Annons

AntihjältarBriljant kontrabas träder fram i Tubins konsert

James Gaffigan dirigerade för första gången Sveriges Radios symfoniorkester.
James Gaffigan dirigerade för första gången Sveriges Radios symfoniorkester. Foto: Arne Hyckenberg

Under rubriken ”Antihjältar” markerar jubilerande Berwaldhallen distans till mytologiserade hjältar, och låter antihjältarna träda fram ur skuggorna genom att lyfta sina solister.

Under strecket
Publicerad

Briljante kontrabasisten Rick Stotijn med sitt instrument, en Raffaele & Antonio Gagliano.

Foto: Arne Hyckenberg Bild 1 av 1

Briljante kontrabasisten Rick Stotijn med sitt instrument, en Raffaele & Antonio Gagliano.

Foto: Arne Hyckenberg Bild 1 av 1

Antihjältar

Genre
Konsert
Medverkande
Radiosymfonikerna. Solist: Rick Stotijn, kontrabas
Var
Berwaldhallen

Verk: R Strauss ”Till Eulenspiegel”, Eduard Tubin Kontrabaskonsert, J Sibelius ”Lemminkäinen legender”. Dirigent: James Gaffigan

Amerikanske dirigenten James Gaffigan ledde under fredagen Sveriges Radios symfoniorkester genom en kväll som utgick från de uppblåsta hjältarna ur den romantiska repertoaren. Richard Strauss sorglustiga tondikt ”Till Eulenspiegel” blev den perfekta avskjutningsrampen, med valthornssektionen tryggt i frontlinjen och det ettriga ledmotivet rusande kors och tvärs i barnsligt dödsförakt. Gaffigan, som är en eftersökt operadirigent bland annat, lockade fram Broadway-sentimentalitet i de sorglösa danssektionerna och folksago-mörker ur scenen där rebellen Till Eulenspiegel leds till galgen utan att riktigt ge upp andan.

”Antihjälte” kan man väl också kalla en av förra seklets stora symfoniker, estniske Eduard Tubin som efter flykten över Östersjön 1944 byggde ett nytt liv i folkhemmets Sverige utan att få gehör för sin baltisk-centraleuropeiska talang. I åratal komponerade han symfonier för byrålådan parallellt med arbetet som arkivarie på Drottningholmsteatern.

Kontrabaskonserten från 1947, skriven för kontrabassolisten i Bostons symfoniorkester, är en träffande bild för utanförskapet. Solisten träder bokstavligen fram ur skuggorna, klättrande ur ett källarregister där rösten nästan kvävs av ett militant orkesterartilleri à la Sjostakovitj med virveltrumma och marschrytm. I titelrollen mångsidige kontrabasisten Rick Stotijn och hans vackra instrument (Raffaele & Antonio Gagliano), som efter den sordinerade inledningen hittade en svängande samtalspartner i klarinetten och i solokadensen äntligen talade fritt i en estnisk blues.

Briljante kontrabasisten Rick Stotijn med sitt instrument, en Raffaele & Antonio Gagliano.
Briljante kontrabasisten Rick Stotijn med sitt instrument, en Raffaele & Antonio Gagliano. Foto: Arne Hyckenberg

Det orientaliskt virtuosa idiomet i extranumret var hämtat från Balkan: ”Mode de vie”, av bulgariske kontrabasisten och dirigenten Emil Tabakov. Briljant spelat med läckra glissandon och knäckande snabba folkdansrytmer av publikfavoriten Stotijn, som växlar mellan solistiska uppdrag och arbetet i Sveriges Radios symfoniorkester.

Glänsande orkesterprakt avrundade kvällen i Sibelius Lemminkäinen-legender, med pricksäkra soloinsatser, från det engelska hornsolot och duetten med solocellisten i ”Tuonelas svan” till bjällerklangen som följer hjältens euforiska uppåtstigande ur det mytologiserade dödsriket.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons