Annons

Brexitörerna får se upp för skottarna

Demonstration för EU – och mot Boris Johnson i Edinburgh.
Demonstration för EU – och mot Boris Johnson i Edinburgh. Foto: Jane Barlow/TT

Skottarna är betydligt mer Europavänliga och internationellt orienterade än engelsmännen – och så har det alltid varit. Om brexit blir verklighet riskerar England att få en ny, långtgående kris att hantera med nationssplittring som följd.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Slaget vid Stirling Bridge, 1297.

Foto: TT Bild 1 av 1

I alla turerna i brexithärvan finns en besynnerlighet, som förvisso är lätt att förklara utifrån medierapporteringens logik, men icke desto mindre märklig. Nästan allt som diskuteras fokuserar på England, trots att det handlar om United Kingdom (England, Skottland, Wales och Nordirland). Då och då bryter sig Nordirlands gränsproblematik in i debatten, men mestadels handlar det om det engelska valsystemet, den engelska opinionen, det märkliga engelska parlamentet, och så vidare. Detta trots att en veritabel nationssplittring mycket väl kan vänta runt hörnet om/när brexit blir verklighet.

Ty varför skulle skottarna godvilligt följa sina gamla fiender engelsmännen ut ur Europa?

Majoriteten av det skotska folket var emot en union, något som även ledande unionsvänner bittert konstaterade

Skottland och England förenades i en personalunion 1603, det vill säga rikena fick samma monark, men de slogs inte ihop till det gemensamma riket Storbritannien förrän 1707, detta efter långa gräl. När parlamenten skulle rösta om förslaget var åtskilliga skotska ledamöter motvilliga, men tack vare tillgången till engelska pengar segrade unionsvännerna. Exakt hur stora mutor som utbetalades är okänt. Majoriteten av det skotska folket var emot en union, något som även ledande unionsvänner bittert konstaterade, men det hade ingen betydelse i den slutliga omröstningen. Under det sekel som följde kuvades den skotska oppositionen i blod, inte minst genom nedkämpandet av två jakobituppror och en hänsynslös tvångsförflyttning av högländare.

Annons
Annons

Slaget vid Stirling Bridge, 1297.

Foto: TT Bild 1 av 1

För medel- och överklassen i städer som Glasgow och Edinburgh innebar unionen med England att de fick möjlighet att göra karriär inom armén, flottan, näringslivet och politiken. De skotska lågländerna kom att utgöra ett av det brittiska imperiets kärnområden, något som i mångas ögon legitimerade unionen. Självständighetsivern var en marginell företeelse under 1800-talet och en stor del av 1900-talet. Men under efterkrigstiden vände vinden. Ett huvudskäl var den ekonomiska utvecklingen. Från att i decennier ha präglats av dåliga tider fick den skotska ekonomin ett lyft tack vare utvinningen av olja i Nordsjön. Nationalistpartiet Scottish National Party (SNP), som ideologiskt sett närmast är socialdemokratiskt, växte kraftigt. Partiet fick representation i parlamentet redan 1945 och blev en stark kraft att räkna med på 1970-talet.

Slaget vid Stirling Bridge, 1297.
Slaget vid Stirling Bridge, 1297. Foto: TT

Den 11 september 1997, på 700-årsdagen av den skotske frihetshjälten William Wallaces seger vid Stirling Bridge, hölls en folkomröstning om skotskt självstyre. Utfallet resulterade i att det skotska parlamentet återuppstod 1999. Till en början dominerades det av Labour (som traditionellt har en stark ställning i Skottland) och liberaldemokraterna, men SNP bildade minoritetsregering 2007 och majoritetsregering 2011. Därmed gick ridån upp för den folkomröstning om verklig självständighet som genomfördes den 18 september 2014. En majoritet (55,3 mot 44,7 procent) tackade nej till en brytning med England, men SNP förblev regionens starkaste politiska kraft och gjorde bra ifrån sig i de påföljande parlamentsvalen.

Annons
Annons

Många statsmän, militärer, borgare och näringslivsidkare i Sverige på 1600-talet, 1700-talet och 1800-talet var skottar

Sett ur brexitperspektiv kan detta få långtgående konsekvenser. Skottarna är nämligen betydligt mer Europavänliga och internationellt orienterade än engelsmännen – så har det alltid varit. Ända sedan medeltiden har banden varit starka mellan Skottland och såväl Skandinavien som den europeiska kontinenten, inte minst Frankrike. Världens längsta militära allians, the Auld Alliance, var den mellan Skottland och Frankrike (1295–1560) som hade udden mot den gemensamme fienden mellan de båda länderna. För svenskt vidkommande har kontakterna med Skottland haft svårligen överskattad betydelse. Många statsmän, militärer, borgare och näringslivsidkare i Sverige på 1600-talet, 1700-talet och 1800-talet var skottar. I städer som Göteborg (som brukar kallas Lilla London men lika gärna hade kunnat kallas Lilla Glasgow), Uddevalla och Vänersborg är det historiska arvet från Skottland omfattande. Familjer som Dickson, Belfrage, Carnegie, Thorburn, Keiller, Campbell, Tottie, Frazer och Douglas är skotska.

SNP och dess ledare Nicola Sturgeon är uttryckligen för både ett självständigt Skottland och ett Skottland som blir kvar i EU. I den folkomröstning 2016 som resulterade i en brittisk majoritet för brexit röstade skottarna mangrant (62 procent) emot en utbrytning. Sett till skotsk historisk tradition är detta inte det minsta förvånande. Men vad händer med Storbritannien om brexit provocerar fram nästa folkomröstning? Efter brexitörernas seger 2016 dröjde Sturgeon inte med att slå fast att hon ämnade planera för en sådan returmatch, men i parlamentet i Westminster har man hittills valt att ducka för problemet. Det kan man inte göra i evighet.

Efter reklamen visas:
Harrisons grundkurs – detta bör du kunna om svensk historia
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons