Annons

Ann-Cathrine Jungar:Breiviks mörka idévärld ligger ännu i dunkel

Ett år efter vansinnesdåden i Norge vet vi mycket om den ”kontrajihadistiska” högerextremism som florerar på internet. Men vi borde lära oss mycket mer om vad som får det politiska missnöjet att övergå i hat och våld.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

UNDER STRECKET

Mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet. Men aldrig naivitet. Ett dygn efter den tragiska terrorattacken den 22 juli 2011 manade den norska statsministern Jens Stoltenberg norrmännen att möta den plötsligt drabbande ondskan med medmänsklighet. En ensam gärningsman, Anders Behring Breivik, släckte 77 människors liv och skadade många flera genom att först placera ut en bomb i regeringskvarteren i Oslo där åtta människor miste livet för att därefter för egen hand döda 69 människor på det norska Arbeiderpartiets ungdomsorganisations sommarläger på Utøya.

Det norska samhället har omedelbart efter dåden och under rättegången mot Breivik följt statsministerns uppmaning. Man samlades på offentliga platser för att visa medkänsla för offren och de anhöriga, samt manifestera uppslutning kring demokratiska värden och tolerans. Rättegången har varit saklig och transparent. Norge har visat prov på att vara ett moget demokratiskt samhälle och en väl fungerande rättstat.

Frågan ”varför” väntar fortfarande på ett svar. Om det nu är möjligt att nå en uttömmande förklaring till varför en till synes vanlig ung man från de ekonomiskt och socialt välmående området i Oslos ”vestkant” under flera år förberett ett terrordåd mot samhällets politiska makthavare. Medan frågan om Breiviks tillräknelighet har varit central under rättegången för att avgöra vilket straff han kan dömas till, har den allmänna debatten präglats av psykologiserande tolkningar av honom som en sjuk och ond människa. Journalisten Øyvind Strømmen vill i boken Det mörka nätet. Om högerextremism, kontrajihadism och terror i Europa (övers: Maja-Lena Johansson, Molin & Sorgenfrei, 212 s) komplettera dessa enligt hans mening mystifierande och banaliserande tolkningar av Breiviks motiv och handlingar.

Annons
Annons

Strømmen utesluter inte betydelsen av psykologiska faktorer, men genom att ensidigt se dådet som utslag av en enskild människas galna föreställningsvärld blundar vi för de högerextrema tankeströmningar som Breivik omfattade. Samtidigt avhänder vi oss vårt eget ansvar och möjligheter att förhindra nya våldsattacker. Strømmen riktar en skarp anklagelse mot det norska samhället: ”inte mot något enskilt parti, inte emot en specifik rörelse, inte mot en tankesmedja, eller en grupp extremister – utan mot oss alla. Det är vi som borde ha sett varningssignalerna. Det är vi som borde ha dragit lärdomar av föregående tiders hat. Det är vi som borde ha avfärdat pratet om att alla terrorister är muslimer, och det är vi som borde ha riktat våra blickar mot den fara inte bara salafijihadister, utan även högerextremister – och för den delen andra grupper – utgör mot ett öppet demokratiskt samhälle”.

Därför är det enligt Strømmen aningslöst att förringa betydelsen av Breiviks politiska idévärld, som kommer till uttryck i hans manifest ”2083”. Titeln anspelar på och omtolkar det ottomanska imperiets belägring av Wien 1683 och Breivik skriver in sig själv i en historisk kamp mellan islamiskt barbari och europeisk kristen civilisation. Manifestet är en sammanställning av – till stora delar kopierade – islamfientliga, extremnationalistiska och värdekonservativa texter (se Lars Fr H Svendsens understreckare ”De obegripliga dådens tanklösa manifest” 31/7 2011).

”Det mörka nätet” tillför, trots rika empiriska och jämförande exempel, egentligen ingen ny kunskap, utan fungerar som en engagerad uppmaning till mindre aningslöshet och mer handfast agerande i förhållande till högerextremismen. Efter terrorattacken i Norge gjorde sig bristen på systematisk kunskap om högerextremismens sympatisörer, orsaker och effekter påmind. Strømmens anklagelse att de europeiska samhällena underskattat högerextremismen äger giltighet även för forskningen. Efter dådet i Oslo har dock ett flertal relaterade forskningsprojekt initierats.

Annons
Annons

Strømmen tar sin utgångspunkt i Stoltenbergs ledord ”aldrig naivitet” genom att lyfta fram det politiska sammanhang som Breivik tillhör och utmana nonchalansen inför högerextremismen som en politisk våldsbenägen kraft i Norge, det övriga Europa och USA. Efter den 11 september 2001 har islamistisk terrorism kommit att betraktas som det allt överskuggande säkerhetshotet, trots att högextrema våldsdåd även förekommit frekvent. Den högerextrema bloggosfärens gränsöverskridande och svårkontrollerbara meningsutbyten är en grogrund för hat och våld.

Breivik har beskrivits som en ensamvarg och han agerade inte heller på uppdrag av något nätverk. Men trots att han var ensam i sin gärning, är han inte ensam om sin politiska föreställningsvärld. Kontra- eller antijihadismen är hans ideologiska hemvist. Breivik var aktiv och hade kontakter inom dessa främst i bloggosfären interaktiva och transnationellt löst sammankopplade nätverk.

Kontrajihadismen konstituerar sig som en motståndsrörelse till det islamiska heliga kriget, jihad, och växte fram efter terrordåden i USA och kriget mot terrorismen. Det kontrajihadistiska nätverket består av ett fåtal organisationer, ett stort antal interaktiva virtuella nätverk (bland andra ”Gates of Vienna”, ”The Brussels Journal”, ”Jihad Watch”), samt enskilda bloggare, däribland Fjordman (Peder Are Nøstvold Jensen). De två stora organisationerna är den amerikanska Stop Islamization of America och den europeiska motsvarigheten Stop Islamisation of Europe, som tillsammans har skapat det transatlantiska Stop Islamization of Nations. Den amerikanska organisationen förenar islammotstånd med starkt hatisk kritik mot Barack Obama, medan den europeiska sammanbinder kritik av islam med motstånd till multikulturalism och EU.

Annons
Annons

Organisationerna leds av internationellt islamkritiska debattörer, bland andra Petra Gellner, Anders Gavers, samt Robert Spencer, som var Sverigedemokraternas gäst under Almedalsveckan 2010. Den 4 augusti kommer den första årliga kontrajihadistiska konferensen att hållas i Stockholm i syfte att skapa en global organisation. Stockholm har valts för att ihågkomma bomben som utlöstes av en ensam man på Drottninggatan i december 2010.

Kontrajihadismen har karaktären av en ideologi med en analys av samhällets nuvarande tillstånd, idéer om en ideal framtid, samt lösningar och metoder för att nå dithän. I likhet med andra extrema och illiberala föreställningar präglas den av förenklade beskrivningar, konspirationer och syndabockar. Den kontrajihadistiska samhällsdiagnosen är att Europa koloniseras politiskt, ekonomiskt och kulturellt av islam. Islamifieringen av Europa sker inte med vapen utan genom muslimers invandring och högre nativitet, samt genom det politiska och kulturella etablissemangets uppslutning kring multikulturalismen. Eftersom islam enligt kontrajihadismen inte kan integreras i den europeiska kulturen är konflikt oundviklig: ett kulturellt inbördeskrig pågår.

Kontrajihadismen önskar, som de själva formulerar sig, ”återinföra” en kulturell enhetskultur i form av västerländsk ”kristen civilisation” och traditioner. En central konspiratorisk idé är föreställningen om Eurabien, formulerad av kontrajihadismens mest kända ideolog Bat Ye’or (Gisèlle Littman). De europeiska politiska, ekonomiska och kulturella eliterna är allierade med arabstaterna mot USA och Israel och genom att stöda invandring, mångkulturalism och tillåta sharialagar gynnar de islamifieringen. Kontrajihadisterna är i motsats till nynazister inte antisemiter eller kritiska till staten Israel, snarare starkt pro-israeliska.

Annons
Annons

Politiska makthavare, feminister, värdeliberala kulturmarxister och multikulturalister karaktäriseras med ett omtolkat islamiskt begrepp som ”dhimmifierade”: slapphänta, fega och naiva femtekolonnare inför det islamiska hotet. Kontrajihadismen omfattar även värdekonservativa familjeideal: Europas nedgång påläggs även feminismen då Europas kvinnor inte föder tillräckligt många barn utan satsar på utbildning, arbetsliv och egen karriär. Dessa grupper betraktas som förrädare, och bär det yttersta ansvaret för islamifieringen av Europa genom en ryggradslös islamvänlig politik. Därför riktade Breivik sin attack mot den norska regeringen och Arbeiderpartiets unga, inte mot islamiska företrädare eller muslimer.

De kontrajihadistiska idéerna är inte isolerade till extrema islamofoba miljöer utan förekommer även i högerradikala och högerpopulistiska miljöer. Strømmen ger flera norska exempel på uttalanden snarlika den kontrajihadistiska retoriken från högerradikala politiska partier med parlamentarisk representation, samt även hur norska medier gett utrymme för högerextrema problemställningar och retorik. Fremskrittspartiets partiledare Siv Jensen menar att Norge smygislamiseras och Arbeiderpartiet har anklagats för att ersätta norsk kultur med multikulturalism. ”Det mörka nätet” beskriver framför allt den norska situationen, men exempel finns även i andra nordiska länder. Sverigedemokraterna partiledare Jimmy Åkesson karaktäriserade i sin första debattartikel i riksmedia islam som ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget” och ansvaret har en given adress: ”den mångkulturella samhällseliten ser kanske denna framtid som en färgglad intressant förändring av ett Sverige och Europa som man allt som oftast förnekar ens någonsin har varit ’svenskt’ eller ’europeiskt’.” (Aftonbladet 19/10 2009). Den sannfinländska riksdagsledamoten Jussi Halla-aho är ofta citerad i den kontrajihadistiska bloggosfären och har sagt att den ”politiska och intellektuella eliten förskansat sig bakom en ideologisk mörkläggningsgardin” i förhållande till islam och inte inser att den västerländska civilisationen inte kan välja mellan krig och fred: ”Valet står mellan krig och utplåning” (6/5 2006).

Annons
Annons

Trots vissa likheter i politiskt idéinnehåll och retorik går en väsentlig skiljelinje mellan högerextremism och högerradikalism. De högerextrema ser våld och odemokratiska medel som legitima för att påverka politiken, medan de högerradikala omfattar de demokratiska spelreglerna och verkar inom ramen för parlamentariska institutioner. Även inom den fragmenterade kontrajihadistiska rörelsen finns skillnader i synen på legitima påtryckningsmedel. De nordiska högerpopulistiska partierna tog avstånd från Breiviks handlingar och visade upprördhet då likheter mellan partiernas politik och Breiviks idéer påtalades.

Ord och handling inte är samma sak, men att det är aningslöst att blunda för ordens kraft och betydelse. Strømmen ställer frågan vad som är farligast: den våldsamma extremismen eller det mer ”normala” islamhatet i exempelvis högerradikala partier? Enligt Strømmen har högerextrema samhällsbeskrivningar fått spridning medan bland annat mediernas normer har förändrats i riktning mot större acceptans av så kallade kulturella och etnifierade vinklingar av samhällsproblem. Förekomsten av radikala högerpartier, samt invandrings- och islamkritik i andra politiska partier anses av vissa gynna högerextremism genom ökad ”tolerans för intolerans”, medan andra menar att högerradikala partier kan kanalisera politiska frustrationer på parlamentarisk väg och därmed dämpa högerextremism.

Det bristande kunskapsläget pockar på större forskningssatsningar, men även försiktighet i våra tolkningar. Det är ytterst angeläget med kunskap om vad som får individer, organisationer, politiska partier och samhällen att yttra och agera ut politiskt hat och våld. Vi kanske inte vet så mycket mera ett år efter terrordådet i Oslo, däremot är vi smärtsamt medvetna om att vi borde veta så mycket mer.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons