Annons

Kött och ben och vattenBrevet från hembiträdet får äktenskapet att falla isär

I sin debutroman undersöker Luiza Sauma hur trasiga relationer blir av det våld som brutala klasskillnader utövar på dem. Hon fångar smärtsamt förtryckets pervertering – hur en älskad modersfigur i ett slag kan omvandlas till föraktat tjänstefolk.

Under strecket
Publicerad
Foto: Modernista/Guilherme HeurichBild 1 av 1
Foto: Modernista/Guilherme HeurichBild 1 av 1
Foto: Modernista/Guilherme Heurich

Kött och ben och vatten

Författare
Luiza Sauma
Genre
Prosa
Förlag
Modernista

Övers: Erik MacQueen 233 s.

Vilka sår, vilka oläkta trauman, lämnar klassförtryck och kolonial rasism i den enskilda människan? Den brasilianskbrittiska författaren Luiza Sauma vänder i sin debutroman blicken mot hemlandet Brasilien och undersöker genom ett kärleksdrama och en familjeskildring exakt hur trasiga relationer blir av det våld som brutala klasskillnader utövar på dem.

”Kött och ben och vatten” inleds med ett brev som läkaren André Cabral, sedan många år bosatt i London, får från Luana, en kvinna ur hans förflutna i hemlandet Brasilien.”Ett brev som väcker något stort och oerhört inom André som många decennier tidigare i princip flytt Brasilien och knappt varit tillbaka sedan dess.

Nu kommer dessa sidor skrivna i Amazonas utkant, i Belém, doftande av fukt och begravda minnen. Brevet oroar André, så till den grad att hans äktenskap faller isär i sviterna av den förlamande panik som Luanas ord försatt honom i. Så André börjar minnas, steg för steg tar han sig igenom sitt förflutna, från moderns död då han var 17 år, fram till de livsavgörande händelser som breven kastar ett nytt ljus över.

Annons
Annons

André Cabral växer upp i Rio de Janeiro i en luftkonditionerad lägenhet med utsikt över havet, en välbärgad tillvaro, idyllisk, åtminstone på ytan, men bara tills hans mor kraschar sin bil mot ett trafikljus och lämnar honom och hans tio år yngre bror att försöka leva vidare i skuggan av faderns stumma sorg. Det är 1980-tal, de tillhör Rios privilegierade elit och har två hembiträden, empregadas. Rita, blev den som fostrade André, den i vars famn han grät, den som blåste på såren och stoppade om – och så hennes dotter, Luana. Nästan jämngammal med André själv, ännu mer studiebegåvad än han men dömd att sluta skolan för att börja arbeta i familjen också hon, ikläda sig den stärkta vita uniformen och reduceras till en bekväm serviceenhet.

Hon är vacker, naturligtvis blir André förälskad i henne, såklart slutar det i katastrof.

Hon är vacker, naturligtvis blir André förälskad i henne, såklart slutar det i katastrof. Det genuina och originella i Luiza Saumas berättelse ligger i det konsekventa och skoningslöst avslöjande perspektivet. Det är André som berättar och det är han som väcks upp till en insikt om de brutala konsekvenserna av det orättvisa samhällssystem som han dittills sett som den självklara världsordningen.

Tillbakablickandet som genomgående grepp och den lite dammiga, nästan statiska, stilen förmedlar känslan av ett nostalgiskt tillrättaläggande, av minnen som lagts i burkar och fermenterats. Saumas vaggar in oss i den välbekanta tryggheten i en medelålders mans reminiscenser. Men kärnan i Andrés minnen är betydligt skrovligare och vassare än de först framstår som.

Annons
Annons

Det här är den privilegierades blick på sina privilegier, såsom den ser ut efteråt när allt är krossat, inte minst den egna självbilden. Det är elegant utfört, Saumas lyckas hålla sig tätt intill André utan att sentimentalisera eller ens liera sig med hans djupa känsla av skuld. Istället är det ”de andra”, Rita och Luana, de som dömts till ett liv i modernt slaveri på grund av sin hudfärg och sin klasstillhörighet, som träder fram i full mänsklig skala.

Det här är den privilegierades blick på sina privilegier, såsom den ser ut efteråt när allt är krossat, inte minst den egna självbilden.

Luiza Sauma skriver levande, aktiverar alla sinnen, får kroppar att dofta. Hon fångar smärtsamt tydligt just förtryckets pervertering av det mänskliga och det mellanmänskliga. Hur en älskad modersfigur i ett slag kan omvandlas till föraktat tjänstefolk. Samtidigt den ständiga rädslan för att falla. Medvetenheten om (och känslan av rättfärdighet i) hatet som de fattiga känner när de ser de där perfekt solbrända överklasskropparna passera dem på gatan. Känslan av att varje personrån egentligen är ett sorts reglerande av skuld.

Det är också fint hur Luiza Sauma å ena sidan nystar upp och avslöjar sanningen om Luanas brevs, men ändå bibehåller ambivalensen, ett nervöst nolläge som varken erbjuder försoning och bestraffning, bara ett livslångt grubblande över orsak, verkan, skuld och ansvar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons