Annons

Lisa Irenius:Bra lärare betyder allt

Under strecket
Publicerad

Det håller inte att svenska studenter får minst tid i Europa med sina lärare – undervisningens ställning måste stärkas inom högskolan, skriver SvD:s kulturchef Lisa Irenius.

Ingen debatt om högre utbildning utan att det blottas ett förakt för densamma – eller åtminstone för de delar av den högre utbildningen som inte anses ha omedelbar nytta. Det vill säga som inte leder till ett ”riktigt jobb”. Det vill säga humaniora.

I veckan har riksdagsledamoten Hanif Bali (M) gjort en rad nedsättande uttalanden på Twitter om humaniorastudier. De ”flesta ångrar att de pluggade överhuvudtaget”, enligt honom, för att de inte får jobb inom sitt studieområde. ”Klart vi kan ha humaniora, men vi behöver inte massutbilda filosofer”, som Bali uttrycker det.

Jag betvivlar att man kan tala om en ”massutbildning av filosofer” i Sverige, men en sak är säker: nej, vi kan inte ha humaniora. Vi måste ha humaniora. För utan kunskaper i historia, språk och kultur tappar ett samhälle helt perspektiven. Nyttan av humaniora kan inte mätas i hur många arbetstillfällen som finns inom området. Som Thomas Steinfeld formulerade det i SvD nyligen: ”Kultur är sättet på vilket ett samhälle reflekterar över sig självt. Och bildning består i att vilja se sanningen i vitögat.”

Annons
Annons

Den debatt om högre utbildning som har förts i Svenska Dagbladet de senaste veckorna, initierad av historikern och SvD-medarbetaren Dick Harrison, har bland annat visat hur ödesdigert det är när universiteten tvingas in i ett ensidigt nyttotänkande där institutioner får betalt per ”producerad” student. I debatten har det lyfts viktiga frågor om ekonomiska styrmedel, studenternas förmågor och organisering, användningen av omprov, högskolor kontra universitet med mera.

Det har sagts mindre om en helt central fråga: själva undervisningen. Hur den bedrivs, hur ofta, och av vilka.

De senaste åren har grundskollärares roll och ställning fått en del uppmärksamhet (om än tyvärr inte förbättrats tillräckligt). Men universitetsläraren förblir en undanskymd kuf i det allmänna medvetandet.

Ibland kan man få intrycket att undervisningen betraktas som ett nödvändigt ont inom högskolan. Det är forskningen som verkligen räknas.

En stor del av undervisningen, åtminstone inom humaniora och samhällsvetenskap, utförs av människor långt ner i hierarkin. Anställningsvillkoren är ofta usla. Det är timanställda, doktorander och nydisputerade som försöker ”göra sina timmar”.

För det är antal undervisningstimmar som räknas vid tillsättningen av tjänster, inte pedagogisk förmåga. Och aldrig att ”timmarna” väger lika tungt som forskningsmeriter.

Alla som har gått i skolan och studerat vidare vet att läraren gör hela skillnaden. Bra lärare betyder allt. Det är de som väcker tanken, som får perspektiven att vända, som ger insikter som stannar kvar för livet.

Annons
Annons

Och ändå anas i Sverige en ovilja att erkänna det. Kanske är anledningen de pedagogiska missuppfattningar som spreds under 90-talet. Då förväntades eleverna börja lära sig på egen hand och Skolverket menade bisarrt nog att ”kunskap inte går att förmedla eller överföra från en individ till en annan, från den som undervisar till den som lär”, vilket Jenny Maria Nilsson skrev om i en viktig text om skolan och Pisamätningarna i SvD Kultur förra året.

Forskning visar tvärtom att lärare som intar en tydlig lärarroll och är väl insatta i sina ämnesområden når bäst kunskapsresultat.

Men svenska studenter får tillbringa alldeles för lite tid med sina lärare. I ett försvar för humaniora i den aktuella debatten påpekade forskarna Magnus P Ängsal och Fanny Forsberg Lundell att antalet undervisningstimmar ofta är förskräckande lågt – särskilt inom humaniora och samhällsvetenskap.

Det kan tilläggas att Sverige hamnade sist i en EU-undersökning som 2009 jämförde mängden lärarledd undervisning inom högre utbildning i 22 länder. Inte mycket har förbättrats sedan dess, visar en TCO-rapport från 2013. Nästan hälften av studenterna får mindre än nio timmar lärarledd undervisning i veckan – fastän nio timmar ska vara lägstanivån.

Det är ohållbart. En högre utbildning värd namnet kräver både mer undervisning och bättre incitament för universitetsanställda att engagera sig i den – och att utveckla pedagogiska färdigheter.

De som vill ha nyttoargument för att stärka undervisningens ställning inom högre utbildning kan betänka att en god lärare kan inspirera tusentals studenter till kunskap och potentiella vetenskapliga upptäckter. En god forskare är just, om än aldrig så skicklig, bara en.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons