Annons

Mats Johansson (1951–2017):Bringéus vågar språnget in i en ny tid

Fredagens publicering av ambassadör Bringéus utredning av Sveriges säkerhetspolitiska samarbeten innebär i sak nya problem för den rödgröna regeringen. Ska emotionalitet eller rationalitet styra den fortsatta processen i Natosamarbetet?

Under strecket
Publicerad

Ambassadör Krister Bringéus har kommit till obekväma slutsatser i sin idag presenterade utredning av Sveriges säkerhetspolitiska läge.

Foto: Claudio Bresciani / TT / TT NYHETSBYRÅN Bild 1 av 1

Ambassadör Krister Bringéus har kommit till obekväma slutsatser i sin idag presenterade utredning av Sveriges säkerhetspolitiska läge.

Foto: Claudio Bresciani / TT / TT NYHETSBYRÅN Bild 1 av 1
Ambassadör Krister Bringéus har kommit till obekväma slutsatser i sin idag presenterade utredning av Sveriges säkerhetspolitiska läge.
Ambassadör Krister Bringéus har kommit till obekväma slutsatser i sin idag presenterade utredning av Sveriges säkerhetspolitiska läge. Foto: Claudio Bresciani / TT / TT NYHETSBYRÅN

Den kallas redan silverbibeln, ambassadör Krister Bringéus tunga utredning med silverfärgat omslag om Sveriges säkerhetspolitiska läge och samarbeten. Det 200-sidiga verket, en handbok i säkerhetspolitik, är en fortsättning på ambassadör Tomas Bertelmans analysarbete i samma ämne från 2014. Då blev slutsatsen att ”ingen del av vårt internationella försvarssamarbete under nuvarande förutsättningar kan ge sådana effektivitetsvinster eller förmågehöjande effekter att det på något avgörande sätt påverkar svensk försvarsekonomi eller svensk försvarsförmåga”. Därav följde att ”en prövning av vad ett Natomedlemskap skulle innebära för svensk del bör därför genomföras”.

För att förhindra en upprepning av en sådan slutsats som ytterligare skulle försvaga den heliga neutralismens fasthållande vid frasen om Sveriges alliansfrihet skrev den rödgröna regeringen (läs Margot Wallström) in en begränsning i Bringéus direktiv: ”Den militära alliansfriheten ska inte utvärderas.”

Annons
Annons

Det vore naturligtvis en professionell svensk statstjänsteman främmande att överskrida en sådan stopplinje med svåra repressalier som följd. Det sker heller inte i det betänkande som presenterades vid dagens presskonferens i Rosenbad.

Men ingen läskunnig kan undgå att notera sakligt klara men politiskt kontroversiella slutsatser i de avsnitt som behandlar sammanhanget i vilket den svenska försvars- och säkerhetspolitiken formas, alldeles oavsett vad politiker i den natofoba delen av ledarskiktet har för uppfattning om just medlemskapet. Det finns en objektiv verklighet där ute som låter sig beskrivas utan hänsyn till det socialdemokratiska partiets taktiska problem att hålla ihop regeringen och rörelsen i Natofrågan. Värdlandsavtalet och det allt tätare Natosamarbetet har varit påfrestande nog att klara av, i balansgången mellan ideologins fredsvänster och verklighetens försvarshöger (läs UD mot Försvarsdepartementet).

Redan i titeln ligger ett ställningstagande, orden ”i ny tid” betyder att ett paradigmskifte har ägt rum både i den omgivande verkligheten och i vår uppfattning om den. Det är symtomatiskt att Wallström tvingades förekomma utredningens officiella mottagande med ett personligt uttalande redan en vecka innan överlämnandet (TT 2/9): ”Svensk säkerhetspolitisk linje är välkänd och ligger fast. Säkerhetspolitiken bör vara långsiktig, stabil och värnad från tvära kast”. Men om verkligheten inte är det?

Man anar ångesten på UD inför utredningens här följande verklighetsbeskrivningar som ligger närmare Hultqvist-doktrinens än fredskvinnovänsterns:

Annons
Annons

”Konfrontationslinjen mellan Ryssland och Nato har förskjutits till Östersjöregionen”… ”Sverige skulle med stor sannolikhet redan på ett tidigt stadium dras in i en eventuell rysk-baltisk militär konflikt” … ”Tillträde till svenskt territorium vore av militäroperativ betydelse för såväl en angripare som en försvarare” … Ryssland bedöms ”ha förmåga att inom ett par dagar etablera militär kontroll över Baltikum” … ”Begäran om möjlighet för USA och Nato att utnyttja svenskt territorium kommer av allt att döma att göras, såväl av USA som de baltiska staterna i ett tidigt skede av konflikten” … ”Sverige är för att kunna hävda sin suveränitet beroende av stöd utifrån”.

Dessa beskrivningar är viktigare än andra antaganden i texten om att olika ryska aggressioner är mer eller mindre osannolika, som isolerade angrepp på Sverige, Finland eller Baltikum. Vad debatten handlar om är ju hur vi ska minska sannolikheten för att det osannolika ska inträffa, inte om hur sannolika olika scenarier är. Säkerhetspolitiska bedömningar handlar inte främst om fiendens hot utan om hans förmåga att genomföra hoten och hur det bäst förhindras.

När det gäller de olika befintliga samarbetena konstateras att ”relationen med USA är av avgörande betydelse”.  Det gäller att öka avskräckningsförmågan genom övningsverksamhet och försvarsmaterielsamarbete, sådant som partivänstern och Natomotståndet avskyr. Att det inte sker i tillräcklig grad finner utredningen kan ”begränsa västs sammantagna konfliktavhållande förmåga i regionen”.

Annons
Annons

Alternativen då? Den prestigefyllda FN-relationen honoreras i rättvisans namn som ”den viktigaste aktören inom fredsfrämjande” men med en reservation som inte kunde vara tydligare: ”Samtidigt överstiger de omfattande insatsmandaten inte sällan de faktiska förmågorna. Hur detta gap ska överbryggas utgör en stor utmaning för FN-systemet.”

Även EU ges en kortfattad behandling: Ambitionen ”att EU på sikt skulle överta Natos roll i Europa har successivt övergivits.” Det tidigare så omhuldade OSSE:s kapacitet villkoras med att ”en lösning av den rysk-ukrainska konflikten blir avgörande för organisationens framtida politiska relevans.”

Efter denna omvärldsturné konkluderas trots restriktionen i uppdraget följande: ”Ett medlemskap är ingen genväg för att lösa nationella förmågebrister. Det skulle däremot möjliggöra gemensam operativ planering. Ett Natomedlemskap får knappast några avgörande försvarsekonomiska konsekvenser för svenskt vidkommande … En svensk Natoansökan skulle välkomnas av /Nato/alliansen … den samlade konfliktavhållande förmågan i Östersjöregionen skulle öka med ett svenskt medlemskap … den ryska operativa militära planeringen skulle kompliceras och landets möjligheter att agera militärt i Östersjöregionen begränsas … den osäkerhet som i dag råder om hur ett gemensamt uppträdande i en Östersjökris skulle gestalta sig undanröjs och västs samlade konfliktavhållande förmåga därigenom öka.”

Hur vet utredarna allt detta? Det är inga lösa gissningar eller privat tyckande utan resultatet av ett omfattande resande till över 20 länder och 300 intervjuer med relevanta aktörer. Det lär komma försök att misstänkliggöra produkten och dess upphovsmän men sådana får bokföras på kontot för desinformation.

Nu behövs inga fler utredningar. Bertelman och Bringéus har tagit fram det underlag som bör styra fortsättningen. Som en högt uppsatt socialdemokrat har konstaterat borde de närmaste åren handla om folkbildning, gärna med början i UD-toppen. Vilken saklig betydelse slutsatserna får avgörs dessvärre inte av kvaliteten i analysen, som är obestridlig, utan av partitaktik, betingad av det emotionella snarare än det rationella i frågan.

Bringéus egen framtid som ambassadör i karriären är en värdemätare på insatsen; blir det en skrubb i källaren på UD med arkivuppgifter eller någon post i en central huvudstad när stolarna i Bryssel, London, Helsingfors och Berlin redan är vikta för andra?

MATS JOHANSSON är ordförande i tankesmedjan Frivärld, redaktör för SvD Säkerhetsrådet och grundare av Natobloggen.

Lästips! För en tidigare analys av regeringens dubbla utrikespolitik se kolumnen Vem bestämmer utrikespolitiken?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons