Annons
Krönika

Andres Lokko:Boris Johnsons politik förgiftar mina dokusåpor

Boris Johnson och James Argent, Ellie Brown och Michael Griffith från ”Love Island UK”.
Boris Johnson och James Argent, Ellie Brown och Michael Griffith från ”Love Island UK”. Foto: Andrew Parsons/TT/Ken McKay/ITV/Shutterstock

Ingenstans blir det så tydligt som i ”Queer Eye” och ”Love Island UK” hur politiken påverkar precis allt och alla.

Till och med dokusåporna har drabbats av nykonservativ kyskhet och en nästan upprörande nykterhet.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Fortsätt läsa…

Enligt konstens alla regler och de roller vi ger oss själva borde jag ha ägnat de senaste dygnen åt att smått maniskt följa utnämnandet av Boris Johnson till premiärminister.

Och jag skulle nog ha ägnat den här dagen åt att formulera tankar kring den brittiska kulturvärldens ilskna – och, samtidigt, väldigt underhållande – reaktioner. Vad säger Stormzy? Lily Allen? Eller Slowthai? 

Och så kanske försöka förklara, om inte annat så för mig själv, vad det betyder, vad det egentligen säger. 

Men jag har – likt vilken Hans Kristian Rausing som helst – haft fullt upp med att titta på tv. 

En ny säsong med The Fab 5 i ”Queer eye” och ”Love island UK” verkar ta upp all min lediga tid just nu. 

Mitt engagemang i kärleks- och samlevnads-såpan ”Love island UK” – som också visas med en relativt kort fördröjning på TV4 Play i Sverige – var ursprungligen baserat på att jag kände mig tvungen att till slut ta mig an den på allvar eftersom jag inte längre kunde läsa min favoritskvallertidning Heat utan att konstant behöva googla namn som vareviga gång visade sig vara just ”Love island”-deltagare.

Annons
Annons

Och The Fab 5:s grooming-expert Jonathan Van Ness är min idol. Så tusans rolig, smart och älskvärd.

Nästan allting med den fjärde Netflix-säsongen av amerikanska ”Queer eye” är – precis som de föregående tre sedan re-booten – tv-perfektion i sitt valda format, både i fulländat effektiv dramaturgi som i sin ypperligt politiska ambition. 

Med utgångspunkt i Kansas City, Missouri, tampas de stiligt med homofobi och rasism och avsnittens nominerade huvudpersoner har undantagslöst varsitt stigma som ska – och kommer att! – övervinnas. Emellanåt måste de, tvingade av en sorgligt bakåtsträvande samtid, ställa tillbaka klockorna flera decennier för att nå de som bör nås. 

Först märker man det inte ens. Sedan är det bara så. Som om det aldrig har varit annorlunda.

Men där ”Queer eye” till sisådär 92 procent gör allting rätt – och i det för avsnittet noggrant utvalda mikrokosmos som får representera hela världen – sprider hopp, så är det ett område som brutalt får stryka på foten: kulturen.

Karamo Brown, The Fab 5:s kulturvetare, har som hans titel indikerar till uppgift att sprida just vikten av kultur i de nominerades liv.

Och i början av varje avsnitt hoppas jag innerligt att det ska handla om vikten av, säg, litteratur, poesi, konst, musik, dans eller film och teater men, nej, innebörden av kultur reduceras konsekvent till mindfulness, time management, entreprenörsanda och vagt andliga självhjälpsfloskler. 

Samtidigt, på den här sidan Atlanten, är deltagarna i brittiska ”Love island” å ena sidan modernt organiskt gränsöverskridande i klass och etnicitet men lika tidsenligt drillade i en överraskande nykonservativ kyskhet och nästan upprörande nykterhet. 

Ingenstans blir det så tydligt som i just ”Queer eye” och ”Love island UK” hur politiken påverkar precis allt och alla. Hur goda och intelligenta intentioner man än har så anpassas de ofrivilligt till rådande konsensussvängningar. 

Först märker man det inte ens. Sedan är det bara så. Som om det aldrig har varit annorlunda.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons