Annons

Beethoven & BrittenBritten för fastetider och Beethoven utan bubblor

Karina Canellakis dirigerar i Berwaldhallen.
Karina Canellakis dirigerar i Berwaldhallen. Foto: Daniel Diaz

En rörelse från mörker till ljus präglar veckans konsert i Berwaldhallen med dirigenten Karina Canellakis. Brittens ”Sinfonia da requiem” passar bra i fastetider, men trots rytmisk briljans saknades bubblorna i den beethovenska champagnen.

Under strecket
Publicerad

Beethoven & Britten

Genre
Konsert
Medverkande
Sveriges Radios symfoniorkester
Var
Berwaldhallen

Verk: Benjamin Britten ”Sinfonia da requiem”. Ludvig van Beethoven ”Symfoni no 7”. Dirigent: Karina Canellakis

Benjamin Brittens ”Sinfonia da requiem” är ett dramatiskt anslående verk som tillämpar den kristna dödsmässans dramaturgi på det tresatsigt symfoniska formatet – en tematik som passar väl under de frusna fastetider som vår del av jordklotet går igenom före påsk. Detta storskaligt bemannade verk speglar en turbulent epok. Tillkomsten präglades av ett inre drama, förlusten av Benjamin Brittens föräldrar, medan pacifisten Britten tog tydligare intryck av världskriget som pågick medan han själv gått i exil i USA än han gjorde av den faktiska beställningen från japanska staten.

Musikaliskt svävar ”Sinfonia da requiem” mellan modernistiskt stiliserad barock och den svärtade ironin hos en desillusionerad samtid. Dirigenten Karina Canellakis betonar tyngden snarare än distanseringen: den mörka sorgmarschen som bastrumman hamrar fram i Lacrymosa-satsen, och släktskapet med Dmitrij Sjostakovitj i Dies irae-satsens fladdrande klangdraperier. Det är möjligt att rörelsen mot ljus D-dur i tredje satsen, Requiem aeternam, skulle vinna på mer utmejslad kontrastverkan, för att leva upp till tonsättarens avsikt att väcka åhörarens medkänsla.

... kollegan Carl Maria von Weber tyckte Beethoven var färdig för dårhuset

Programsättningen av Brittens ”Sinfonia” tillsammans med Beethoven är mer lyckad än tilltaget att kombinera verket med Gustav Mahler. Karina Canellakis tar vara på den rytmiskt luftiga optimismen i Beethovens Symfoni nr 7 och sätter orkesterns briljanta träblåsare i förarsätet. Verkets tredje och fjärde sats myllrar av irrgångar och repriser med tonartsväxlingar som förbryllade samtida kritiker – kollegan Carl Maria von Weber tyckte Beethoven var färdig för dårhuset – men idag framstår det som ett sätt att skildra intellektets omprövning av etablerade sanningar i upplysningens strålkastarljus, för att till sist fira triumfen med en dans.

Frestande för en dirigent att förankra det rusande tempot i allegro-satsen genom att daska till sforzatot på svagare taktdelar, men priset blev på onsdagen förlusten av några av bubblorna i den beethovenska champagnen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons