Annons

Brittiska allmänläkare pressas: ”Håller på att braka”

Storbritannien hade länge världens bästa primärvård. Alla hade sin egen ”general practitioner – en allmänläkare tillgänglig nästan när som helst. Men med finanskrisen 2008 kom stora besparingar.

– Primärvården håller på att braka ihop, säger Jonathan Levy, allmänläkare i norra London.

Under strecket
Publicerad

Murray Jackson som är taxichaufför i London tycker att GP-systemet har fungerat mycket bra. - Men nu är det flera veckors väntetider och man får aldrig träffa samma läkare.

Foto: Åsa WesterlundBild 1 av 4

Jonathan Levy är general practitioner på James Wigg Practice i norra London. För lite tid med patienterna och att det saknas pengar är de största problemen med den brittiska primärvården.

Foto: Åsa WesterlundBild 2 av 4

– En bärande tanke var att vi skulle jobba i team tillsammans med socialarbetare, distriktssköterskor, geriatriken, psykiatrin och förebyggande. Det var hårt integrerat och någon inom teamet skulle alltid finnas till hands, berättar Robert MacGibbon, som jobbat 40 år som general practitioner. Exempelvis på Parliament Hill Medical Centre i Kentish Town i norra London.

Foto: Åsa WesterlundBild 3 av 4

”Som seniorläkare borde vi säga ifrån bättre när bolafg får ta över vren i hela områden. Det blir dyrare och då blir det mindre pengar till NHS”, säger Robert MacGibbon, 75 år, som fortfarande undervisar blivande general practitioner.

Foto: Åsa WesterlundBild 4 av 4

Murray Jackson som är taxichaufför i London tycker att GP-systemet har fungerat mycket bra. - Men nu är det flera veckors väntetider och man får aldrig träffa samma läkare.

Foto: Åsa WesterlundBild 1 av 1
Murray Jackson som är taxichaufför i London tycker att GP-systemet har fungerat mycket bra.  - Men nu är det flera veckors väntetider och man får aldrig träffa samma läkare.
Murray Jackson som är taxichaufför i London tycker att GP-systemet har fungerat mycket bra. - Men nu är det flera veckors väntetider och man får aldrig träffa samma läkare. Foto: Åsa Westerlund

LONDON I Sverige har systemet med general practitioner, GP, länge hyllats. Det är så vi vill att primärvården med husläkare och vårdcentraler ska fungera enligt politiker och experter i den svenska sjukvården.

Värst är det när vi ska ta hand om en ny äldre patient.

Men Sverige har aldrig lyckats få till en riktigt bra primärvård medan det är världsklass på den sjukhustunga akutsjukvården.

Men inte heller det brittiska GP-systemet är längre vad det varit.

– Finansieringen håller inte och vi har nu så många patienter att ta hand om att vi bara hinner lägga tio minuter på ett besök, berättar Jonathan Levy när SvD besöker honom på James Wigg practice.

Där har man drygt 20 000 listade invånare på totalt 25 läkare, men då arbetar flera bara några timmar i veckan. Ett fåtal orkar jobba heltid.

Annons
Annons

Jonathan Levy är general practitioner på James Wigg Practice i norra London. För lite tid med patienterna och att det saknas pengar är de största problemen med den brittiska primärvården.

Foto: Åsa WesterlundBild 1 av 1

– Förr kunde vi göra hembesök och man såg alltid till att patienterna hade en namngiven läkare att kontakta, även under nätter och helger. Vi lärde verkligen känna våra patienter och deras familjer.

Jonathan Levy är general practitioner på James Wigg Practice i norra London. För lite tid med patienterna och att det saknas pengar är de största problemen med den brittiska primärvården.
Jonathan Levy är general practitioner på James Wigg Practice i norra London. För lite tid med patienterna och att det saknas pengar är de största problemen med den brittiska primärvården. Foto: Åsa Westerlund

Kontinuitet är den viktiga grundbulten inom GP-systemet. Men chansen att hela tiden träffa samma läkare är numera liten. Befolkningen har ökat men läkarna är färre. Även patienternas förväntningar är större. Tidigare kom de för 2–3 konsultationer om året, nu är det i snitt fem besök.

– Värst är det när vi ska ta hand om en ny äldre patient. Tio minuter motsvarar ibland vad det tar för dem att komma från receptionen till mitt rum och sedan ut igen. Många har flera sjukdomar att prata om och då blir det inte många minuter för varje men vi ska ändå ställa diagnos och sätta in behandling. Det är verkligen utmanade och oerhört stressigt, säger Jonathan Levy.

Flera studier visar att britterna ändå är nöjda med sin sjukvård. Trots att de medicinska resultaten inte håller högsta Europaklass och att folkhälsan stadigt försämras. Raka motsatsen till hur det ser ut i Sverige.

Murray Jackson, 56 år, är taxichaufför i London. Han saknar tiden då det gick att få tag i sin egen läkare nästan jämt.

– Det är inte mer än tio år sedan. Nu kan det ta 2–3 veckor innan du får komma på besök överhuvudtaget. Ändå överdriver alla hur dåligt de mår för att få en tid. Och när man väl är där kan det gå en timma innan man får komma in, säger han när vi träffas på ett café i Bayswater i centrala London.

Annons
Annons

– En bärande tanke var att vi skulle jobba i team tillsammans med socialarbetare, distriktssköterskor, geriatriken, psykiatrin och förebyggande. Det var hårt integrerat och någon inom teamet skulle alltid finnas till hands, berättar Robert MacGibbon, som jobbat 40 år som general practitioner. Exempelvis på Parliament Hill Medical Centre i Kentish Town i norra London.

Foto: Åsa WesterlundBild 1 av 1
– En bärande tanke var att vi skulle jobba i team tillsammans med socialarbetare, distriktssköterskor, geriatriken, psykiatrin och förebyggande. Det var hårt integrerat och någon inom teamet skulle alltid finnas till hands, berättar Robert MacGibbon, som jobbat 40 år som general practitioner. Exempelvis på Parliament Hill Medical Centre i Kentish Town i norra London.
– En bärande tanke var att vi skulle jobba i team tillsammans med socialarbetare, distriktssköterskor, geriatriken, psykiatrin och förebyggande. Det var hårt integrerat och någon inom teamet skulle alltid finnas till hands, berättar Robert MacGibbon, som jobbat 40 år som general practitioner. Exempelvis på Parliament Hill Medical Centre i Kentish Town i norra London. Foto: Åsa Westerlund

Efter en tids sjukdom dog Murray Jacksons 83-årige pappa tidigare i år. Det var några jobbiga månader eftersom han ibland hastigt fick hoppa av taxipass han lovat på grund av all väntan med pappa inom vården.

– Inga hembesök som förr och lång väntan på att få träffa en läkare. Det tog flera veckor och på akuten kunde han bli liggande 11–12 timmar eller skickas runt till olika sjukhus.

Som vanligt pratas det mest om vädret och fotboll i hans taxi. Men numera är även om sjukvården.

Folk kan inte längre lita på att få hjälp utan hänvisas till överfulla sjukhus.

– Det hörde man aldrig förr, nu skäller man på köerna och att regeringen underfinansierar vården, säger Murray Jackson.

Efter andra världskriget behövde Storbritannien en ny och modern sjukvård. 1948 skapades statliga NHS (National Health Service) för den offentliga vården. Man hade inte råd att bygga nya sjukhus utan satsade stort på en bra primärvård via general practitioner. All vård var dessutom kostnadsfri.

Systemet gjorde succé och byggdes ut till början av 2000-talet. Då var NHS världens näst största arbetsgivare med över 1,6 miljoner anställda.

Därefter kom de ekonomiska problemen. Med hundratals omoderna och utslitna sjukhus runt om i landet tvingades man renovera och bygga nytt till ofantliga kostnader. Och så kom finanskrisen och med den alla besparingar.

Annons
Annons

”Som seniorläkare borde vi säga ifrån bättre när bolafg får ta över vren i hela områden. Det blir dyrare och då blir det mindre pengar till NHS”, säger Robert MacGibbon, 75 år, som fortfarande undervisar blivande general practitioner.

Foto: Åsa WesterlundBild 1 av 1
”Som seniorläkare borde vi säga ifrån bättre när bolafg får ta över vren i hela områden. Det blir dyrare och då blir det mindre pengar till NHS”, säger Robert MacGibbon, 75 år, som fortfarande undervisar blivande general practitioner.
”Som seniorläkare borde vi säga ifrån bättre när bolafg får ta över vren i hela områden. Det blir dyrare och då blir det mindre pengar till NHS”, säger Robert MacGibbon, 75 år, som fortfarande undervisar blivande general practitioner. Foto: Åsa Westerlund

Nu brottas Storbritannien med en personalbrist på nära 100 000 heltidsanställda, operationsköer med över fyra miljoner patienter och rekordunderskott. Detta trots att den Toryledda regeringen skjutit till nya pengar.

Men inte ens regeringens stödparti, det nordirländska Demokratiska DUP tycker att det räcker. Så sent som i september gjorde det upp med Labour om mer pengar till NHS-personalens löner.

75-årige Robert MacGibbon undervisar på Royal College of General Practitioners i London, har jobbat kliniskt i mer än 40 år och startat två center i London och två i Norwich. Han är bekymrad över att primärvården håller på att tunnas ut.

– I 20-30 år var det ett fantastiskt system där sjukhusen knappt behövdes. Men på 1990-talet kom den första smällen när man tog bort dygnet-runt-ansvaret för patienterna. Nu gäller det bara under kontorstid och det har gjort en enorm skillnad. Folk kan inte längre lita på att få hjälp utan hänvisas till överfulla sjukhus.

Vi fattar livsavgörande beslut för patienterna under stort ansvar.

Några år senare kom marknadslösningarna in i sjukvården och med det har ansvaret blivit ännu mer uppsplittrat.

– Nästan alla vill att vården ska få mer pengar. Och i stället för att bygga nya, dyra sjukhus borde man återgå till att satsa på primärvården så att patienterna inte behöver komma till sjukhusen, säger Robert MacGibbon.

Läkarfacket inom primärvården har nu tröttnat på politikernas många ”tokstolleförslag”, berättar Jonathan Levy. Där planeras nu aktioner att inte ta emot fler nya patienter som då måste gå till sjukhuset i stället.

– Vi fattar livsavgörande beslut för patienterna under stort ansvar. Men nu lägger regeringen 80 pund för varje patient om året oavsett om de behöver vård hela tiden eller inte alls. Det är pinsamt lite, det är ungefär vad det kostar att försäkra en katt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons