Annons

Lotta Lundberg:Brittiskt budskap: älska oss – hata Boris

I lördags var författarna Kate Mosse, Ken Follett, Jojo Moyes och Lee Child i Berlin.
I lördags var författarna Kate Mosse, Ken Follett, Jojo Moyes och Lee Child i Berlin. Foto: Thomas Bartilla/TT

Brittiska författare är på förlåt-turné i Europa för att förklara hur illa de tycker om brexit. Vad de tycker om Peter Handke får vi däremot inte veta.

Under strecket
Publicerad

Det är rockstjärnestämning i litteraturvärlden. Febrigt och förväntansfullt. Radiohusets sändningssal i Berlin är fylld till bristningsgränsen av vanligt folk, jeans och ryggsäckar. Tusen personer jublar när Ken Follett, Kate Mosse, Jojo Moyes och Lee Child intar scenen. Tillsammans har de sålt mer än 300 miljoner böcker.

De brittiska flygplatsförfattarna, om ordet tillåts, som aldrig tidigare kallats politiska, har plötsligt ett ärende. Det handlar om brexit.

Vi skäms, säger de. Publiken blir tyst. Samtalet direktsänds i tysk public service, RBB. Jojo Moyes berättar att hon känner sig som en främling i sitt eget land.

Dessa författare är på en europeisk turné för att återupprätta sina känslomässiga, kulturella och spirituella band till Europa. ”Det är ett sätt att känna oss mindre maktlösa gentemot våra politiker som skapat denna förfärliga röra”, säger Kate Mosse.

Lee Child uttrycker sig mer drastiskt: ”Om Boris Johnson hade gått på min skola hade han inte blivit premiärminister, då hade han suttit i rullstol.”

Annons
Annons

De vill påminna sina läsare om att de kommer finnas kvar även efter brexit.

De vill påminna sina läsare om att de kommer finnas kvar även efter brexit. De vädjar till oss att inte glömma bort dem. De vill inte flyta iväg och sjunka i havet. Turnén – The Friendship Tour – går till Berlin, Madrid, Rom, och Paris. Överallt fyller de husen med samma vädjan.

Ken Follett beskriver brexit som en dränering av kulturellt utbyte. Det faktum att färre unga människor från England kommer att arbeta och resa i Europa betyder att de blir mindre kontinentala, menar han. Lära sig färre språk och inte längre kommer att veta något om sina grannar.

Författarna vill inte bli associerade med sina politiker. De är oroliga. Rädda för att vi inte ska tycka om dem. En författare behöver sina läsare.

”Men inte till varje pris”, säger Lee Child. ”Jag kommer inte att sakna läsare som överger mig på grund av min inställning till England – som jag tycker är ett rätt löjligt och frustrerande land.”

Något sådant uttalande får jag naturligtvis inte.

Jag frågar dem hur det känns att plötsligt blivit en del av politiken, trots allt. Och så vill jag ha ett uttalande om Peter Handke. Diskussionen om Nobelpristagaren har splittrat också tyska läsare. Även om det här mer handlat om vad man borde hylla, prisge och, förstås, läsa. Än vem.

Något sådant uttalande får jag naturligtvis inte. Ken Follett, som är initiativtagare till turnén, slätar elegant över min fråga: ”Vi skriver om religion, frihet, kärlek, historisk fiktion, allt är politik.” ”Bara att lyfta pennan, för en kvinna, är i många länder en inte bara en politisk utan även farlig handling” fyller Kate Mosse i.

Eftersom jag inte är en murvel av den vanliga sorten insisterar jag inte. Att inte svara är också ett svar.

Men på frågan om vad som skulle hända om Lee Child skulle låsa in sin huvudkaraktär, biffen Jack Reacher, med Storbritanniens premiärminister en helg i ett litet hus i Cornwall, har thrillerförfattaren ett tydligt svar:

Bara en av dem skulle komma ut därifrån levande. Och det skulle inte vara Boris Johnson.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons