Annons

Sofia Lilly Jönsson:Börjar Svenska kyrkan inse vikten av kvalitetsmusik?

Medeltidens teologer sökte svar på tillvarons gåtor i musiken men idag tycks det vara ett teologiskt språk för musik som få teologer behärskar. På bilden Storkyrkans läktarorgel.
Medeltidens teologer sökte svar på tillvarons gåtor i musiken men idag tycks det vara ett teologiskt språk för musik som få teologer behärskar. På bilden Storkyrkans läktarorgel. Foto: Janerik Henriksson/TT

Synsättet att musiken är något som kommer lite vid sidan av gudstjänsten är i grunden sekulärt. De som värnar om kvaliteten i musiken är inte elitister utan förvaltare av ett flertusenårigt kyrkomusikaliskt arv, skriver Sofia Lilly Jönsson.

Under strecket
Publicerad

Alla som följer med har för länge sedan förstått varför problemen med den nya kyrkohandboken fortfarande inte är lösta: prestige, prestige och åter prestige. I maj i år skrev musikforskare från fem nordiska länder i en artikel i SvD att Svenska kyrkan har förlorat kontakten med centrala kunskapsområden inom musik och liturgi och avfärdat saklig kritik med att man ”tycker olika”.

Det sammanfattar uppfattningen inom musiklägret ganska väl.

Svenska kyrkans projektledning å sin sida hävdar att man följt direktiven om ”ett inkluderande språk [som] utgår från tanken om människors lika värde”.

Argumentet vänds sedan mot kritikerna av förslaget, som anklagas för att vara elitister.

Detta ideal har använts som argument för att musiken ska räckas församlingen på folkspråket, uppvisa en mängd olika stilar, och så vidare. Argumentet vänds sedan mot kritikerna av förslaget, som anklagas för att vara elitister.

Med andra ord: den som kritiserar just detta handboksförslag, är emot människors lika värde.

Så riggar man förvisso en förvirrad kvalitetsdiskussion.

Annons
Annons

De senaste årens kyrkomusikaliska strider handlar, tror jag, en hel del om språk. Om att inte skilja mellan ideal och beskrivning, mellan hur saker är och hur de bör vara, och att tala med idéer som man inte längre vet att man har. Bakom nuet finns latenta historiska uppfattningar, som kan vara bra att känna till.

Den romerske musikteoretikern Boethius beskrev i början av 500-talet musikens tre nivåer: himlakropparna som rör sig i en kosmisk harmoni som vi inte hör men påverkas av, den mänskliga musiken i vårt ickekroppsliga förnuft som förenar sig i kropp och själ, och den sista och simplaste nivån, musica instrumentalis, den som frambringas av röster och musikinstrument.

Medeltidens teologer sökte svar på tillvarons gåtor i musiken. I ett sammanhållet idésystem där tecknet pekar på det betecknade, blev musiken ett viktigt indicium på att Guds ord som det står skrivet i Bibeln stämmer. Den lägsta nivån visar den högsta. Luther noterade att Gud manifesterar sig akustiskt i Bibeln. Ett ”Varde ljus!” eller en röst som talar till en förblindad Saul, ljudet som ett tecken på en verklighet bakom tecknet. För Luther gjorde det musiken till särskilt viktig i gudstjänsten.

Men i tanken att musica instrumentalis är den lägre formen i ett sammanhängande musikaliskt system finns också ett frö till att göra den klingande musiken till någonting mindre än den är. Det är uppenbart för oss idag. Koppla loss Gud och kosmos och den klingande musiken svävar fritt, som den lägsta nivån i en sedan länge bortglömd tankeordning.

Annons
Annons

Jag har förstått att många präster ser musiken som någonting lite utanför gudstjänsten.

Det märks i idéer som att musik ska vara gratis, att tonsättare jobbar för att det är roligt, att musik är en lyx i ett samhälle. Och det märks när församlingsmusiker är petiga med att kyrkomusiken är korrekt och makthavande teologer kallar dem för elitister.

Jag har förstått att många präster ser musiken som någonting lite utanför gudstjänsten. Den uppfattningen är egentligen sekulär. Enligt kyrkomusikens egen teologi hör de tre nivåerna av musik samman. Det lägsta pekar mot det högsta, eller uttryckt på ett mindre hierarkiskt sätt, det yttre mot det inre. Därför blir kvaliteten i den klingande musiken viktig.

Kritik mot musiken i den nya kyrkohandboken är inte uttryck för någon sluten filterbubbla. Det är en rest av ett teologiskt språk för musik som få teologer längre behärskar. Men hur ska de som gör det bära vidare ett flertusenårigt kyrkomusikaliskt arv i en kyrka som ställer inkluderande ideal mot exkluderande kunskap?

Mig lämnar alltsammans en känsla av att poängen är hemma.

Nu i november fattar den kyrkliga riksdagen, det som kallas kyrkomötet, till sist beslutet. Kanske stoppas boken faktiskt i elfte timmen. Snart släpps en oberoende granskning av processen som enligt uppgift fördröjts för att den är så kritisk. Det sägs att många församlingar inte kommer att använda den nya handboken ändå om den antas. Vi får se.

Mig lämnar alltsammans en känsla av att poängen är hemma; kyrkoledningen har sett behovet av mer kompetens på central nivå när det gäller musik. Om insikten leder till någon gedigen förändring är väl oklart. Men det vore nog bra, inte minst med tanke på att nästa bok som står på tur att revideras är – trumvirvel – psalmboken!

Annons
Annons

1. Bayerische Kammerphilharmonie, Reinhard Goebel m fl

Georg Philipp Telemann: Reformations-Oratorium

(Sony)

Komponerat 1755 för ett annat reformationsjubileum (religionsfreden i Augsburg 1555, som gav mer makt över kyrkan till de lokala furstarna) är Telemanns oratorium otroligt nog en världspremiär på skiva. Med moderna instrument, vilket nog innebär snara uppföljare. Kul med de allegoriska figurerna Religion, Tillbedjan, Fred, och Historia (som utropar ”Luther lever!”).

2. Clare College, Graham Ross m fl

Reformation 1517–2017

(Harmonia Mundi)

Här står kören i centrum på en skiva som är rolig för sin kavalkad av reformationshymner, alla obekymrat framförda med senare tiders sångideal av bel canto och svällande toner. Cambridgekören vid Clare tar också frisk ställning i texthäftet mot påvligt förfall och följer den lutherska musiktraditionen ända in i 1900-talet. Nåden och tron allena!

Annons
Annons

3. RIAS Kammerchor, Capella de la Torre

Da Pacem: Echo der Reformation

(Deutsche Harmonia Mundi)

Den tematiska modellen är väldigt fin för att lära sig mer om kyrkomusik och här är en skiva som är värd din tid. Vi följer den medeltida antifonen Da pacem, ett introitus för pingstdagen, över luthersk reformation då den blev koral på folkspråket, vidare in i den protestantiska och katolska delen av kyrkan i tonsättningar av Schütz och Monteverdi, m fl.

Annons
Annons

4. Copenhagen soloists

Vivaldi: Dixit Dominus, Magnificat, Gloria

(Micropascal)

Bachs storhet som kyrkomusiker stjäl så mycket fokus att man ibland glömmer katolska barockmästare som Vivaldi, som ju faktiskt var både präst och kyrkomusiker. Vivaldi bör ha skrivit musiken runt 1720 som beställning från en stor kyrka i Rom, man vet inte närmare. En del av hans manuskript är funna så sent som 2005, bland annat detta Dixit.

5. Matthias Goerne, Freiburg Baroque

JS Bach: Cantatas for bass

(Harmonia Mundi)

Tyske barytonen Matthias Goerne tar sig an Bachs kyrkosånger och publiken är delad i uppfattningen om hans smältande stämma passar eller inte. Katharina Arfken har emellertid hyllats för sin insats på oboe d’amore, vilket tydligen producenten förutsåg eftersom man klämt in en hel liten vokalfri solokonsert för henne mellan sångerna.

Lyssna på Sofia Lilly Jönssons spellista

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons