Annons

Bra nätverk är viktigt när ensamma adopterar

Under strecket
Publicerad

Kvinnor och män i Sverige väntar allt längre med att försöka få barn. Och får de problem som hör till stigande ålder: att det är svårare att bli med barn. Kanske har man satsat på karriären i stället. Kanske har man bara inte hittat någon att dela sitt liv med. Men den är ju i alla fall för kvinnor så avgränsad, den där perioden då man faktiskt kan - kanske kan - bli gravid. Och om man missar den, om man är på väg ur den? Och vad om man är det och ännu inte ens hittat den man vill leva med?

I dagarna kom Annika Creutzers faktabok ”Adoptera – ett sätt att bli förälder” (Vi föräldrar/Bonnier Carlsén). Det är en konkret bok med tips om hur bilderna bör tas som ska skickas till barnhemmet, vad man behöver för resan och att man ska styrketräna innan man hämtar hem sitt barn, för ofta är de över året och väger långt mer än en nyfödd.

En handbok helt enkelt från det första kapitlets råd att tänka efter, till frågor om kostnader, hur utredningen går till, att välja organisation och land, barnbeskedet och första tiden hemma. Men i boken finns också statistik och råd för den som adopterar ensam.

Annons
Annons

Antalet adoptioner har under de senaste tio åren varit omkring tusen per år. Av dem har en stigande andel varit ensamstående kvinnor som adopterat.
1990 genomfördes fyra adoptioner av ensamstående. 1995 var siffran 15 och år 2000 adopterades 45 barn av ensamstående i Sverige.
Inte sällan har de levt i långa förhållanden där man försökt få barn – relationer som till slut spruckit.

Men längtan efter barn finns kvar. En obändig längtan efter livet självt, efter att få vara familj.
De flesta länder tillåter vare sig ensamstående kvinnor eller män att adoptera små barn. Däremot händer det att de accepterar ensamstående när det gäller att adoptera de barn som inte efterfrågas i samma grad, så som äldre och handikappade. Annika Creutzer, författare till boken Adoptera, tycker det är ett märkligt tänkande: ett barn med större behov ska inte ha färre föräldrar. Och en adoption ska ju i första hand vara i barnets intresse.

Alla har rätt att genomgå en utredning om sin lämplighet som adoptionsförälder. Och varje adoptionsland har rätt att sätta upp sina regler. Vissa accepterar inte en förälder med diabetes, andra inte en som varit sjukskriven en längre tid eller som varit skild. Sammanfattningsvis är det lättast att adoptera för ett par där båda är under fyrtio, som varit gifta med varandra i flera år, som är helt friska och inte har någon anmärkning i polisregistret, inga tidigare barn eller tidigare skilsmässor.

Men utredningen om att bli adoptivförälder utgår från samma mall, vare sig du är ensamstående eller i ett par. Skillnaden vad gäller ensamstående är att större vikt läggs vid den ensamståendes sociala nätverk.

Annons
Annons

– Eftersom släktkretsen när det bara är en förälder är hälften av vad den annars skulle vara, är det viktigt, säger Annika Creutzer.

Alla adoptionsorganisationer har dock inte samma regler. Några har bestämt att prioritera ansökningar från gifta par och menar att "barn har rätt till två föräldrar", andra har likställt ansökningarna.

Barnen som förmedlats till ensamstående i Sverige har under de senaste åren i första hand varit flickor från Kina. Tidigare gjorde man där, förutom ålder, inga skillnader mellan män och kvinnor - eller mellan ensamstående och par. Det enda kravet vad gäller den ensamstående kvinnan var att det skulle vara minst trettio år mellan henne och barnet, för den ensamstående mannen skulle avståndet vara minst fyrtio år.

Enligt svensk lagstiftning har män och kvinnor samma rättigheter och möjligheter att adoptera. Och det har faktiskt hänt att ensamstående män adopterat, men de är inte många. Barnens Vänner, som är de som haft flest ensamstående, har aldrig fått in en ansökan från en man.

– Jag vet inte varför. Vi kanske inte har varit tillräckligt tydliga i vår information med att det faktiskt är möjligt, säger Ingabritt Sigurd, handläggare på Barnens Vänner.

Men, som vi skrev i gårdagens faktaruta, från årskiftet har Kina infört ett kvotsystem. Tidigare adopterades omkring 30 procent av de kinesiska barnen till ensamstående. Från 1 december år 2001 har man bestämt att bara 5 procent ska gå till denna grupp föräldrar.

Det betyder i praktiken att en organisation som Barnens Vänner, som i fjol förmedlade 18 barn till ensamstående, i år bara får skicka två ansökningar för ensamståendes räkning. Vietnam var tidigare också ett land ensamstående kunde adoptera från. Nu håller de på att se över sitt system och sina regler och få barn kommer därifrån.

Annons
Annons

– Man kan se ett mönster. I början när länder öppnar för adoption är de väldigt generösa. När de börjat bli populära ställer de hårdare krav. Föräldrarna ska vara rikare, gifta, yngre med mera, säger Ingabritt Sigurd.

De är ett ömsesidigt väljande och vrakande av det som anses bäst: Föräldrarna vill ha ett litet, friskt, ljust barn.

Adoptionsländerna vill ha rika, friska, unga, gifta föräldrapar.

Vad som kommer att hända med ensamadoptioner i framtiden vet ingen i dag. Regler kan ändras från år till år och från land till land. Det poängterar Annika Creutzer i sin bok. Det gäller att hålla sig uppdaterad.

Varför är vissa länder mer positiva än andra till ensamma adoptioner?

– Jag tror det handlar om att det är en del av kulturen att ta sig an andra barn. Jag tror det ofta är länder som haft det fattigt eller som haft krig, de har en praktisk syn på att barn behöver tas om hand.

Många tycker det är själviskt att adoptera barn. Är det extra själviskt att adoptera som ensamstående?

– Att skaffa barn är alltid en egoistisk handling. Men snarare tycker jag man ska ana oråd om man adopterar för att vara ädel och rädda ett barn från tredje världen. Det ska ju vara längtan efter barn som styr, säger Annika Creutzer.

Jo, på ett vis menare hon, det ger ju barnet färre föräldrar. Samtidigt tror hon att man är så medveten om det att man överkompenserar för det. De ensamstående som adopterar är näst intill övermåna om att bygga ett större nätverk åt barnen av grannar, vänner, gifta par, släktingar.
Samhällets stöd till ensamadopterande är – om man får problem – som stödet till andra ensamstående. Man kan exempelvis ha rätt till en stödfamilj, där det finns en pappa, en helg i månaden.

Annons
Annons

– Men precis som när det gäller annan hjälp man har rätt att få är det svårt att faktiskt få den.
Vad kan skillnaden i problem vara för ensamstående och par?

– Som för alla ensamstående, du blir trött. Men själva sorgen över att man inte lever i ett förhållande tror jag är mer avklarad för dem som adopterar, än för andra ensamstående.
Den traditionella bilden av en ensamstående kvinna är en kvinna mer eller mindre i misär. Men vem är den adopterande ensamstående?

– Om jag ska vara krass: det kostar mellan 80 000 och 190 000 att adoptera. Du ska ha råd med det Och du måste vara stark, att gå igenom en utredning är en tuff grej, kanske är det enklare om man har någon att hålla i handen. Samtidigt avslöjar det också mycket om en relation.

– Men man ska komma ihåg att socialsekreteraren är barnets advokat. Egentligen borde alla blivande
föräldrar få möjlighet att gå igenom detsamma. För många är det en givande situation, man får möjlighet att fundera över sin uppväxt, relationen till sina föräldrar, livsåskådning. Det kunde vara bra även för föräldrar till hemmagjorda barn. I efterhand ser många utredningen som något positivt.

Bland dem som adopterar dominerar de som kommer från en välutbildad medelklass. Gemensamt är att man har möjlighet att betala och att man har en mycket stark längtan att bli förälder.

– Många ensamma är heller inte ensamma hela livet och alla par som adopterar fortsätter inte som par hela livet.

En hel del information av och för adopterade och deras föräldrar finns på nätet. Många har gjort egna hemsidor och skrivit dagbok om sin historia och det finns chatgrupper på alla möjliga ställen. Ändå tycker Annika Creutzer att det saknas ett ställe med samlad erfarenhet och kunskap när det gäller adoption - ett ställe som inte är kopplat till en adoptionsorganisation.

I större städer finns ofta en öppen förskola
speciellt för adopterade. Stödet och den sociala samvaron behövs - både för barnen och deras föräldrar. De får möjlighet att möta andra i samma situation och dela de speciella svårigheter och glädjeämnen som rör just dem.

– Många gånger är det viktigare för adopterade än för andra att få vara på en öppen förskola. De kommer från barnhem och är vana vid många barn.
Självklart är de som bor i större städer gynnade vad gäller kontakter. I mindre kommuner kanske man är den enda som har ett adopterat barn. Men bara detta att få känna igen sig: viktigt såväl för barnen som för föräldrarna, som på den vanliga öppna förskolan inte har så mycket att tillföra när de andra föräldrarna fördjupar sig i tal om amning och förlossning.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons