på högerkanten blev dessa genast intagna av andra politiska aktörer.” Vi vet alla vad han menade. När moderaterna triangulerade sig in mot mitten av det politiska fältet, gav de utrymme högerut, åt SD.

Så när Moderaterna flyttade jämställdhetsfrågan till en klassisk vänsterposition, övergav de en jämställdhetsposition? Ja, de övergav den klassiskt liberala feminism, som i anglosaxiska länder kallas ”First-wave Feminism”.

Annons
Annons

Det sympatiska med den borgerligt liberala feminismen är att den är helt rättighetsinriktad. Tanken är att så fort kvinnor likabehandlas, kommer de att kunna styra sina liv. Rätt till högre utbildning, rösträtt, äganderätt och arvsrätt skulle göra att också kvinnor skulle kunna uppnå sina livsmål. Dessa rättigheter har svenska kvinnor och Sverige anses också vara ett av de länder i världen som har störst jämställdhet mellan könen.

Men i stället för att bygga på den plattformen gav sig nu den nytillträdda regeringen in på den radikalfeministiska arenan. Förutom att det var ett exempel på ”Gösta Bohmans Teori Om Det Sluttande Planet”, var det lite extra trist att ha skrivit om hur radikalfeminismen etablerat sig som feministisk dogm i Sverige, i ”Elitfeministerna”. I den redogjorde jag för hur genusforskaren Anna Wahl gjorde påståenden till exempel om att manliga chefer påstås ha något emot kvinnliga chefer, när inget i hennes material visade att så var fallet.

Boken handlade om hur genusforskare var så övertygade om kvinnors ”strukturella underordning”, att de varken bemödade sig om att undersöka detta empiriskt eller dra logiska slutsatser från den forskning de själva gjorde. Naturligtvis var min utgångspunkt att det var ett problem att jämställdhet och feminism i Sverige definierades utifrån radikalfeministisk ideologi, när vi hade en utmärkt egen idégrund att stå på. Det var ett problem att vi haft en jämställdhetsminister, Margareta Winberg, som skrivit (Expressen 27/11 -98): ”Männen begår brott och fokus måste naturligtvis sättas på det kön som bär skulden.” Och nu hade vi en finansminister som hoppat i den låda det stod ”Second-wave Feminism” på.

Annons
Annons

Förutom denna höger–vänsterdimension av jämställdhet finns också en annan skala, den biologistiska, och kallas gärna likhetsfeminism alternativt särartsfeminism. Den har den egenskapen att både varianterna går att applicera på höger-vänsterdimensionen. Man kan vara vänster och anse att könen essentiellt är olika, och därmed vara särartsfeminist. Man kan vara höger och anse att könen, essentiellt, är lika.

Men just i den brytpunkt där precis alla människors identitet anses kunna definieras utifrån kön, bryter en känslomässig turbulens alla intellektuella spärrar. Eftersom alla har ett kön, kan alla berätta hur kvinnor respektive män är. Det liknar det faktum att eftersom, nästan, alla av oss har gått i skolan så kan vi det här med pedagogik. Och eftersom, många, av oss har fått en uppfostran så vet vi hur barn utvecklas. Problemet är dock att dessa personliga upplevelser lämpar sig så illa att göra politik av.

Frågan om vad kön som variabel betyder är mer komplicerad än så. Precis som i många andra discipliner finns det en poäng att titta på forskningen, och att bedöma källor. Redan för elva år sen hade jag tittat på våldsstatistiken (SvD 7/2-06) och skrev apropå radikalfeminismens könsmystifika föreställningar om män som det kön som slår: ”(Fast sedan) … 70-talet har andelen kvinnor misstänkta för mord, dråp, misshandel, våldtäkt, rån, våld mot tjänsteman och olaga hot fördubblats. Så i verkligheten finns två kön som bär skulden. Och det har uppstått en lucka i verklighetsbeskrivningen för den som betraktar kvinnan som av naturen god, eller åtminstone inte våldsam som mannen. Vad beror kvinnors ökade våldsutövning på? Har kvinnors milda gener muterats? Eller brister det sociobiologiska synsättet?”

Annons
Annons

Håll med om att det är osmickrande belägenhet att tala om ett ämne man vill bort ifrån? Jag vet, för jag gör det nu. Men för att avrunda och hamna i nutid, känns det på sin plats att påminna om att det i år tillkommit nytt material i ämnet. I ”Testosterone Rex, Myths of Sex, Science, and Society” av Cordelia Fine (W. W. Norton & Company, 2017) kritiseras till exempel myten om den manliga promiskuiteten, som skulle vara grundad i ett manligt biologiskt projekt att skaffa så mycket avkomma som möjligt. Att ligga med hundra kvinnor under ett år skulle, teoretiskt, kunna resultera i hundra barn. Att ligga med en enda kvinna skulle, teoretiskt, bara resultera i ett. Det är bara det att det finns ett förödande fel med idén. I verkligheten finns inte hundra kvinnor att tillgå, de är om man säger så upptagna med annat, så detta skulle aldrig ha kunnat mejslas fram i ett naturligt urval. Fast säkert in i fantasin.

Människor kommer att fortsätta ”tro” på essentiella könsskillnader. Det går lika lite att förbjuda som ”tro” på stjärntecken… trots att dessa egentligen borde vara lättare att ”tro” på då de erbjuder tolv, inte bara två, kategorier att indela mänskligheten i.

Och sen idén om kön som socialt versus bestämt av biologi. Ännu en återvändsgränd. Vi definieras både av arv och miljö. Enligt en samstämmig majoritet som någonsin har hållit på med denna fråga, ungefär till hälften av arv och till hälften av miljö. Punkt.

I nästa artikel återkommer jag med – vad vi egentligen borde ägna oss åt när vi talar om jämställdhet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons