Annons

Bra eller dålig litteratur – det avgör besserwissrarna

Litteraturen har alltid varit utlämnad åt politisk korrekthet, marknaden och makten. Det skriver Lars Melin, docent i svenska i en replik på Christer Nylander (L) som menar att kvalitet och inte ”rätt” åsikter bör vara politikernas mål.

Under strecket
Publicerad

Povel Ramel är en språkekvilibrist som älskas av marknaden, inte av smakdomarna. Varför?

Foto: Jack Mikrut/TTBild 1 av 1

Povel Ramel är en språkekvilibrist som älskas av marknaden, inte av smakdomarna. Varför?

Foto: Jack Mikrut/TTBild 1 av 1
Povel Ramel är en språkekvilibrist som älskas av marknaden, inte av smakdomarna. Varför?
Povel Ramel är en språkekvilibrist som älskas av marknaden, inte av smakdomarna. Varför? Foto: Jack Mikrut/TT

Skulle Strindberg ha fått kulturstöd i dagens Sverige? undrar Christer Nylander (L) i SvD (3/3 2018). En tänkvärd artikel och jag håller med om det mesta, utom det viktigaste. Nylander menar att nyckelordet är kvalitet. Han ser för sig ett kulturråd som glömmer alla dagens buzzwords, alla filosofiska modenycker och all politisk korrekthet och bara fokuserar på en sak: kvalitet.

En skön dröm, men ingenting annat. Så länge ingen vet vad kvalitet är och än mindre kan förklara det är vi utlämnade åt just modenycker. Litteraturen har alltid varit hänvisad till antingen marknadens nycker eller maktens. Kvalitet brukar visa sig först i verkens förmåga att överleva modenyckerna.

Den som läst sin litteraturhistoria vet att litteraturkritiker, alltså kvalitetsdomarna, genom tiderna använt högst olika motiveringar för sina domslut.

Annons
Annons

Backa cirka tre millennier. Den som kommer ihåg sin Homeros (Odysséen sång 8) vet att det vid Alkinoos hov fanns en kommitté bestående av nio tävlingsdomare som skulle bedöma skaldestycken. Och precis som i Melodifestivalen inkluderades sång och dans.

Och backa tusen år. Den som läst isländska sagor vet att kungen vid sina gästabud brukade hölja skalder i guld för deras prestationer, dock utan smakdomare. Samtidigt tror vi att varken Homeros eller de isländska sagoberättarna åtnjöt kulturstöd. De fick väl lita på marknaden.

Kungarna gick förstås på magkänsla. Men de som teoretiskt skulle kunna använda kvalitet som ett kriterium är kung Alkinoos nio smakdomare. Men bara teoretiskt. Den som läst sin litteraturhistoria vet att litteraturkritiker, alltså kvalitetsdomarna, genom tiderna använt högst olika motiveringar för sina domslut. Egentligen finns bara fem huvudtyper, och dessa turas om att härska både i litteraturhistorien och dagskritiken:

Moraltanten. Litteraturen ska förädla oss, göra oss dygdigare, mer fosterländska, mer normkritiska.

1. Regelboken. Det finns en norm för både form och innehåll. Så fungerade franskklassicismen, och så bedömdes 1800-talskomedier, les pièces bien faites, men också pusseldeckare.

2. Moraltanten. Litteraturen ska förädla oss, göra oss dygdigare, mer fosterländska, mer normkritiska ... Moralen växlar men moralismen består. Även Alfred Nobel var moraltant när han stipulerade en "idealistisk rigtning" för Nobelpriset i litteratur.

3. Besserwissern. Den ena ismen är bättre än den andra. Estetiska ideal är tidsbundna, alltså glödheta vid litterära paradigmskiften och stendöda en generation senare. Och de är ointressanta för läsarna, litteraturens slutkonsumenter.

Annons
Annons

4. Formläran. Berättelsen är rak. Den har parallellhandlingar. Den rymmer spänningskurvor och har en cirkelkomposition och så vidare.

5. Facitkollen. Hur stämmer innehållet (intrig, miljö, karaktärer etcetera) med verkligheten? Är det originellt/banalt, troligt/långsökt, sant/förljuget eller konsistent/associativt?

Egentligen borde det finnas en till. Litteratur är ordens konst, och då borde just jag i egenskap av språkvetare kunna träda fram och förklara vad som är kvalitet på riktigt. Självfallet har mina kolleger försökt men gett upp.

Det är absolut inte så att litterära verk som allmänt anses överlägsna andra skiljer ut sig språkligt. Shakespeare har inte större ordförråd än vilken författare som helst. Det finns ingenting som syntaktiskt skiljer litteraturens A- och B-lag.

Det finns språkliga ekvilibrister, men somliga älskas av smakdomarna, typ Gustaf Fröding, andra av marknaden, typ Povel Ramel. Varför inte tvärtom? Men det finns också motsatsen, det vill säga sparsmakade minimalister som Hjalmar Söderberg. Ingen har, trots synnerligen ambitiösa försök (till exempel Peter Cassirers avhandling) kunnat sätta fingret på hans verbala mästerskap.

Hur som helst, de fem kvalitetskriterierna kan inte samköras, och det råder inte någon enighet om vilket som är bäst. Vi kan helt enkelt inte enas om vad kvalitet är.

Det finns ett talesätt: Ingen kan förklara vad kvalitet är, men man känner igen den när man ser den. Detta gäller nog litterär kvalitet också, men problemet är att kulturbyråkraterna vill ha kriterier, blanketter och beslutsunderlag. Politikerna å andra sidan vill vara dagens kung Alkinoos som bara lever ut sina nycker utan tjafs och som lätt får de nio smakdomarna att tycka som han själv.

Det enda alla verkar vara överens om är att marknaden inte får ha något att säga till om. I så fall finns bara en möjlighet: på vanligt demokratiskt manér granska makten så att Kulturrådet gör rimliga, balanserade och intuitivt riktiga bedömningar och att de inte, som nu, arbetar på att systematiskt sätta kvalitet i andra hand.

Men kvalitet, det är det hägrande målet – inte vägen dit.

Lars Melin

Docent i svenska vid Stockholms universitet och populärvetenskaplig skribent, senast med boken ”Laddade ord” (tillsammans med Mikael Parkvall), Morfem förlag 2016.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons