Annons

O/modernt festivalBowie och Beethoven spränger tid och rum

Elin Rombo med O/modernt kammarorkester.
Elin Rombo med O/modernt kammarorkester. Foto: Christopher Hästbacka

Violinisten och visionären Hugo Ticciati förvandlar slottsteatern Confidencen till ett musikaliskt tittskåp under O/modernt-festivalen. Sofia Nyblom gläds åt en vild invigning där Beethoven är mångsidig huvudperson.

Under strecket
Publicerad

Marzi Nyman plockar med finess på sin elgitarr som på en luta.

Foto: Christopher Hästbacka Bild 1 av 1

O/modernt festival

Genre
Konsert
Medverkande
O/modernt kammarorkester; Elin Rombo, sopran; Julian Arp, cello, Alasdair Beatson, piano
Var
Confidencen, Ulriksdal

Verk: Haydn Symfoni nr 45; Mozart ”Et incarnatus est”; Beethoven Pianotrio no 5 samt ur Symfoni nr 7; J des Prés / M Nyman ”Ave Maria”, ”Et incarnatus est”; ”De profundis” D Bowie ”Heroes”, ”Lazarus”. Konstnärlig ledare: Hugo Ticciati

Temat för årets festival på Confidencen är ”Mis/interpreting Beethoven”: varianter på att omtolka eller begå lustmord på Ludvig van Beethoven, med utgångspunkt i 250 årsjubileet nästa år. Inramningen är utstuderat teatral, som en påminnelse om att all konst är en iscensatt tolkning av historien. I fonden hänger en målad kuliss med ett parkliknande, romantiskt landskap, och Confidencen blir ett musikaliskt tittskåp där Beethoven framträder i kalejdoskopisk mångfald.

Hugo Ticciati utgår från kritikern Harold Blooms banbrytande Shakespearetolkningar när han lägger Beethoven under ett litterärt förstoringsglas. Under festivalens gång porträtteras den ikoniske tonsättaren omväxlande som ekofilosof, buddhist, olyckligt kär och dagdrömmare. Men först och främst är han en revolutionär med hjältekomplex, och invigningskvällen ritar upp färdvägen från Haydns humoristiska Symfoni nr 45, ”Avskedssymfonin”, till individualismen i Beethovens Symfoni nr 7, med djärva pennstreck.

Huvudpersonens Pianotrio nr 5, ”Spöktrion”, flankeras av en torrt klassicistisk första akt och en postmodernistiskt utflippad slutkläm där Hugo Ticciati och rockmusikern Marzi Nyman tumlar runt med Josquin, David Bowie och Beethoven under mottot ”anything goes”. Bäst är ”Spöktrion” som lägger in en fast forward fram till 1800-talets slut: det är nästan som om Brahms-skägget växer ut på den unga, brittiska trio som karvar fram en überromantiskt köttig klang ur yttersatserna.

Annons
Annons

Marzi Nyman plockar med finess på sin elgitarr som på en luta.

Foto: Christopher Hästbacka Bild 1 av 1
Marzi Nyman plockar med finess på sin elgitarr som på en luta.
Marzi Nyman plockar med finess på sin elgitarr som på en luta. Foto: Christopher Hästbacka

Fragmentet ur en tänkt opera över Shakespeares ”Macbeth” har klätts om till kammarmusik i den sträva largosatsen, och spöket av framtida katastrofer skymtar fram bakom klösande dissonanser och branta intervall. Pianisten Alasdair Beatson strösslar med andlösa arpeggion, Hugo Ticciati lassar på tyngd i stråken och Julian Arp lockar fram underbar värme ur sin cello i denna kontrastrika läsning.

Idén att spränga tid och rum och gifta ihop Beethoven med rockkolossen David Bowie (”Heroes” och ”Lazarus”) i sista akten är kul men övertygar inte helt. Mest för att det snarare än Marzi Nymans ensamma elgitarr skulle behövas ett helt rockband för att stöpa om klassiker som ”Månskenssonaten” och Symfoni nr 7 till symfonirock. Men det har en hisnande finess när Nyman plockar elgitarren som en luta, och framställer Josquin des Prés som en medeltida, vemodig rocktrubadur.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons