Annons

Olof Ehrenkrona:Botemedel mot polarisering

Vad är alternativen till en delad nation?
Vad är alternativen till en delad nation? Foto: Nils Petter Nilsson/TT

Varför inte prova en modell som tidigare har gjort det möjligt att finna samförstånd i starkt kontroversiella frågor?

Under strecket
Publicerad

I Regeringsformens sjunde kapitel finns ett tvingande beredningskrav. Förslag som läggs fram för riksdagen ska vara genomarbetade och lagarna vara av god kvalitet. Det ska också finnas tid för olika intressenter att påpeka brister i förslagen och föreslå alternativa lösningar. Beredningen har således både en kvalitativ och en demokratisk dimension som tillsammans ska bidra till lagstiftningens legitimitet. Regeringsformen ger emellertid regering och riksdag stor frihet att avgöra när beredningskravet är uppfyllt. Formerna för beredningen kan därför variera högst avsevärt.

I grunden är flexibiliteten bra. Statsmakterna har också använt sig av den flitigt. Under den svenska demokratins hundraåriga historia går det att urskilja tydliga skiften i utövandet av beredningsmakten. Studieförbundet Näringsliv & Samhälle, SNS, har låtit en grupp forskare analysera den starkt minskande andelen parlamentariska utredningar i beredningsprocesserna. Sedan 1990 har andelen sådana utredningar sjunkit från 20 procent till 3 procent, och fram till 1980-talets början var andelen så hög som 50 procent.

Annons
Annons

Carl Dahlström, professor i statsvetenskap i Göteborg, spårar en utveckling som samvarierar med en starkare polarisering i den politiska debatten. På det här stadiet har dock forskarna stannat vid att beskriva utvecklingen över tid, snarare än att försöka kartlägga orsakerna. Från början var den parlamentariska utredningen början på en politisk förankringsprocess i en riksdag med stor partisplittring där det var svårt att finna kompromisser.

Så småningom ökade samförståndet, och kanske var detta delvis ett resultat av den gemensamma förprogrammering som skedde i en utredning där partierna fanns med innan propositionsskrivande och riksdagsbehandling.
Under Socialdemokraternas 44-åriga maktinnehav var den parlamentariska utredningen ett effektivt maktinstrument. I synnerhet Erlander lyckades utnyttja utredningsväsendet för att bygga upp välfärdsstaten, reglera marknaderna för bostäder och byggande och stöpa om utbildningsväsendet. Den stora svenska försvarssatsningen efter andra världskriget förankrades med samma medel.

Samhällsklimatets radikalisering i slutet av 1960-talet, det ekonomiska bakslaget efter rekordåren och det tidiga 70-talets olje- och valutakriser bröt emellertid sönder det tidigare samförståndet.

De borgerliga regeringarna 1976–1982 behöll det gamla utredningsmaskineriet, men under 1980-talet inledde regeringarna Palme och Carlsson en rejäl omstöpning av kommittéväsendet. Strukturkrisen krävde snabbare beslut och en starkare politisk styrning. Beredningsprocesserna måste effektiviseras och kosta mindre, menade man.

Under 1990-talet fortsatte utvecklingen. Lindbeckkommissionen, som tillsattes under krisen 1992, bestod enbart av forskare inom nationalekonomi och statsvetenskap. Den tog fram en att göra-lista som partierna fick plocka förslag från. Det visade sig bli en unikt framgångsrik process där socialdemokratiska och borgerliga regeringar övertog stafettpinnen från varandra. Reformer som tidigare hade varit starkt kontroversiella kunde genomföras i ett slags krisberedskapens samförstånd.

Trots fördelarna med flexibilitet i beredningen talar mycket för att de parlamentariska utredningarna borde användas mer. Utredandet erbjuder i sig möjligheter för partiernas företrädare att närma sig varandra kring problemformuleringar och verklighetsbeskrivningar och att i sak pröva de alternativ som cirkulerar i debatten. Det är ingen dålig sak för den som vill undvika att dela nationen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons