Annons

Betydelsen av kärlek”Briljant och helt övertydlig roman – läs!”

Författaren, poeten och kulturskribenten Helena Granström (född 1983) debuterade med ”Standardmodellen” 2018. ”Betydelsen av kärlek” är hennes andra roman.
Författaren, poeten och kulturskribenten Helena Granström (född 1983) debuterade med ”Standardmodellen” 2018. ”Betydelsen av kärlek” är hennes andra roman. Foto: Viktor Gårdsäter

Språket är fjällbäcksvattenklart. Ämnet är kärlek – en komplicerad sådan. När Helena Granström skriver om det omöjliga i att nå en annan människa blir det briljant och övertydligt på en och samma gång.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

Betydelsen av kärlek

Författare
Helena Granström
Genre
Prosa
Förlag
Weyler förlag
ISBN
9789127167315

En grundförutsättning för den här romanen är att det är fasansfullt svårt att mötas. 

Nej, värre. Att se en annan människa eller att denna skulle se något av mig, att ens minsta fragment av verkligheten är gemensamt förstådd, är uteslutet som möjlighet. En helt ensam grundposition.

Jag vill inte tjata genom att slå fast detta på tre olika vis, men det är ändå premissen för att Helena Granströms parallellstudie ”Betydelsen av kärlek” ska vara givande att läsa. Det är dess tes.

Och givande är den. Känner man inte igen sig kan man ju enkelt försätta sig i ett tillstånd där ens mest förfrämligade stunder sida vid sida med någon, ens mest kyligt missförstådda samvaroperioder, mest nedbrända kontaktförsök, blir norm. Helt enkelt låtsas en tillvaro där allt med alla är så för jämnan. Då öppnar sig romanen till en intressant, vackert virkad parallell mellan den kontroversiella kvantfysiska idén lanserad av den amerikanske fysikern Hugh Everett på 1950-talet om ”parallella universum”, eller ”flervärldsteorin”.

Två poeter: den starke och den svage. Mina favoriter. 

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Förenklat in absurdum: Endast universum är ett slutet system; allt finns samtidigt, men ingenting kan någonsin mötas, uppfattas, isoleras, fastställas, mätas utan att förändras. Och inte förändras. Både och. Våg och partikel. Men inga observationer kan vara gemensamma.

Jagberättaren, en kvinnlig fysiker och essäist, har fyra jämsides kärlekshistorier, en kort pajig bortamatch, en längre med sadistinslag, en platonsk, och en pojkvän. Med Ingenjören, Småbarnspappan, Konstnären och Mannen. I fantasin eller ej, spelar absolut ingen roll. Och så två kompisar, två ljuvligt abstrakta men levande bifigurer som liksom de andra männen bara existerar i kortfattad dialogform. Två poeter: den starke och den svage. Mina favoriter. Framtrollade av Granströms eleganta iakttagande av hur den självsäkre och dominante alltid befinner sig hängande i tunna linor strax under taket, i varje sekund livrädd att falla, egentligen svag. Medan den hysteriskt självkritiske och neurotiske ständigt krälar runt i tryggt markläge. Stark därnere. Jag tror jag skulle vilja ha två små statyetter av dem på fönsterbrädet.

Vid sidan av dessa löper berättelsen om den komplexe Hugh Everett, hans familj och kollegernas ambivalenta förhållande till hans förtrollande teori.

Och det droppar ner mejl till jaget. Från en läsare, en kvinna som läst in sig för djupt på poetiskt mörka begrepp som ”Spöklik avståndsverkan”, ”Vågfunktionens kollaps”, ”Den kvantmekaniska dubbelheten” och ”Kvantodödligheten”. Och som ställer frågan i panik: Hur ska jag stå ut med tanken att jag misshandlar mitt barn i ett universum, men tar hand om det i ett annat? 

Annons
Annons

Men romanen har kärlek i titeln och det är temat. Att spegla relationer genom kvantfysiska dilemman, exempelvis för att visa att S/M-sex med en småbarnsfarsa, är både våld och njutning och likgiltighet, att förälskelsens maniskt registrerande blick är blind, att samboskap är ensamhet, eller att det i tvåhundra timmars samtal med en konstnär sades allt och samtidigt ingenting.

Granström gör alltid nytt med sin djupa kunskap i fysik. Prövar den på människan.

Det är en mycket pedagogisk analogi, skriven som både prosa och långessä. På ett fjällbäcksvattenklart dröjande språk som också ritar fram flera helt fyrkantiga funktionsgestalter, som finns där enbart för att exemplifiera en både originell och infallsrikt bevisad och monotont upprepad, högst begränsad tes om kärlek, i en både komplicerad och förenklad, briljant och helt övertydlig roman.

Jag kan inte alls lova att du kommer att tycka så, för ingen del av vår verklighet är gemensam. Men läs. Granström gör alltid nytt med sin djupa kunskap i fysik. Prövar den på människan.

Dessutom håller parallellen. Det vill säga om man köper grundpremissen. Om man råkar rycka till ibland och på ett icke-analytiskt sätt gorma: ”Det är väl klart att ingen kan se ens svansen av någon annan om de är så fenomenalt självupptagna som folk i den här boken!” må det väl vara hänt.

Jenny Teleman 

Helena Granström är medarbetare i SvD, hennes bok recenseras därför av Jenny Teleman, medarbetare på kulturredaktionen Sveriges Radio.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons