Annons

PsychodramaBrittisk vardagsrealism i säkra händer

Det skiljer 40 år mellan Paul Weller och Streatham-rapparen Dave – men det är omöjligt att inte notera likheterna i deras skildringar av det brittiska samhället.

Under strecket
Publicerad

Dave och Paul Weller.

Foto: Phil Fisk/Eyevine/Warner/Butler/TT Bild 1 av 2

Dave (David Orobosa Omoregie).

Foto: RMV/REX/TT Bild 2 av 2

Dave och Paul Weller.

Foto: Phil Fisk/Eyevine/Warner/Butler/TT Bild 1 av 1
Dave och Paul Weller.
Dave och Paul Weller. Foto: Phil Fisk/Eyevine/Warner/Butler/TT

Psychodrama

Artist
Dave
Genre
Grime
Musikbolag
Neighbourhood Recordings
År
2019

Betyg: 4 av 6

Som sångare och kompositör i The Jam utvecklades Paul Weller under loppet av några få år till en av den brittiska pophistoriens främsta arbetarpoeter, observatör av vardagliga vedermödor i utkanterna av en storstad. Hans uttryck, ordval och teman var så utpräglat brittiska att hans status – vare sig med The Jam, The Style Council eller som soloartist – utanför hemlandets gränser har förblivit en förhållandevis anglofil angelägenhet. I en brittisk kontext är han en outbytbar nationalklenod, på så många vis en brittisk Bruce Springsteen med alla skillnader det innebär.

Klasskillnader, rasism och hot om våld var centrala i The Jams lyrik. Weller, då knappt fyllda tjugo, utsågs till talesman för sin generation, en utnämning han kände sig djupt obekväm i från första stund.

Annons
Annons

Han föddes 1958 i Woking och firade sin 60-årsdag med att i sent förra året spela in en konsert på Londons modernistiska Royal Festival Hall. Ackompanjerad av en symfoniorkester framför han värdigt och vackert ballader från sitt senaste lågmält pastorala album ”True meanings” men också ett knippe mer eller mindre väntade klassiker. En av dem är The Jams ”Private hell”, nu förvandlad till återhållet ilsken ballad. Det gör den inte på något vis mindre politisk än den var i sin ursprungliga punkversion för fyrtio år sedan. Men kanske är den i dag inte mer än ett kärt återseende för en hängiven beundrarskara när den sprider den lite ovana insikten att även politiska agendor kan förvandlas till nostalgi.

Betyg: 6 av 6

Streatham-rapparen Dave, med sitt fascinerande vardagliga val av artistnamn (han föddes som David Orobosa Omoregie), är nästan på dagen fyrtio år yngre än Paul Weller när han samma dag ger ut sitt debutalbum, ”Psychodrama”.

Annons
Annons

Dave (David Orobosa Omoregie).

Foto: RMV/REX/TT Bild 1 av 1

Daves miljöbeskrivningar – den lokala jourbutiken som drivs av en pakistansk familj, den hotfullt livsfarliga stämningen på en ödslig tunnelbaneperrong långt borta från centrala London och telefonsamtalen med Daves bror som sitter i fängelse – är den första brittiska rap – snarare än rent smattrande grime – i modern tid som får mig att automatiskt härleda ett hiphop-flöde och dess tematik tillbaka till just en ung Weller och, om man hinner och vill, än längre bakåt mot Ray Davies köksbänksrealism och Pete Townsends texter om psykisk ohälsa.

Dave (David Orobosa Omoregie).
Dave (David Orobosa Omoregie). Foto: RMV/REX/TT

Allt det här är förstås bara ett sammanträffande som förvandlas till en tanke i mitt huvud, inte minst för att Daves debut och Wellers fina konsertupptagning tidigt den här morgonen står både längst fram och bredvid varandra i nyinkommetfacket på min valda streamingtjänst.

Dave har en imponerande rad av singlar bakom sig, rena hits (Englandsettan ”Funky Friday” i duett med kollegan Fredo) och de politiskt barska och knivskarpa mästerverken ”Question Time” samt ”Hangman”. I höstas gjorde han en sällan skådat charmig spelning på Debaser i Stockholm där han pedagogiskt, nästan gulligt, småpratade mer med den purunga publiken längst fram än rappade.

”Psychodrama” ramas in av ett pågående samtal med Daves terapeut och inga av hans hits fick plats på albumet. De behövdes inte, han har fler och ännu bättre sådana: i synnerhet albumets centralepos, den över elva minuter långa ”Lesley”.

Annons
Annons

Över ett ensamt piano och sorgtyngda stråkar framför Dave ett fruktansvärt drabbande vardagsdrama om våld mellan hemmets fyra väggar. Ödesmättad in i minsta detalj men också dramaturgiskt utmejslad med en observant precision som, just i mitt huvud, tar mig hela vägen tillbaka till The Jam, i sin dramatiska uppriktighet och bistra allvar.

I albumets avslutande ”Drama” utser Dave sig själv till talesman för en generation, den titel som Weller så högljutt inte ville veta av.

Medan Weller, snart 61 år gammal, sjunger The Style Councils ”A man of great promise” som vore den nu hans egen ”Fly me to the moon” arrangerad av Quincy Jones eller tar sig an The Jams ”Private Hell” och ”Tales from the riverbank” är det, kanske med ålderns rätt, resignerat framfört av en röst, en kompositör, som sjungit dem så många gånger genom fyra decennier att han knappt längre reflekterar över vilken resonans orden har.

Men den röda och spikraka tråden från ”Private hell” till Daves ”Lesley” är omöjlig att inte notera.

Stafettpinnen för vad brittisk vardagsrealism kan uppnå kunde inte befinna sig i säkrare förvar än i Daves empatiskt självutlämnande händer.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons