Annons

Johannes Brahms: Fantasias Op 116, Intermezzos Op 117, Clavierstücke Op 118Brahms bekännelser blir innerligt tolkade

Garrick Ohlsson, pianist.
Garrick Ohlsson, pianist. Foto: Bartek Sadowski/garrickohlsson.com

Pianotanterna i Wien dödskallemärkte Brahms små pianostycken, komponerade som tankedigra monologer. Dessa intima ”självbekännelser" tolkas nu mästerligt av pianisten Garrick Ohlsson.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1
Bild 1 av 1

Johannes Brahms: Fantasias Op 116, Intermezzos Op 117, Clavierstücke Op 118

Artist
Garrick Ohlsson, piano
Genre
Klassiskt
Musikbolag
Hyperion/Naxos

Betyg: 6 av 6

Verdi hade tillräckligt med skaparkraft vid 80 års ålder för att komponera ”Falstaff”, men hos Brahms sinade livsviljan redan i början av 60-årsåldern. Han hade misslyckats med att fullborda några storskaliga projekt, och avslutade sitt tonsättande 1896 med att lägga sista handen vid ”Vier ernste Gesänge”.

Till slutfasen hör också 20 pianostycken i fyra samlingar, Op 116–119 som påbörjades 1892 i Bad Ischl, Salzkammergut, hans favoriserade tillflyktsort under somrarna.

Åtskilliga av dessa småstycken har privat karaktär, är tankedigra monologer. Det har sagts att de uttalar vad partnern på livets scen inte ska höra, nämligen det som döljer sig djupt i bröstets labyrint.

Här finns inte bara intima, lyriska utgjutelser. I Op 116 omväxlar extroverta capriccion med lugna intermezzon. Det inledande capricciot spelas med hänsynslös drive av Garrick Ohlsson, skarpt och hårt. Ingen rast, ingen ro, någon kontrasterande mittdel att hämta andan i saknas.

Annons
Annons

Pianotanterna i Wien dödskallemärkte denna ”avantgardistiska” musik, och förbjöd sina elever att köpa noterna, berättar pianisten Artur Schnabel, själv en betydande Brahmsinterpret.

Ohlsson håller musiken i ett fast grepp, inga toner lämnas åt sitt öde. Det scherzoliknande andra capricciot har dock en storartad mittsektion med typisk Brahms-melodik, vilket även gäller det tredje capricciot. Här läggs melodin i altstämman på ett sätt som påminner om vissa av Schumanns pianoverk. Den får en distinkt karaktär i Ohlssons utförande, vilket även gäller liknande ställen i andra stycken.

Det är ett raffinemang som tolkats med perfektion.

I det andra intermezzot förs stundvis en stilla, intim dialog mellan alt- och sopranstämmorna; Brahms i sitt mest introverta lynne, och i det tredje liksom droppar melodin fram med parvisa toner åtskilda av åttondelspauser. Det är ett raffinemang som tolkats med perfektion.

Op 117 består av tre intermezzon, med gemensamma elegiska sinneslägen. Brahms kallade dem ”Mina smärtors vaggsånger”. Dock är endast det första, ibland framfört som extranummer, en egentlig vaggsång. Nummer två och tre är unika såtillvida att inga förebilder existerar och inga efterföljare heller. Det säger något om Brahms skaparkraft.

Melodiken i nummer två flankeras av skugglika rörelser, i tolkningen skissade med lätt hand. Mot fonden av ett kärvare, mer nordligt landskap, erinrande om Brahms barndomstrakter, utspelas ett själsligt förlopp, subtilt uppfattat av Ohlsson.

Denne ger sig rusigt hän i det svepande intermezzo som inleder Op 118. Undantagsvis ett intermezzo med snabbt tempo som följs av en av Brahms mest omtyckta kompositioner, intermezzot i A-dur. Enkelheten och innerligheten i hans sångskapande är här överförd till en instrumental sfär, som sjunger vackert i utförandet.

Kraftfullt och energiskt formas balladen i sammanhanget, medan det avslutande ess-moll-intermezzot får ett mästerligt utförande i nivå med musiken.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons