Annons

Brännande roman krävde att bli skriven

Hon skrev sin roman med en känsla av att läget var akut. I ”Vid himlens början” skildrar Elisabeth Hjorth trasiga människor och ett samhälle som inte längre orkar se dem.

Under strecket
Publicerad

Sommaren 2013 byggs en mur som ska stänga romer ute från Europas kulturhuvudstad. Inte oväntat har muren i Kosice orsakat stor upprördhet. Men är åtgärden som syftar till att skilja ”oss” från ”dem” unik för Slovakien?

I Elisabeth Hjorths nya bok lever människorna inte bakom murar byggda av mänskliga händer - ändå är de helt isolerade från varandra, inneslutna i sina egna sorger och trauman. Elsiie, författare med ett burget medelklassliv sörjer sitt döda barn, soldaten Sandlund försöker skotta igen hålet i sitt liv med patriotiska hjältedrömmar och Marina tigger och prostituerar sig runt Europa på jakt efter ett bättre liv för sin son.

Den första impulsen till boken fick Elisabeth Hjorth efter att ha läst en tråd på ett nätforum för föräldrar till barn med särskilda behov. Flera av deltagarna var frustrerade över att deras barn inte fick den hjälp och det stöd som de behövde. I sin förtvivlan skrev en mamma ”Jag är så trött på det här, jag ska engagera mig politiskt. Jag ska gå med i Sverigedemokraterna.”

– Jag minns att jag tänkte ”men inser inte du att ditt barn är det nästa som kommer att åka ut med en sådan ordning?”. Jag blev så tagen av den här blindheten för vad som händer i ett samhälle där var och en är helt isolerad och besatt av visionen om sitt eget liv, säger Elisabeth Hjorth.

Annons
Annons

Om Elsiie och Sandlund i romanen på ytan lever välordnade liv med familj, bostad och en budget som tillåter onödiga impulsinköp är Marinas liv bara kaos. Hon, som redan från början tillhör en föraktad grupp människor, tvingas omväxlande tigga pengar och sälja sin kropp för att klara livhanken. Men Marinas vilja att ge sin son ett värdigt liv är som en fyrbåk i ett becksvart mörker. Trots att hon enligt normerna förnedrar sig mest av alla står hon för hoppet i boken.

Elisabeth Hjorth har medvetet valt att inte tydligt skriva ut Marinas ursprung.

– För mig var det viktiga inte att Marina blir en romsk representant eller en representant för något annat. Hennes öde är på sätt och vis en skugga, ingen vet varifrån hon kommer, ingen bryr sig om det egentligen. Därför har det en poäng att inte nagla fast henne vid en ort eller etnicitet.

På gatorna i svenska storstäder sitter människor som Marina och sträcker uppfordrande fram pappmuggar att lägga pengar i. De flesta går förbi utan att titta på tiggarna. Hur bryter man den bubbla av likgiltighet som vi skapat till försvar mot misären som finns alldeles inpå oss? Elisabeth Hjorth har skrivit uppmärksammade texter om den moderna legitimerade empatistörningen, men är osäker på hur hon ska förhålla sig till författarens roll i samhällsdebatten.

– Det känns som om det finns ett enormt behov av opinionsbildning. Men problemet för en författare är att det inte går - eller åtminstone kan inte jag - prata seriöst om sakerna när debatten och samtalet är riggat av någon som mest är intresserad av att producera en snackis.

TT Spektra: Betyder det att du tycker att debattklimatet mest påminner om tuppfäktning?

– Jo, och vi har inte råd med det. Jag skrotade två romanprojekt för den här bokens skull för att jag inte ville skriva något som inte är akut, svarar Elisbeth Hjorth och fortsätter:

– Vi vet så mycket i dag, vi vet nog allt som står i den här romanen, men att läsa med hela sin varelse är ju att förflyttas. Det som gör att mitt hopp trots allt står till litteraturen är att jag vet att jag kan förflyttas i min upplevelse av någonting som gör väldigt ont eller som gör mig väldigt lycklig.

Stockholm TT Spektra

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons